På hösten 1892 flyttade det nygifta paret till ett gemensamt hem på Wladimirsgatan eller nuvarande Kalevagatan i Helsingfors. Samtidigt förnyade Sibelius den nära vänskapen med Robert Kajanus och konstnären Axel Gallén (senare Akseli Gallen-Kallela). På hotell och restaurang Kämp började Symposion-sessionerna som ofta räckte till och med i flera dygn och under vilka trion och deras konstnärsvänner dryftade livets och konstens grundfrågor och prövade sina hemma väntande hustrurs tålamod.

Till en början tog Symposion-sessionerna bara bråkdelen av den unga makens tid. Sibelius undervisade både vid Wegelius musikinstitut och vid Kajanus orkesterskola. Ämnena var teori och violinspel, och som värst fanns det 30 timmar undervisning per vecka.

Vid sidan om undervisningsuppgifter färdigställde han sju sånger till ord av Runeberg som han till och med fick publicerade. Höstens 1892 huvudarbete var i varje fall komponerandet av En Saga. ”I den finns passion, Rausch [hänförelse]”, skrev han till sin vän Adolf Paul och nämnde samtidigt Arnold Böcklins målningar.

Komponerandet av En Saga avbröts för en stund av mormoderns, prostinnan Borgs begravning, som blev Sibelius farväl till barndomens Tavastehus. Efter begravningen såldes kompositörens barndomshem.

En Saga uruppfördes den 16 februari 1893 i en version som var längre och mera heterogen än den nuvarande versionen. ”Bara han kunde betvinga sin inspiration lite mera”, beklagade sig Nya Pressens Karl Flodin. Oskar Merikanto tordes kräva att Sibelius skulle stryka bort ställen som kändes överflödiga. Det var exakt vad Sibelius gjorde år 1902.

En verklig knockout kom i mars 1893, när Sibelius dirigerade Kullervo tre gånger. Uusi Suometars kritiker ansåg att verket var obegripligt och föreställningen likgiltig. Enligt Aftonbladet var verket långt, monotont och uttröttande. På äldre dagar drog sig Sibelius till minnes att även vännerna uppmanat honom att bli ”organist i Borgå”.

I mars 1893 fick Aino och Janne sin förstfödda Eva, och i april fick Sibelius för omväxlings skull framgång som tonsättare, när man även i kritikerkretsar ansåg Väinämöinens båtfärd för kör vara ett bra och lättfattligt verk. Båtfärden inverkade enligt Sibelius ”som en bomb” .

Nu började Sibelius korta wagnerianska period. På sommaren 1893 planerade han en opera på basen av Kalevalas 6:e och 16:e sånger. Det var meningen att Båtens skapelse skulle komponeras enligt den modell som presenterats i Wagners artikel Oper und Drama. ”Tonerna uppnår sin rätta styrka först när de styrs av ett poetiskt syfte. Med andra ord när ordet och tonen förenas”, resonerade Sibelius.

Till operans uvertyr komponerade Sibelius Tuonelas svan. Han sökte bekräftelse för sin stil på en pilgrimsresa till Wagner-festspelen i Bayreuth under sommaren 1894, men slutligen väckte Wagnerdyrkan en motreaktion hos honom. Wagnerkrisen utlöstes genom studier av Liszts Faust-symfoni. ”Jag tror att jag egentligen är musikmålare och diktare. Jag menar att Listz’ [Liszts] musikaliska ståndpunkt är mig närmast. Den där symfoniska dikten”, resonerade Sibelius nu. Komponerandet av en opera fick vara, och av skisserna bearbetade han Lemminkäinen-sviten.

Under operaplanens år färdigställdes även flera andra verk: Viborgs studentnation beställde musik till tablåer om Karelens historia av honom. Resultatet blev Karelia-scenmusiken av vars beståndsdelar Sibelius senare bearbetade Karelia-sviten. Scenmusiken och speciellt den snabbt bearbetade sviten som var längre än idag fick ett gott mottagande i Helsingfors kritikerkretsar. I Ylioppilaskunnan Laulajats kompositionstävling blev Sibelius ändå tvåa med sin Rakastava. Hans förre lärare Emil Genetz vann med sin fosterländska Hakkapeliter-sång.

Efter sommarens Bayreuthresa fick Sibelius tvivelaktig publicitet, när Axel Gallén på höstutställningen hängde ut Symposion-tavlan, där Sibelius, Kajanus, Gallén och en insomnad ”borgare” sitter på en krog vid munklikör och ser på Osiris vingar i skenet av en djupt symbolisk bakgrund.

