Jean är nu mitt musiknamn.
(JS: Pehr Sibelius 31.3.1886)

Martin Wegelius var om någon mannen på den rätta platsen. (…) Martin var en utomordentligt entusiastisk lärare.
(Karl Ekman 1935)

Martin Wegelius

Dessa somrar voro utomordentligt givande för mig. På förmiddagarna skrev vi flitigt på kontrapunkt. På eftermiddagarna spelade vi sonater – företrädesvis klassiska. Jag spelade violin och Martin, som var en rutinerad klaverspelare, skötte pianostämman. Dagen avslutades vanligtvis med gemytlig samvaro vid toddybrickan. Martin läste högt för oss, medan hans hustru Hanna, en underbar kvinna, skötte värdinneplikterna.
(Karl Ekman 1935)

Helsingfors var på (18)80-talet en småstad. Folkmängden var liten, alla kände varandra. Inga politiska moln förmörkade synranden, det ekonomiska spelade ej samma roll i samhället som nu. Människorna roade sig grundligt.
(Karl Ekman 1935)

Det fanns i allmänhet inget så tomt i musikens värld som (18)90-talets skifte. Ingenting nytt producerades.
(Karl Ekman 1935)

Jag arbetade strängt för (Albert) Becker [i Berlin 1889-1890] och skrev ihop många fugor, både instrumentala och vokala. Men jag kunde inte värja mig för känslan att jag hela tiden sysslade med ting, som hörde det förgångna till. Mitt tålamod ville ibland tryta. Jag höll dock tappert ut och ångrar mig sannerligen inte efteråt.
(Karl Ekman 1935)

Den ursprungliga ”Aino” av Kajanus var helt wagnerlikt tonsatt, bl.a. Väinämöinens frieri hade framställts som ett basunsolo.
När jag hörde den för första gången [i Berlin 1890] beslöt jag att nästa gång ett Kalevalaverk tonsätts är det jag som gör det.
(Till Jussi Jalas 31.12.43)

Den största betydelsen av min Berlinvistelse var otvivelaktigt att jag fick höra så mycket god musik, både i orkester- och kammarmusikväg.
(Karl Ekman 1935)

Äntligen har jag kommit till en ort vilken är som skapt för mig!
(JS: Martin Wegelius om Wien 25.10.1890)

Du kan tro att Wien är en elegant stad. Helt i min smak. Allting är stort och glatt, ljust och klart. Jag promenerade igår i 6 timmar för att bekanta mig med ställena, och jag kan nu gå ganska bra även om mitt lokalsinne är dåligt.
Jag har kysst Din bild och Ditt brev så att där är de nu alldeles skrumpnade framför mig.
(JS: Aino Järnefelt 26.10.1891)

Mitt rum är ganska stort, det finns två fönster, och mycket högt. Mitt på golvet står en flygel och på den ligger alla mina noter, den är som ett berg. Inredningen består av två länstolar och en soffa, vilka borde pensioneras. Mellan fönstren finns en liten trymå som är det elegantaste som finns i rummet förutom lavoaren. Därtill finns det 2 skåp, 3 bord, en säng och en rottingstol som jag har skaffat för att ”härda” mig. På kaminen finns en helgonbild av lera. Utsikten är mot gården. Huset har fem våningar. Kl. 12 äter jag första gången, och kl. 7 ett annat s.k. kvällsmål. Man går till caféerna för att läsa tidningar och man kan sitta i 2 timmar vid en kaffekopputan att behöva skämmas. Det finns inga finska tidningar någonstans men i svenska tidningar får jag läsa Finlandsnyheter (…)
Jag är helt frisk. På nyårsaftonen var jag och viftade [festade] med kamraterna, och naturligtvis var det ”gudomligt” roligt. Vi drack, det kan du tro, Dina skålar, kanske litet för mycket.
(JS: Aino Järnefelt Wien 2.1.1891)

Wien var den gången alltigenom det gamla, goda Wien. Johann Strauss den yngre fanns ännu kvar i livet, han beredde ej så sällan wienarna glädjen att se honom själv dirigera sina förtrollande valsmelodier.
(Karl Ekman 1935)

Jag är inte längre ren. Av detta snedsprång har jag fått lida fysiskt och psykiskt.
(JS: Aino Järnefelt 8.2.1891)

Som du vet, ljuger jag mycket i allmänhet. Detta gäller framför allt mitt födelseår. Det är så svårt att acceptera det. Jag har alltid gjort mig själv 1 á 2 år yngre än min verkliga ålder.
Jag är född i Tavastehus den 8 december 1865. (Jag är alltså bara 25 år gammal, ber jag om att få påpeka) Efter att ha varit en idiot i 19 år och efter att ha prövat allt möjligt – jag skrev till och med studenten – valde jag musiken som min karriär. (Jag har emellertid komponerat allt sedan min tidiga barndom.)
(JS: Albert Edelfelt 28.10.1891)

För min inre utveckling spelade varken mina studier [i Wien 1890-1891] för (Robert) Fuchs eller (Karl) Goldmark någon större roll. I allt vad jag gjorde, var jag ’fremmed Fugl’.
(Karl Ekman 1935)

Jag börjar få klarhet i min symfoni. Den är helt annorlunda än allt annat som jag hittills har skrivit.
(JS: AS 18.4.1891. I brevet följer ämnet till huvudtemat i Kullervos första sats i F-dur)

Jag höll en fin fest för mina vänner efter att ha fått en penningförsändelse hemifrån. Efter det var jag sedan helt pank. Då sålde jag – eller kanske pantade jag – alla mina andra kläder och for hemåt klädd i frack. På den tiden gick det en båt från Stettin till Visby, och vi hade utomordentligt roligt. Naturligtvis var det sedan på morgonen litet genant att anlända till Stockholm i festkostym och solkig frackskjorta. Jag minns inte mera, om jag köpte nya kläder i Stockholm, eller hur det gick. Där hade jag i varje fall vänner som hjälpte mig ur knipan.
(Santeri Levas 1960b)