Sibelius for till Wien först den 19 oktober utan vetskap om lärare. Drömmarna om att få undervisning av Brahms eller Bruckner visade sig vara fåfänga. Ingendera av dem tog emot honom. Han blev privatelev hos Robert Fuchs som undervisade på Wiens konservatorium, men anmälningstiden till konservatoriet hade redan gått ut. Han kunde inte bli konservatoriets officiella elev, och Sibelius verk framfördes inte heller på elevkonserterna.

Finländaren fick dock spela som förstärkning i konservatoriets elevorkester. På det här sättet bekantade sig Sibelius med unga musiker som studerade i Wien, såsom violinisten Carl Frühling och den rumänske cellisten Dmitri Dinicu.

Sibelius belägrade även den vid tidpunkten mycket populäre tonsättaren Karl Goldmark, som blivit populär med Sabas drottning och tog emot Sibelius i början av november. Han gick med på att bli Sibelius lärare på så sätt att denne skulle ge honom verk att bedömas allteftersom de blev färdiga. Fuchs kunde hjälpa Sibelius i instrumenteringen och Goldmark var en inspirerande impulsgivare.

Sibelius var nöjd med sina lärare och staden. Han lyssnade på Wagners Tristan och Isolde och berömde föreställningens nivå jämfört med operaföreställningarna i Berlin. En annan stor upplevelse var urpremiären av den nya versionen av Bruckners tredje symfoni. Sibelius ansåg Bruckner nu vara ”den största levande kompositören” och köpte samtidigt partitur av Beethoven och Wagner på samma sätt som förr. Han sökte musikernas sällskap även på grund av sina studier och bekantade sig till exempel grundligt med det engelska hornets egenskaper hos en oboist vid namn Heber.

Vid sidan om studierna festade Sibelius grundligt med sina nya vänner och höll även på med hasardspel som han emellertid blev led på inom ett halvt år. ”Hela Wien är ett enda skratt och valser”, skrev den förtjuste Sibelius till sin familj.

Jean Sibelius i Wien

Sibelius levde igen över sina tillgångar. Han presenterades för sångerskan Pauline Lucca som var hustru till en stenrik baron, och snart tillbringade den unge tonsättaren sina kvällar på Luccas mottagningar. För att hjälpa upp sin penningsituation försökte han komma in i Wiens filharmoniker som violinist. Sibelius som led av rampfeber var dock enligt juryn för nervös för att bli orkestermusiker.

Året i Wien var avgörande för Sibelius utveckling. Goldmark uppmuntrade honom att bearbeta sina teman med större eftersinning. Han uppmanade sin elev att tillsvidare ta mera intryck av klassiker och mindre av Berlioz och Wagner. Samtidigt började Sibelius forska i den finska folkmusiken och Kalevalas rytmer för att få mera originalitet i sina verk. Till att börja med tillämpade han den nya stilen på sången Drömmen som han komponerade till en dikt av Runeberg.

Hans skisser till den första symfonin började utvecklas i februari. Av dem blev kvar E-duruvertyren och Balettscenen som planerats som den andra satsen. ”Uvertyren finns i mitt huvud”, skrev Sibelius till Aino den 10 februari. ”Det andra temat är du: det är vemodigt, kvinnligt, men passionerat.”

Balettscenen innehöll ett annat slags, dystrare passion. Sibelius berättade senare för Paul att han fått inspirationen en natt ”i ett horhus i Wien, där hororna dansade”.

I april 1891 framfördes Uvertyren och Balettscenen i Helsingfors på Robert Kajanus’ orkesters populärkonsert. Tonsättaren fick höra av Kajanus att de inte fått några ovationer, trots att de i Kajanus tycke lät strålande. Sibelius självsäkerhet växte. ”Nu behärskar jag orkestern och gör med den vad jag vill och vad jag tycker är sant”, skrev han självsäkert till Adolf Paul.

De finska kritikerna kände sig främmande för kompositionernas ”modernitet”. ”Rent ut sagt, vi har inte ännu hunnit komma på det klara med vad kompositören egentligen vill uttrycka i den”, kommenterade Päivälehtis kritiker uvertyren den 24 april. Balettscenen lämnade Päivälehtis Oskar Merikanto ”alldeles konfunderad”.

Uvertyren och Balettscenen förblev separata verk, när Sibelius gav upp symfoniplanen och började komponera ett orkesterverk till Kalevalas saga om Kullervo. Arbetet stördes av ett nytt insjuknande, som ledde till vård och uppenbarligen också operation på doktor Eders dyra privatsjukhus. Sibelius skrev att man opererat honom för en ”sten”. Efter detta förbättrades tonsättarens hälsotillstånd och han blev kvitt studieårens kroniska insjuknande.

I Lovisa blev släktingarna tvungna att samla pengar av sina vänner så att Sibelius kunde lämna sjukhuset i Wien i juni, när studierna redan slutat. Sibelius reste till Berlin, där han slösade hela sin reskassa genom att festa med sina gamla studiekamrater. En ny penningförsändelse som släkten med möda samlat räckte äntligen ända till Finland. Det första Sibelius gjorde i hemlandet var att sätta sig i större skuld.