Sibelius började 1920-talet med att tonsätta Maan virsi åt Suomen Laulu och orkestrera Valse lyrique. Han plågades av Sibeliernas släktfel, händernas darrande som blev värre med åldern. För att underlätta skrivandet av noter höll han darrandet i styr med vin.

Kompositören stördes också av en i pressen publicerad släktforskning som krossade hans förhoppningar om en adlig förfader. Sibelius kom ihåg att Aino från faderns och moderns sida var av adelssläkter. Han hade tyckt sig märka en överlägsenhetskänsla i Ainos bröder på grund av detta, och saken hade utvecklats till ett adelskomplex som kompositören enbart anförtrodde sin dagbok.

Den 16 februari festade Sibelius, Eino Leino, Robert Kajanus, Eero Järnefelt, Pekka Halonen och några andra av Kalevalasällskapet medlemmar ordentligt. Under kvällens lopp utmärkte sig kompositören genom att visa sina tår med ädel form på bordet till sina vänner och skryta med att man inte hade gjort kroppsligt arbete på flera generationer i hans släkt. Den häftigt berusade Leino hånade Sibelius för hans adelskomplex. ”Du Sibelius är en rokokofigur och av tavastländsk bondesläkt”, flinade poeten. Ett handgemäng undveks nätt och jämnt.

Eino Leino (1878-1926)

Arbetet gick bra: under sommaren dirigerade Sibelius sina verk på flera konserter på Finlands första industrimässa. Av körens medlemmar tyckte till exempel Armi Klemetti att Sibelius var en kapellmästare som var lättare att följa än Robert Kajanus som gestikulerade otydligare och mera ”flytande”.

Jean Sibelius som kapellmästare vid öppnandet av Finlands första industrimässa sommaren 1920.

På hösten kallade världen igen: Eastman School of Music i Förenta staterna erbjöd en professur, och Rosa Newmarch förmedlade Henry Woods begäran att få Sibelius som gästdirigent till London. Sibelius accepterade Newmarchs inbjudan och funderade länge även på erbjudandet från Förenta staterna.

Den 8 december kom tenoren Wäinö Sola till Ainola med en donation på 63 000 mark ”från finländska affärsfirmor” för att hedra Sibelius 55-årsdag. Summan motsvarar cirka 19 500 nuvarande euro. Skuldbördan hade minskat till följd av krigstidens häftiga inflation, och nu lättade den ytterligare. En del av pengarna slösade Sibelius visserligen på en veckas festande i Helsingfors.

”En vecka i Helsingfors och nu hemska samvetskval här hemma. Jag förstår inte mig själv mera. Kunde jag lämna detta supande? Det blir alltid bara en from önskan”, skrev han i dagboken den 18 december.

I januari 1921 reste Sibelius till Berlin för att förhandla om inflationsjusteringar med Breitkopf & Härtel. Kriget hade reducerat den tyska förläggarens resurser så att Sibelius på 1920-talet sålde sina storverk till danska Hansen och sina mindre arbeten till engelska och amerikanska förläggare.

Resan fortsatte till Storbritannien. Under sin resa på drygt en månad dirigerade han flera konserter i London samt i Bournemouth, Birmingham och Manchester. På turnéns program fanns bl.a. fjärde och femte symfonin, Okeaniderna och naturligtvis bekanta hitar som Finlandia och Valse triste. Under turnén levde Sibelius enligt Rosa Newmarch ”relativt förnuftigt” och dirigerade utmärkt. Kompositören behövde inte mera återvända till ön för att själv dirigera sina verk: de hörde nu till orkestrarnas repertoar i alla fall.

Turnén fortsatte till Norge. Sibelius dirigerade bl.a. den andra symfonin och Valse triste i Bergen och festade i ett par dygn. I Kristiania träffade han sin gamla vän, författaren Knut Hamsun, men sömnunderskottet började göra sig påmint. ”Vi börjar båda, för sjutton, bli tyngda av åren, och vi är inte mera lika vitala som förut”, förundrade sig Sibelius.
Sibelius dirigerade tre slutsålda konserter och träffade bl.a. kung Haakon. Tröttheten krävde sin tribut, och Aftonpostens Hjalmar Borgström nämnde att Halvorsen och Schnéevoigt hade framfört första symfonin bättre. Själva kompositionerna – även Okeaniderna och till och med Valse lyrique – prisades i extatiska ordalag. En matinékonsert till, och Sibelius återvände hem i början av april.

