Kompositörens slut var vackert. På sommaren 1957 dikterade Sibelius nya arrangemang av Kullervos klagan och sången Kom nu hit, död på begäran av sångaren Kim Borg. Jussi Jalas var sekreterare. Sibelius visade att han hållit sig fullkomligt arbetsför: hjärnan fungerade, även om händerna hade mycket svårt att skriva noter.

I september kom tranorna för att ta farväl. En av dem flög så nära över Ainola att kompositören såg en trana för första gången på flera år, trots sin starr. ”Där kommer de, min ungdoms fåglar”, konstaterade Sibelius förtjust.

Den 20 september vaknade Sibelius och kände svindel. I sängen bläddrade han dock normalt i dagens tidningar: Uusi Suomi, Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat. Han klädde på sig och gick till frukostbordet efter tolvtiden. Ettiden, mitt under frukosten, segnade han ihop. Familjeläkaren var framme på en kvart.

Sibelius orkade ännu berätta att han kände igen Eva Paloheimo och Katarina Ilves, när döttrarna hade tillkallats. Vid niotiden på kvällen avled han. Samtidigt dirigerade Malcolm Sargent kompositörens femte symfoni i Helsingfors på en konsert som sändes i radio.

Följande dag gav Eva Paloheimo ett meddelande som förbluffade många: den åttonde symfonin existerade inte. De närmaste släktingarna visste inte om några opublicerade verk. Oansenligare opublicerade verk gick nog att hitta flera i Ainola senare, men den efterlängtade åttonde symfonin eller annat nytt, stort verk som skulle ha komponerats efter 1920-talet har man inte hittat.

Dödsannonsen den 24 september fick många att haja till. Aino Sibelius hade valt som text ”Soitto on suruista tehty” (”Sången min är gjord av sorger”) uppenbarligen på sin mans begäran.

På söndagen den 29 september hölls en liten minneshögtid i Ainola där Jussi Jalas spelade Mitt hjärtas sång och Prosperos toner från Storm-musiken. Efter högtiden transporterades kompositörens kista till likbilen. Framför Storkyrkan bar Helsingfors Stadsorkesters och Radions symfoniorkesters musiker kistan till kyrkan medan Tapani Valsta spelade Bach på orgel. De anhöriga höll en tyst minut.

Före klockan nio på kvällen öppnades kyrkans dörrar för medborgarna och hölls öppna till midnatt. 17 000 människor tog farväl vid kistan. Studenterna stod hedersvakt genom hela natten.

Sibelius begravning
Filmmaterial från begravningen, 1957

Via modemförbindelse
LII-218_56k.rm
LII-218_56k.asf

Via Isdn-förbindelse
LII-218_isdn.rm
LII-218_isdn.asf

Via bredbandsförbindelse, xDSL
LII-218_xdsl.rm
LII-218_xdsl.asf

Begravingen ägde rum på måndagen den 30 september. På altaret tändes sju ljus, ett för kompositörens varje publicerade symfoni. Kransnedläggningen började klockan nio på morgonen och räckte över två timmar. Som begravningsmusik hörde man två psalmer tonsatta av Sibelius, tre satser av Storm-musiken, Tuonelas svan, Il tempo largo från fjärde symfonin och In memoriam. Tauno Hannikainen dirigerade orkestern. Ärkebiskop Ilmari Salomies citerade Predikarens verser från Bibeln. Kompositören Yrjö Kilpinen höll begravningstalet.

Efter jordfästningen lade Aino Sibelius och president Urho Kekkonen ned sina kransar. Musiklivets påverkare från Uuno Klami till Einojuhani Rautavaara bar kistan till bilen. Frimurarbrödrarna bland de sörjande ryckte till vid en bekant ton. Det var Marche funébre, ritualmusik som Sibelius komponerat 1927.

Kistan började sin färd mot Ainola. Folk vid vägkanterna utgjorde en honnörsvakt från Helsingfors centrum till Träskända. I Ainola bar släktingarna kistan till den terrass där man valt gravplatsen. Erik Bergman gav startsignalen åt de körer som kallats på platsen. Man hörde Mitt hjärtas sång en gång till.

Vid graven såg Aino Sibelius bräckligare ut än någonsin. Få kunde gissa, att hon skulle överleva sin make med över ett decennium, ända till juni 1969. Aino Sibelius lade ned sin sista hälsning på graven. I kransbandet stod det: ”I tacksamhet för ett liv som helgats av din stora konst, din egen hustru.”

Jean Sibelius grav på Ainolas gård.