1890-talet var en fantastisk tid. Jag var nästan ’svekoman’, tills Päivälehtikretsen väckte ett nytt sinne i mig.
(Suomen Kuvalehti 8.12.1945)
Det var av en enormt stor betydelse för mig att han [Robert Kajanus] så fullkomligt ställde sin orkester till min konsts tjänst, delvis genom att själv flitigt uppföra mina verk, delvis genom att generöst ställa orkestern till mitt förfogande, närhelst jag önskade pröva effekten av nya klangkombinationer och över huvud utröna huru mina partiturer klingade i verkligheten.
(Karl Ekman 1935)
Det var härligt att dirigera. Jag var inte alls nervös. Jag kände mig huvudet längre. Bara inte kompositionerna var ett sådant skit.
(JS: Adolf Paul december 1891)
Kullervo hade tonsatts på sommaren och hösten 1891. När den var färdig, gick vi med [Yrjö] Hirn till Borgå för att träffa Paraske. På marken fanns det inte ännu snö, men det var redan mycket kallt. Jag hade ingen aning om vilken berömdhet som satt framför mig. När hon sjöng fästes min uppmärksamhet i första hand på det, hur en sådan ”runosångare” använder finskan: ”murehiaa-aa-aa”, ”musta lintuu-uu-uu”, alltså speciellt genom att förhala och betona ordets slutstavelser. I mina öron lät den betoning som Paraske använde så underlig och jag hade ingen aning om vilken stor mästare jag hade att göra med, för jag visste inte att hon var en så pass sällsynt runosångerska. I Kullervo hade jag använt en naturlig betoning av stavelser. Senare använde jag sedan Paraskes sätt i dikter som var i Kalevalamått, t.ex. i ’Väinämöinens båtfärd’.”
(Jussi Snellman 1943)
Marken i den [En saga] är inhemsk. Hur kunde man tänka på någonting annat än Finland när man hör den! Början till detta verk gjorde jag i Wien och fortsatte på Monola i Lieksa där vi tillbringade slutet av sommaren 1892. [Sibelierna var i Lieksa omkring 15.6-15.7.] Vad gäller kvaliteten på En saga är den lika litet som de andra verken beroende på var den har skrivits. Jag har aldrig varit så finsk som i Wien, Italien och Paris och aldrig så parisisk som vid Pielinen.”
Apropå, En saga blev till därför att Kajanus en gång bad om någonting kort. Men så blev det en längre komposition.
(A.O. Väisänen 1921)
Vad En saga beträffar, förhåller det sig såhär: på höstsidan år 1892 bad Kajanus mig om ett litet dacapoverk för orkesterns repertoar; men det blev sedan ingenting av det. Samtidigt arbetade jag med en ny komposition för orkester som jag fick färdig på julaftonen.
(Jussi Snellman 1943)
Komponera enkelt! Ju enklare, desto bättre. Se på Palestrina, hur han är skimrande klar! För min egen del strävar jag med alla krafter till största möjliga enkelhet.
(Till sin elev Axel Törnudd c. 1893. Törnudd 1915)
Du är så ljuvlig och vacker – du älskling förstår inte vilka drag din kropp har och hur ädelt du är skapad. I mig väcker den en otillständighet som är så eldig och vild; den kan vara så melankolisk och hemlig men den stålsätter känslan.
(JS: Aino Sibelius 24.7.1894)
I detta brev skickar jag så mycket värme att – klimatet förändras i Finland (…) Inte kunde man ju få Evor och inte kunde man föra Aino till altaret om man inte vore en riktig karl. Inte sant. Och dessutom – man kan beskylla mig för allt men inte kraftlöshet i den bemärkelsen.
(JS: Aino Sibelius 19.8.1894)
Jag är ingen Wagnerian längre. Det är mina egna röster som leder mig mest. Vad tror du att det betyder. Armas tycker att det är så konstigt.
(JS: Aino Sibelius 22.8.1894)
Våra [Symposion-]seanser [med Robert Kajanus och Axel Gallen-Kallela] var oerhört givande. (…) Vi dryftade allt mellan himmel och jord, problemen stöttes och blöttes, men alltid i en optimistisk och frigjord anda. Det skulle banas väg för nya idéer på alla områden. Symposion-kvällarna gåvo mig mycket på en tid då jag förutan hade stått mer eller mindre ensam. (…) Symposionperioden varade från hösten 1892 till år 1895. Sedan for Gallen-Kallela utomlands, och jag redde mig att vandra mina egna vägar. Nittiotalsstämningen kom ej mera tillbaka.
(Karl Ekman 1935)
I våra sammanträden använde man inte så mycket sprit som folk kanske tror.
(Karl Ekman 1935)
Jag har försökt komponera men det fanns ingen schwung. Varför kommer denna schwung bara så sällan nuförtiden! Har månne det att jag rumlat om in Venere orsakat slapphet i min själ (eller in Baccho). Jag vill inte få någon form på Kröningsmarschen. Jag saknar energi – tankeenergi.
(JS 22.8.1896)
Vår sol går upp, sade du, – och det tror även jag på. Mattila blir ett fridens hem om vi båda vill det och gör den till ett sådant. Det är ju på oss, eller rättare sagt på mig det beror på.
(JS: Aino Sibelius 31.3.1899)