Efter sin återvändo blev Sibelius galjonsbilden för de första Nordiska musikdagarna i Helsingfors i maj. Den norske kompositören Sverre Jordan beundrade nationalhjältens rykte i Helsingfors. ”När vi promenerade på gatorna, tog människorna av sig hatten som om det hade varit frågan om en kung.” På öppningskonserten dirigerade Sibelius Lemminkäinen drager hemåt framgångsrikt, men på den sista konserten lyckades den femte symfonin inte på grund av kompositörens nervositet.

Hösten förflöt i en bekant vågrörelse: ibland konserter, ibland supkalas, sedan kompositionsarbete i veckotal. Samtidigt växte hans rykte ute i världen: Herman Scherchen dirigerade fjärde symfonin i Leipzig, Busoni dirigerade femte symfonin strålande i Berlin och Leopold Stokowski framförde samma verk i Förenta staterna. Den sibelianska musikens frammarsch var inte mera bunden till Sibelius framträdanden som kapellmästare.

I början av år 1922 fortsatte Sibelius’ vågrörelse. I januari fick han färdig Valse chevaleresque som var signaturmelodin till hans viftliv. Sibelius led av huvudvärk även av andra orsaker än festandet, för han köpte sig glasögon på Nissen den 30 januari. Dem ville han inte använda på fotografier.

Den 3 maj fick han höra att brodern Christian var obotligt sjuk. För Sibelius var detta ett hårt slag, och det var en klen tröst när det nästan tio år gamla verket Scaramouche äntligen fick sin premiär i Köpenhamn. Kritikerna berömde den ”ljuva och säregna” musiken.

Christian avsomnade den 2 juli. ”Han var en underbar människa och broder”, skrev Sibelius nedbruten i sin dagbok. Christians hustru Nelma med sina barn blev härefter föremål för Sibelius speciella omsorg. Han gav familjen ansenliga donationer speciellt när hans egen penningsituation förbättrats på 1930-talet, och familjens barn var alltid välkomna till Ainola.

I augusti 1922 beslöt en grupp finländska påverkare återuppliva frimurarrörelsen i Finland. Även Sibelius anslöt sig till organisationen och lovade komponera ritualmusik. Den aktivaste frimurarperioden räckte i drygt ett år, men år 1927 komponerade Sibelius betydande ritualmusik för murarna och höll kontakt med organisationen ända till sin död.

I september 1922 började Sibelius göra framsteg med den sjätte symfonin som han skisserat redan länge. En ny intensiv arbetsperiod började i Ainolas arbetsrum. Ett halvt år senare, i februari 1923 hade det nya mästerverket urpremiär. Det lyriska och finstämda verket förbryllade och hänförde publiken och kritikerna. ”Den sjätte symfonin är mildare, mindre omfattande, sprödare till sin karaktär. Den femte är ett präktigt festspel, den sjätte är ren idyll”, jämförde Evert Katila verken.

Som en besynnerlig motsats dirigerade Sibelius även sina allra lättaste orkesterverk på konserten med kråmande ländrörelser. Valse chevaleresque, Suite champêtre och Suite caractéristique innehöll enligt kritikerna tongångar som förde tankarna till jazz, shimmy och Tjajkovskij.

Efter urpremiären for Sibelius på en turné med sin hustru. Först nu vågade han dirigera i Stockholm där kritikern Wilhelm Peterson-Berger hade uttalat sig ganska skoningslöst om hans produktion.

