Kompositören Jean Sibelius berättade själv om sitt liv i brev, i sin dagbok, i samtal och i tiotals intervjuer. Han hjälpte också personligen tre av sina biografer, Erik Furuhjelm, Karl Ekman och Santeri Levas – på ett sätt även Erik Tawaststjerna, trots att under sina få möten på 1950-talet ingendera visste att det var just Tawaststjerna som skulle skriva den mest omfattande Sibeliusbiografin. Furuhjelm skrev sin bok 1915-1916. Ekman intervjuade den redan nästan 70-årige kompositören år 1935. Santeri Levas’ uppgifter baserar sig till en stor del på kompositörens meddelanden efter 1938 då Levas blev Sibelius privatsekreterare.

Man måste förhålla sig källkritiskt gentemot alla Sibelius uppfattningar. I dagboken svartmålar han av rena svartmålandets glädje. Han använder dagboken som en ”spottkopp” och anförtror åt den patetiska utgjutelser vilka han aldrig hade täckts framföra i diskussioner och vilka i efterhand fick även honom själv att skratta.

Brev sade Sibelius att han alltid skrev i den ton som han förmodade att mottagaren skulle uppskatta. Detsamma gäller diskussioner: i synnerhet på äldre dagar instämde han gärna artigt i motpartens uppfattningar genom att i allmänhet uttala något kvickt eller flummigt, om samtalspartnerns uppfattning avvek från hans egen.

När samtalspartnerna drar sig till minnes Sibelius uttalanden, varierar minnets pålitlighet. De anteckningar som Jussi Jalas skrivit ner samma dag som samtalet ägde rum kan anses vara pålitliga, medan Bengt von Törnes minnen som han skrivit på 1930-talet om samtal som fördes år 1916 säkert är inexaktare. I Santeri Levas’ böcker (se källor 1945, 1960 och 1960b) citeras Sibelius från åren 1938-1957. När Levas anger citatets årtal, anges det även inom parentes under citatet.

Till sist bör det beaktas att kompositörens uppfattningar varierade från det ena årtiondet till det andra. Till exempel 1893-1894 var han en passionerad wagnerian, men senare påstod han att han kände motvilja mot Wagner.