År 1897 arbetade Sibelius mycket hårt, men fick oskäligt litet tack för det. I början av året blev den fina Promotionskantaten färdig, och på sommaren under Italienresan samt i Lojo och Helsingfors färdigställdes Koskenlaskijan morsiamet för baryton och orkester. Den fick ett relativt bra mottagande den 1 november 1897, men det var ändå den nya versionen av Lemminkäinen-sviten som stal uppmärksamheten. Igen berömde Merikanto verket, och publiken var rentav extatisk, men Karl Flodin utdömde Sibelius stil i sin famösa nedsabling.
”Detta slags musik värkar rent patologiskt och kvarlämnar intryck, så blandade, pinsamma och till sin natur odefinierbara, att de mycket litet ha genensamt med den estetiska känsla af lust, som all skön konst och främst musiken bör väcka”, avlossade Flodin. ”Lemminkäinen-illustrationerna nedslår mig, gör mig olycklig, söndersliten och apatisk. Bör musiken uppväcka sådana känslor?”
A. Federleys karikatyr av kompositören till Tuonelas svan från år 1898.
Sibelius frustration är förståelig. Han hade redan några kompositioner av mycket hög internationell rang, såsom Kullervo, En saga och de tidiga versionerna av Karelia-sviten samt Lemminkäinen-sviten. Orkesterverken hade inte ens utgivits i noter och de lika litet som kompositörens övriga produktion hade uppmärksammats utomlands. Dessutom var Sibelius sårad av Flodins destruktiva kritik. Av sin utmärkta Lemminkäinen-svit godkände han endast två satser Tuonelas svan och Lemminkäinens hemkomst. Först flera årtionden senare lät han sig övertalas att ge ut sviten i dess helhet. Bland allt detta elände avled tonsättarens mor den 29 december. Hon fick inte följa sin sons lysande karriär som skulle leda till den internationella toppen endast ett par år senare.
Maria Sibelius, kompositörens mor.
Vändningen till det bättre var snabb. Sibelius fick ett tioårigt konstnärsstipendium på 3000 mark per år. Sibelius förmodade senare att Kajanus ordnat med stipendiet till honom som kompensation för att ha tagit musiklärarvakansen på universitetet. Stipendiet var omkring hälften av en professors lön. Under den första tioårsperioden motsvarade det 9000-11 000 euro per år. Efter tioårsperioden ändrades det till en livslång pension, men inflationen började gnaga på beloppet. Stipendiet löste inte de ekonomiska problemen men Sibelius kunde så småningom avstå från sina undervisningsuppgifter.
Situationen underlättades ytterligare då Sibelius tonsatte Adolf Pauls skådespel Kung Kristian II. Premiären var den 24 februari och skådespelsmusiken innehöll oförglömliga pärlor som Elegi och Sången om korsspindeln. Musette var en så fastnande trall att helsingforsborna sjöng den med orden ”Minä menen Kämppiin takaisin” (”Jag går tillbaka till Kämp”). Man tog Musette som kösignal för hotell Kämps telefoncentral då restaurangen öppnades på nytt i slutet av 1990-talet.
Sibelius gamla musikerkamrat, Hufvudstadsbladets kritikersignatur ”Bis” dvs. Karl Fredrik Wasenius åtog sig att förlägga fyra stycken från skådespelsmusiken: nämligen Elegin, Musetten, Menuetten och Sången om korsspindeln. Han lät trycka noterna som pianoarrangemang på Breitkopf & Härtels boktryckeri i Leipzig. De var lättsålda. För första gången kunde Sibelius tävla med favoriter som Oskar Merikanto om titeln som den mest folkkära finländska kompositören.
