Få nu se vad detta nya århundrade för med sig för Finland och finnarna. Historiens dom kommer åtminstone inte att falla över oss finnar. Och det faktumet att vår sak är rättvis ger oss värdighet och lugn.
(JS: AS 1.1.1900)

Kära älskling, blicka inte tillbaka på livet utan framåt. Det är ju livets villkor.
(JS: Aino Sibelius efter dottern Kirstis död 2.3.1900)

Jag ropades fram fem (?) gånger. Huvudsaken är att jag kan dirigera en orkester i världsklass. Och dirigera den bra! Det sade alla!
(JS: Aino Sibelius efter debuten med Berlins filharmoniker 16.11.1902.)

Det var nödvändigt att komma bort från Helsingfors. Min konst kräver en annan miljö. I Helsingfors dog all sång i mig.
(Karl Ekman 1935)

Detta supande – en i sig själv utomordentligt glad syssla – har gått alldeles för långt. Det sägs ju att vägen till helvetet är kantad med goda föresatser – men många stenar har jag inte kantat denna väg med och – några måste det ändå finnas att hoppa på. Jag förmodar att det är bäst att sätta dit en stor platt sten från vilken man kan ta fart — och lämna helvetet.
(JS: Mikko Slöör. Våren 1907)

Mahler och jag var mycket tillsammans [i Helsingfors vid månadsskiftet oktober-november 1907]. Hans långt framskridna hjärtlidande tvingade honom till en asketisk livsföring, och han var ingen vän av festmiddagar och banketter. Kontakten mellan oss knöts under några promenader, varunder vi diskuterade musikens alla stora frågor.
Då samtalet kom in på symfonins väsen, framhöll jag att jag beundrade dess stränghet och stil och den djupa logik som skapade ett inre samband mellan alla motiv. Detta motsvarade den erfarenhet jag under mitt skapande arbete kommit till. Mahler hade en rakt motsatt uppfattning:
”Nein, die Symphonie muss sein wie die Welt. Sie muss alles umfassen!” — Nej, symfonin måste vara som världen: den måste omfatta allt.
Mahler var en i allo stimulerande upplevelse. Jag satte pris på honom som personlighet, respekterade det etiskt upphöjda i honom som människa och konstnär, fastän hans konstuppfattning var en annan än min. Det bjöd mig ytterligt emot att han skulle få den uppfattningen, att jag sökt upp honom enbart för att intressera honom för mina kompositioner. När han på sitt abrupta sätt frågade mig: ”Was wollen Sie, dass ich von Ihnen dirigiere?” — Vilka av era kompositioner vill ni att jag skall dirigera? — svarade jag därför blott: ”Nichts”, inga.
(Karl Ekman 1935)

Efter operationen [1908] svävade läkarna länge i ovisshet om tumören skulle återkomma (…) Jag måste under många år iakttaga den strängaste försiktighet och bland annat helt avstå från cigarrerna, vilket betydde en stor uppoffring för mig. Först under [första] världskriget återgick jag omärkligt till cigarrökningen utan att den bekom mig illa.
(Karl Ekman 1935)

Min gamla dröm att sitta som ’familjefar’ vid ett stort bord med många barn runt omkring mig håller på att förverkligas – vad barnen beträffar.
(JS: Axel Carpelan 18.11.1908)

Jag har fört dagbok sedan år 1909. På basis av den har jag kunnat konstatera att jag alltid har en depressionsperiod på vintern då dagen är kort.
Jag har också konstaterat att mina idéer föds under depressionen, medan jag bättre kan utföra det egentliga arbetet under uppgångsperioderna.
(Till Jussi Jalas 12.12.43)

Jag kände mig inte mera hemmastadd i stan. Mitt livs solitude [ensamhet] börjar.
(DB 10.1.1910)