Nu berömde kritikern Sibelius som tolk av En saga, Rakastava-sviten och Tuonelas svan, men andra symfonins final upplevde han som lam vid detta framförande. En annan kritiker, William Seymer, skrev att Sibelius tände orkestern till ”storverk” och fick den spela intensivare än någonsin. Aino Sibelius mindes senare hur gatan hade varit full med människor efter konserten och musikerna hade följt kompositören och ropat ”mästare, mästare”.

Turnén fortsatte till Rom. Sibelius förklarade för en lokal journalist att hans musik inte härstammar från finska folkvisor. ”Jag har komponerat mycket i stil med folkmelodier; men de tonerna har alltid kommit från min egen hjärna, eller snarare från mitt brinnande finländska hjärta. Jag har öst ur fäderneslandets diktning och dess sagor och sedan har jag sjungit på mitt eget sätt, ofta berikande min själ med Kalevala som är en outsinlig källa för en ofördärvad finsk konstnär”, berättade Sibelius.
Besöket slogs upp stort i Roms tidningar, men kompositören var nervös och konserten lyckades bara måttligt. Il Mondo klagade på programvalet och sade att konserten tröttat ut lyssnarna. En Saga och Tuonelas svan skulle enligt kritikern ha gått hem hos italienarna bättre än Finlandia, Lemminkäinen drager hemåt och sviten Pelléas och Mélisande. Andra symfonin fick beröm av Il Mondo, men L’Epoca tyckte att den bara var en måttligt intressant musikalisk mosaik.

Efter konserterna for Sibelius med sin hustru till Capri för en vecka. Efter semestern fortsatte turnén i Göteborg i Sverige. Den första konserten var en fullkomlig succé. Sibelius dirigerade femte och sjätte symfonin samt Pohjolas dotter. Kritikerna var i extas. ”Pappa är briljant”, skrev även Aino till sina döttrar efter kvällstillställningen som förflutit angenämt.

Följande morgon repeterades Rakastava, Okeaniderna och andra symfonin. Efter repetitionerna begav sig Sibelius till stan för att koppla av. Man påträffade honom först efter åtta på kvällen på en restaurang där han mumsade på ostron och drack champagne. Den berusade Sibelius släpades till konserthuset. Han kom på estraden i tid – men avbröt framförandet efter ett par takter uppenbarligen i den tron att det var frågan om en repetition.
Hans hustru skämdes. ”I mina öron lät allt som ett enda kaos, jag hade liksom dödsångest”, mindes hon senare. Sibelius samlade sig och konserten gick utan störningar. Ovationerna var oerhörda, och orkesterns musiker behöll ett gott minne av honom. ”Bland de moderna kompositörer som kan dirigera en orkester förtjänar Jean Sibelius utan tvekan hedersplatsen”, konstaterade Gustaf Gille. ”Sällan har jag till exempel upplevt en sådan enorm nyansrikedom i detaljer som när Jean Sibelius dirigerade.”
Efter den sista konserten hittade Sibelius en whiskyflaska i bröstfickan och slängde den mot konserthusets trappa. Kanske lugnade den lovordande kritiken honom ändå.

Sibelius fortsatte med att dirigera ännu under sitt besök till Viborg. I staden bemöttes han som en nationalhjälte, och konsertmästaren Sulo Aro tvättade inte sin hand på en lång tid efter att ha skakat hand med ”mästaren”.

Jean Sibelius skakar hand med Boris Sirpe, dirigenten för Viborgs orkester, efter konserten 1923. Sirpe hade repeterat programmet, kompositören själv dirigerade konserten.

Efter att ha återvänt från Viborg koncentrerade Sibelius sig på att komponera sjunde symfonin. Arbetet framskred under hösten, men hustruns anklagande blickar följde Sibelius alltid när han använde alkohol – må så vara att han ofta smakade bara för att stabilisera sina darrande händer under skrivprocessen. Även om det var förbudslag i Finland, fick Sibelius alkohol som receptmedicin av bekanta läkare. På medicinkvitton finns sprit men även läkemedelskonjak, läkemedelsvin och kvalitetsmärken som ibland fanns i apoteken.
”Mitt liv är nog slut. Om jag ibland är glad och tar ett glas, får jag lida av det länge efteråt”, skrev Sibelius den 3 oktober. ” En månad senare var livet enligt dagboken ändå ”rikt och djupt” igen. Tonsättaren var på arbetshumör, och Kordelins stiftelse gav honom ett hederspris vars värde motsvarade cirka 25 000 euro.

