På kvällen med symfonin. Denna viktiga sysselsättning som fascinerar mig på ett hemlighetsfullt sätt. Som om Gud Fader hade slängt ner mosaikbitar från himlens parkett och bett mig att reda ut hurudant mönstret har varit. Kanske en bra definition för ”komponerandet”. Kanske inte. Hur skulle jag kunna veta!”
(DB 9.4.1915)

Jag blir nu 50 år. Fattig, så fattig att jag måste komponera småstycken.
(DB 15.8.1915)

Jag frågar mig ofta: Skall mitt liv förflyta i fullständig isolering från de stora kulturländerna? Skall jag icke mera erfara den tjusning en förstklassig orkester bereder mig då jag dirigerar mina verk? Men – kanske ser jag alltför mycket i svart. En kompositör som jag måste ju alltid arbeta med framtiden i tankarna,
(JS: Axel Carpelan 1.9.1916)

Den ryska revolutionen gjorde sig förnimbar också i vårt fridfulla Järvenpää. Trakten hade ända sedan krigets början hyst en stark militärförläggning. Nu började manskapet göra upp räkningen med sina officerare. Officersmord hörde här liksom i Helsingfors och andra stora militärcentra till ordningen för dagen. Skotten smällde dagen i ända.
(Karl Ekman 1935)

Jag har symfonierna VI och VII i mitt huvud. Samt omarbetningen av symf. V. I det fall att jag blir sjuk och inte kan arbeta mera, låt detta vara sagt.
(DB 18.12.1917)

Jag har inte hört en orkester på snart ett år. Och inte egentligen mött en enda människa. Men – självfallet. Och Aino är mera tillknäppt än någonsin. Är det inte underligt att hon som jag älskar inte yttrar ett ord om de saker som pinar henne. Inte ett leende eller skratt på veckotal. Allting är gråare än grått – Hela mitt liv har gått till spillo.
(DB 31.12.1917)

Jag känner årstidernas och väderlekens förändringar mycket starkt. Den mörkaste tiden före julen, alltså just veckorna före och efter min födelsedag, har alltid varit mycket tunga. Då orkade jag inte hänga med i skolan alls och numren blev alltid sämre i slutet av höstperioden. Snart efter julen sker en vändning. Hela livet börjar kännas bättre.
(Santeri Levas 1960b)

Jag komponerade jägarmarschen på ett par dagar i hög fosterländsk stämning.
(Karl Ekman 1935)

Vad Ekmans Sibeliusbok beträffar, har författaren i den satt i min mun mycket sådant, som han har hört av andra. Jag kunde inte korrigera den av den orsaken att jag inte fick läsa boken i sin helhet före den sista korrekturen, då man inte mera kunde utföra några större ändringar.
(JS:s odaterade anteckning)

De röda rasar som vilda djur. Alla bildade är rädda för sitt liv. Det ena mordet efter det andra. Snart nalkas väl också min stund, eftersom de säkert hatar mig speciellt som kompositör av jägarmarschen.
(DB 2.2.1918)

Om jag hade dröjt kvar i Järvenpää ända till den natten före tyskarnas ankomst, skulle jag enligt ortens telefonfröken ha blivit mördad.
(JS: Axel Carpelan 20.5.1918 när röda gardet hade besegrats. Telefonfröken var Mimmi Holm, som skulle ge familjen Sibelius en nödsignal i farans stunder.)

Vifter i Helsingfors. Aino sörjer. Jag på gränsen till självmord. Pengarna är slut. Axel dödssjuk. Allting är mörkt.
(DB 23.3.1919)