Vid slutet av februari, strax efter skådespelsmusikens premiär, reste Sibelius med sin hustru till Berlin. Aino som var gravid återvände snart tillbaka, men Sibelius fortsatte sin vistelse i metropolen och tecknade upp de alkoholmängder han förtärde. Aino hade varnat honom för att inte dricka för mycket. ”Janne, det kan hända att du just nu befinner dig på gränsen och om du inte gör en helomvändning nu, kan du bli mycket besynnerlig och otrevlig i det avseendet”, skrev Aino.
Vistelsen i Tyskland lönade sig. Adolf Paul övertalade Sibelius att komma med honom till Leipzig för att träffa Oskar von Hase, direktören för det tyska storförlaget Breitkopf & Härtel. Breitkopf & Härtel hade tidigare tryckt scenmusik från Kung Kristian II för Wasenius räkning och nu beslöt förlaget att köpa de tyska rättigheterna till scenmusiken. Äntligen hade Sibelius kommit i kontakt med ett internationellt förlag.
På sommaren bearbetade Sibelius sin skådespelsmusik i Lojo. Wasenius lät även trycka de dyra orkesterpartituren trots att han förfasade sig över kostnaderna, och Breitkopf & Härtel började distribuera partituren i Tyskland.
Livet gick sin gång: den tredje dottern Kirsti föddes i november i Helsingfors och i december framfördes orkestersviten Kung Kristian II framgångsrikt i Helsingfors. ”Musiken låter utmärkt och det verkar att tempona skulle vara de rätta. Jag tycker att jag för första gången har fått någonting färdigt ”, skrev kompositören.
Med musiken till Kung Kristian II fick Sibelius ett visst anseende även utanför Finland. Redan i februari 1899 framfördes skådespelet med god framgång i Stockholm, även om musiken spelades med en underdimensionerad orkester. I samma månad spelades musiken i Leipzig under ledning av Hans Windersten. Leipziger Anzeitung kallade verket en ”onödighet”, vilket irriterade kompositören. Han skulle trots allt ha velat presentera sig med ett fullödigare verk.
Ett sådant var på kommande: i januari 1899 flyttade Sibelius till Kervo för att fly huvudstadens frestelser och komponerade sin första symfoni. Hans fosterländska känslor vaknade när den ryske tsaren Nikolaj II den 15 februari 1899 utfärdade ”Februarimanifestet” vars syfte var att inskränka storfurstendömet Finlands autonomi. I allmänna riksärenden lämnade manifestet den finländska riksdagen endast en rådgivande roll.
Parallellt med sin symfoni höll Sibelius på att komponera Aternarnes sång vars ord man lätt kunde uppfatta som en deklaration mot det ryska förtrycket. Symfonin och Aternarnes sång uruppfördes den 26 april i Helsingfors. Publiken mottog sången med entusiasm och började betrakta Sibelius som en av det nationella motståndets ledargestalter. Symfonin å sin sida gjorde kritiker förtjusta, till och med Richard Faltin och Oskar Merikanto. Från att ha varit en kontroversiell figur blev Sibelius nu nationalhjälte.
Sibelius fortsatte som protesttonsättare. Till oktober färdigställdes Islossningen i Uleå älv för recitatör, kör och orkester. Topelius hade en gång i tiden författat texten Alexander II till ära, varför generalguvernören Bobrikov inte kunde censurera verket. I den nya politiska situationen var det inte svårt för finnarna att upptäcka protestandan i verket.
Det följande protestverket hörde man i november. Sibelius komponerade musiken för de tablåer som spelades under Pressens dagar. Musiken var förträfflig: först gjorde Sibelius om finalen, tablån Finland vaknar, som blev ett separat stycke, nämligen Finlandia. År 1911 omarbetade han ännu de bitar som han tyckte var de bästa till orkestersviten Scènes historiques 1 eller Historiska bilder I.
”Få nu se vad detta nya århundrade för med sig för Finland och finländarna”, skrev Sibelius till sin hustru nyårsdagen. ”Historiens dom drabbar åtminstone inte oss finnar. Och den omständigheten att vår sak är rättvis ger oss värdighet och lugn.”