Jean Sibelius år 1923

Sibelius kunde trots allt vara stolt över sig själv på sin 58-årsdag. År 1923 hade han komponerat sjätte symfonin, ett av sina största mästerverk, och gjort sin musik känd på konserter runt om i Europa. Populariteten ökade snabbt även i Förenta staterna. Pierre Monteux hade med mycket stor framgång dirigerat femte symfonin i Boston, och Paul Cherkassky som gått över till Bostons symfoniorkester skrev samma år till Robert Kajanus att även första symfonin och Berceuse som Paul spelat som extranummer hade behagat publiken. Cherkassky nämnde att Boston redan valt Serge Koussevitzky till följande kapellmästare. Det var just i Boston där Koussevitzky blev en av samtidens främsta Sibelius-tolkar.

Sibelius ägnade början av året 1924 åt sin sjunde symfoni och alkoholen. Han stimulerade sig själv med whisky och – enligt kvittona – även med sprit, i princip på läkarordination. ”Alkohol för att bedöva nerverna + sinnet. Hur oändligt tragiskt är inte en åldrande kompositörs öde. Arbetet går inte i samma takt som förr och självkritiken växer tills den blir omöjlig”, skrev han i sin dagbok den 6 januari.

Detta var en fruktansvärd tid för Aino Sibelius. Fru Sibelius ”darrade av förtvivlan och snyftningarna fick henne att skaka” ännu flera årtionden senare, när hon för Sibelius-biografen Erik Tawaststjerna berättade om morgnar då hon sett sin make skriva på ett partitur efter en vakad natt med flaskan framför sig.

Aino Sibelius mindes de svåra tider då hennes man hade varit på alkoholismens brant under åren 1903-1904. Från den malströmmen hade Sibelius blivit räddad när han skrämts av tumören i halsen. Efter de nyktra åren hade dock ett nytt, långsamt glidande mot en farligt riklig alkoholkonsumtion börjat. I början av året 1924 var varningarna inte till någon hjälp. Slutligen skrev Aino en lapp där hon vägrade att följa med sin man på konsertresor mera, eftersom hon inte stod ut med att se denne dirigera berusad. Hon kunde inte heller förstå komponerande med hjälp av ”artificiell inspiration”, det vill säga alkohol.

”Om du inte förändras, går du säkert under”, skrev Aino. ”Försök slippa loss från det som drar dig dit ner. Har du inte själv märkt vart det tar dig. Även om du får några kompositioner färdiga, är de ingenting jämfört med det vad du kunde åstadkomma.”

Även om utbrottet var berättigat, hade Aino Sibelius delvis fel. Sibelius lyckades färdigställa ett verk som är höjdpunkten i hans karriär som kompositör. Sjunde symfonin blev färdig i mars, och alkoholen hade uppenbarligen stabiliserat händerna så att han fick verket på notpapper. Att döma av slutresultatet hade det egentliga tankearbetet naturligtvis skett utan alkohol.

Sibelius dirigerade sin symfonis urpremiär i Stockholm i slutet av mars, då ännu med namnet Fantasia sinfonica I. På grund av ishinder försenades Sibelius resa, och på den första konserten blev man tvungen spela violinkonserten utan repetitioner. Julius Rutström var solist, och Sibelius hade senare mardrömmar om den svåra situationen. Symfonins urpremiär lyckades emellertid utmärkt.

Sibelius kunde återvända till Ainola i början på april. Han plågades av penningbrist och tvingades åter göra småstycken för att få pengar. ”Det där med Amerika var kanske dumt”, grubblade han och mindes vemodigt Eastman Schools lukrativa arbetsanbud, som han slutligen tackat nej till.