Axel Galléns första version av Symposionmotivet, den s.k. ”Kaiustaflan”. Från vänster Axel Gallén, Oskar Merikanto, Robert Kajanus och Jean Sibelius.

På grund av tavlan fick Sibelius rykte som en suput till konstnär. Han hade till och med svårare att få kredit. Kompositören hade dock ett gott minne av Symposion-kvällarna. ”Symposion-kvällarna gav mig mycket under denna tid då jag annars skulle ha varit mer eller mindre ensam.”

I slutet av år 1894 fick familjen sin andra dotter, Ruth. Sibelius trivdes en stund bättre än tidigare hemma vid arbetsbordet. I mars 1895 uruppfördes den ”första skizzen” för Skogsrået d.v.s. en melodram för recitatör, stråkar, två valthorn och piano. Skogsråets orkesterversion framfördes den 17 april. Nu kom de wagnerianska dragen i det erotiskt betonade verket tydligare fram. Skogsrået blev senare bortglömt för decennier, tills Lahtis Stadsorkester under ledning av Osmo Vänskä gjorde det till en liten mediehändelse med sin skivinspelning på 1990-talet.

Alexander Järnefelt avled en dag efter Lemminkäinen uruppförande. I gruppbilden stående Arvid, Armas, Eero och hans hustru Saimi Järnefelt. Sittande Aino Sibelius, Elisabeth Järnefelt, Jean Sibelius, Emmy (Arvids hustru) och Eero (Arvids son), Elli Järnefelt (Ainos syster), Mikael Clodt (Elisabeths bror) och Kasper Järnefelt.

Sibelius arbete var fortfarande inriktat på Lemminkäinen-sviten, och på hösten 1895 tog han trots skulderna tjänstledighet från musikinstitutet för att färdigställa verket. Verket var färdigt för repetition i början av april 1896, men Kajanus orkester var fortfarande tveksam. Framförandet var slutligen en publiksuccé, men recensionerna var oense. Oskar Merikanto prisade verket, men Karl Flodin kom redan nu med förbehåll: till exempel solot för engelskt horn i Tuonelas svan var i hans tycke ”kolossalt långt och tråkigt”.
Som mellanarbete skrev Sibelius Kröningskantaten för universitetet, men urpremiären den 2 november 1896 blev förstörd på grund av en musikers berusningstillstånd. Sibelius fortsatte med att komponera en enaktsopera, Jungfrun i tornet. Publiken hade redan ställt sig på Sibelius sida, men kritikerna hade igen också förbehåll. Sibelius förbjöd framförandet av sin opera strax efter urpremiären i november. Dess uvertyr dirigerade han dock ännu flera år senare.

Den 25 november 1896 sökte Sibelius musiklärartjänsten vid Helsingfors universitet efter Richard Faltin. Ämnet för provföreläsningen var folkmusiken och dess inverkan på tonkonsten. ”Det finns en underlig likhet mellan vår tid och århundradet före Bach. Då var kyrkotonarterna i ett tillstånd av sönderfall. De kunde inte stå på sig därför att de var konstruerade och saknade en stabil grund. De fick ge plats för tonaliteten, som hade sin egen grund i den urgamla folksången. Nu syns det tydligt, att vår moderna tonalitet vacklar”, predikade Sibelius.

”Men – man bör inte gå och riva ner gammalt om man inte har något nytt att sätta i dess ställe. Detta lyckas inte på det sättet att man bygger upp ett tonsystem – det måste hittas levande i folkmusiken.”

”Jag går så långt i detta påstående, att alla s.k. intressanta vändningar, modulationer m.m. har haft endast ett övergående värde, om deras frö inte ligger i folkmusiken.”

Provföreläsningen var litet mosaikaktig, men man beslöt att föreslå Sibelius för tjänsten. Robert Kajanus överklagade beslutet och vann slutligen kampen. Detta fick vännernas förhållande att svalna avsevärt. Även om samarbetet fortsatte, kände Sibelius även misstänksamhet mot Kajanus efter detta och gav ofta utlopp för sina motstridiga känslor i sin anteckningsbok.

Så splittrades Symposion-kretsens kärntrio: Gallen-Kallela var ofta utomlands eller i ödemarken. Kajanus och Sibelius sågs nu som konkurrenter, även om de fortsatte sitt samarbete. Symposion-årens intensivaste period hade slutat redan under slutet av år 1894, och nu försvann Symposions gruppkänsla slutgiltigt.

”Jag förberedde mig för att gå mina egna vägar”, mindes Sibelius. ”1890-talets stämning kom ej mera tillbaka.”