På sommaren blev Sibelius bekant med Margaretas vän och blivande gemål Jussi Blomstedt (senare Jalas) samt pianisten Martti Similä. Båda blev kapellmästare och Sibelius musikaliska förtrogna. Han kunde nu axla den gamle kompositörens auktoritativa roll som han under de följande årtiondena slipade till en fullkomlig blandning av auktoritet och varmhjärtad gästfrihet.

Sibelius lyckades även dölja sina inre stormar för sina allt talrikare barnbarn. För dem var han en trevlig morfar som man visserligen inte fick störa under kompositionsarbetet. ”Människor blir alltid förskräckta när de får höra att man inte fick sjunga där”, berättade Ruths dotter Laura Enckell senare. ”De tror att det var strängt och dystert där. Så var det inte, det lärde man sig snabbt. Om man ibland sjöng en låt, hördes genast en röst: ’Vem sjunger!’ Hjärtat höll på att stanna.”

Å andra sidan berättade morfar långa historier och imiterade personer och till exempel svanar under middagen. ”Vi barn tyckte att det var en mycket lustig syn, och han visste det bra”, har Enckell berättat.

I augusti 1924 fick Sibelius höra att Ferruccio Busoni hade dött. Som en motvikt till den sorgliga nyheten fick han fira sin dotters bröllop den 30 augusti, när den 21-åriga Katarina gifte sig med den 37-årige vicehäradshövdingen Eero Ilves. Ilves gjorde sitt livsverk som bankdirektör och skötte Sibelius finans- och skatteärenden ända till 1940-talet. ”Kais bröllop härligt. Alla är nöjda”, skrev Sibelius i sin dagbok den 5 september. I dessa dagar började även Heidi skolgången i Helsingfors. Ingen av döttrarna bodde mera på Ainola om vardagarna.

Den 23 september for Sibelius ensam på en konsertresa till Köpenhamn. Från Hotell d’Angleterre skrev han ömma kärleksbrev till sin hustru som inte mera gick med på att följa på turnéer. Breven till Adolf Paul var annorlunda. ”Jag behöver mycket pengar. Här i Köpenhamn dricker jag endast champagne”, meddelade Sibelius. I samband med konserten mötte han Danmarks kungafamilj och fick kommendörstecken av Dannebrogs orden.

Fantasia sinfonica I togs väl emot, och recensionerna var högaktningsfulla. En nöjd Sibelius besökte Malmö och fortsatte konserterandet i Köpenhamn. Han drog fulla salar på sammanlagt fem konserter, vilket enligt tidningen Politiken ”slog alla rekord”.

Det häftiga livets påfrestningar tog på hjärtat. ”Jag måste sluta dirigera, för jag måste nuförtiden överdriva för att få mina nerver att lugna sig, vilket läkaren också var väl medveten om”, skrev han till Aino den 9 oktober.

Under resten av året smäckte han ihop småstycken och förnyade växlar. Enligt dagboken var alkoholen nu Sibelius enda vän.

I början av år 1925 reste Sibelius ofta till Helsingfors restauranger, för arbetet gick trögt. Sibelius hade en kris, men dess djup bör inte dramatiseras. Hans livsstil var på en hälsosammare grund än hos Eino Leino som bodde i närheten och hade supit sig i förfallet och dog bara ett år senare. Sibelius liv på Ainola hölls i huvudsak på en hälsosam grund tack vare hustrun och familjelivet. Leino hade inget sådant stödnät.

I maj tog både förläggaren Wilhelm Hansen och Danmarks kungliga teater i tur och ordning kontakt med Sibelius i samma ärende: man önskade att Sibelius skulle komponera musik för skådespelet Stormen. Beställningen tände kompositörens fantasi, och han började komponera sin sista och största scenmusik. Det feberaktiga arbetspasset slutade i början av hösten, men Stormens premiär uppsköts till mars 1926, och kompositören fick upptäcka att han skyndat i onödan.

Resten av året komponerade Sibelius småstycken och var spänd inför sin 60-årsfest som blev ett nationellt storevenemang. Sibelius själv försökte dämpa festligheterna. Han firade sin födelsedag i Helsingfors hemma hos sin dotter Eva Paloheimo och vägrade att uppträda i offentligheten.

Födelsedagsdonationerna befriade Sibelius slutgiltigt från ekonomiskt trångmål. Medborgarinsamlingen inbringade hela 275 000 dåtida mark, d.v.s. över 65 000 nuvarande euro av vilka kompositören fick över hälften till sitt personliga förfogande. Pensionen höjdes till 100 000 dåtida mark om året, d.v.s. cirka 24 000 nuvarande euro. En betydande födelsedagspresent var även utvidgningen av Ainolas tomt med nästan en hektar. Det var Finlands blandade körer som svarade för presenten.

Även upphovsrättssystemet hade utvecklats, och Sibelius hade börjat få skäliga årliga ersättningar för uppföranden från den tyska upphovsrättsorganisationen GEMA. När dessutom inflationen hade ätit upp en stor del av de gamla skulderna, blev kompositörens finanser tillfredsställande. Jubileumskonserter hölls redan på alla håll i världen. Till exempel Leopold Stokowski dirigerade första symfonin på Philadelphiaorkesterns konsert i New York. Olin Downes på New York Times var entusiastisk över den finländska kompositören och skrev en lång artikel där han uppmuntrade orkestrar att spela Sibelius.

I början av år 1926 beställde kapellmästaren Walter Damrosch i New York en symfonisk dikt på 15-20 minuter av Sibelius. Sibelius svarade jakande, och så började kompositionsarbetet med Tapiola. Sibelius beslöt att resa med födelsedagsdonationerna ensam till Rom i slutet av mars för att komponera Tapiola.

Sibelius kunde ha rest via Köpenhamn där han kunde ha sett urpremiären av Stormen och sin egen musik. Resan gick ändå via Berlin och det obligatoriska mötet med Adolf Paul till München och Rom. Sibelius levde i sin ”nya roll”, men i det gamla bekanta Minerva-hotellet enbart som kompositör, inte som uppträdande kapellmästare. För honom kändes det konstigt.

Jean Sibelius på Capri 1926.

Vid sidan om arbetet semestrade han på Capri med sin vän Walter von Konow. Tapiola kom igång, och den nöjde kompositören återvände hem för att fortsätta sitt arbete och övervaka Ainolas renovering. På sommaren revs till exempel hela bastun som byggdes om, och porten placerades på sin nuvarande plats vid den utvidgade tomtens nya gräns. Förmögenhetens värde överskred slutligen skulderna, varför makarna fick en anledning att upprätta ett inbördes testamente. Det fastställdes den 19 juli.

På sommaren fick Sibelius färdig Väinön virsi (’Väinös sång’) till sångfesten i Sordavala. I dagboken förbannade Sibelius ”beställningsjobb” men fick även Tapiola färdigt på hösten. Han drog visserligen det färdiga verket ännu tillbaka för korrigeringar, vilket irriterade förläggaren. Även klichéerna måste göras om.

På hösten 1926 uppträdde Sibelius för sista gången som kapellmästare utanför Finland. Han dirigerade återigen i Köpenhamn, men femte symfonins lama mottagande gjorde honom sårad. Finlandia och Valse triste förtrollade naturligtvis publiken vid slutet av konserten. Recensionerna var i huvudsak prisande, och när Sibelius återvände hem gjorde han snabbt de sista korrigeringarna till Tapiolas manuskript. Kanske var det just den levande kontakten med kapellmästarens arbete som fick honom att glömma självkritiken som blivit kvävande. Damrosch fick partituret i november, i god tid före verkets urpremiär.

Den 2 december deltog Sibelius i Robert Kajanus 70-årsfestligheter. Symposion-kretsens kärntrio var förundrad över sina fårade ansikten och hårets försvinnande. I sina festtal mindes Gallen-Kallela och Kajanus 1890-talet med vemodig nostalgi.

Den sjuttioårige Robert Kajanus talar vid sin fest i december 1926.

I slutet av året beundrade Sibelius de goda recensionerna av sina verk i Londons och Bostons tidningar. På annandagen kom det visserligen ett litet bakslag, när Damrosch uruppförde Tapiola i New York. Till och med den entusiastiske sibelianen Olin Downes på New York Times var förundrad, även om han skrev uppskattande om verket. Ännu mindre förståelse mötte Tapiola hos New York Herald Tribunes Lawrence Gilman. ”Sibelius fantasi har börjat bli svagare, blekare”, slog Gilman till.

I början av år 1927 fick Sibelius äntligen färdig den ritualmusik som han länge lovat åt frimurarna. Urpremiären ägde rum den 12 januari. Sibelius överlämnade manuskriptet till Suomi Loosi som fick rätt att använda det i sin inre verksamhet, och även andra finländska loger fick rätt till att använda musiken under sina möten. I detta skede innehöll ritualmusiken åtta satser, och kompositören kompletterade den senare.

I slutet av januari reste Sibelius med Aino till Paris för att lyssna på den nyaste musiken. De sista växlarna hade nu betalats, så att kompositören för första gången kunde resa utan skuldbekymmer. ”Nu har jag det helt bra ekonomiskt, och jag kan koncentrera mig på det som jag vill. Är det inte underbart”, skrev han.

Efter Parisresan grävde kompositören ner sig på Ainola, och hustrun klandrade honom för att han inte höll kontakt med sina vänner. ”Ensamheten gör mig galen. Nu talar inte ens min hustru med mig”, skrev Sibelius litet ojust i sin dagbok. ”För att överhuvudtaget kunna leva måste jag dricka alkohol. Vin eller Whisky! Det är detta som det beror på. Utskälld, ensam, alla mina verkliga vänner är döda. Oförmögen till arbete. Bara jag kunde hitta på en lösning”, skrev han patetiskt i sin dagbok den 8 maj. Bara ett par dagar senare spelade han fyrhändigt piano med sin hustru och arbetade för fullt med Stormen-orkestersviterna! Aino hade ett sjå med sin mans starka sinnesväxlingar. ”Pappa hade ett sådant lynne att han lugnade ner sig helt plötsligt”, mindes dottern Margareta senare.

På sommaren 1927 finslipade Sibelius något motvilligt orkestersviterna av Stormen-scenmusiken. ”Stormen-sviterna pinar livet ur mig. Det känns som en bakläxa”, skrev Sibelius den 17 maj.

På sommaren skrev Sibelius också de mest skakande sidorna i sin dagbok. Anteckningarna var korta, och deras avsikt var klar: Sibelius hade beslutat att fördriva spritmasken från sina inälvor. Han var på alkoholismens brant, och varje dag var en kamp mot det förstörande ämnet. Dagbokens anteckningar S. A. (sine alcohol, utan alkohol) avbryts ibland av ”en whisky” och ibland av en dags supande.

Utdrag ur dagboken från juni 1927.

Under sommaren slutade kampen emellertid i en klar seger. Sibelius blev inte absolutist, men han lyckades snygga upp sina dryckesvanor betydligt och rädda sin hälsa. Den 22 juni kunde han konstatera: ”Min alkoholkonsumtion är mycket måttlig” och i augusti sände han den andra Stormen-sviten till Hansen. Så hade det sista betydande orkesterverket som Sibelius någonsin kunde skicka till förläggaren blivit färdigt.

Det är intressant att det var i början av samma augusti som Finlands riksdag undertecknade lagen om upphovsrätt till andliga produkter. När upphovsrättslagen hade uppdaterats, kunde Finland även ansluta sig till Bernkonventionen år 1928. Således började Sibelius få upphovsrättsarvoden för uppförande av sina verk effektivare än tidigare. Då började en utveckling som gjorde honom till en ganska rik man. Samtidigt ledde kompositionsarbetet inte mera till nya storverk som sändes till förläggarna. De grymmaste kan spekulera, om ett ekonomiskt tryck hade hjälpt kompositören till nya mästerverk.

I början av september 1927 kunde Sibelius naturligtvis inte ana denna utveckling. Han hade redan planer på ett nytt verk, mest troligen åttonde symfonin.