Albert Edelfelt målade Sibelius’ porträtt hösten 1904 när Ainola blivit färdig. Verket finns fortfarande i Ainola.

På hösten 1904 var situationen den att en stor del av Sibelius centrala orkesterverk redan hade tryckts, och kapellmästare på olika håll i världen prövade dem framgångsrikt i sina repertoarer. I början av året hade den andra symfonin blivit en strålande succé i Hamburg, Chicago och Moskva men fått bakslag i S:t Petersburg. I mars hade den unge Arturo Toscanini i Italien dirigerat En saga och Tuonelas svan och litet senare Finlandia.

Upphovsrättssystemet var emellertid outvecklat och Finland, som var en autonomisk del av Ryssland, hade inte anslutit sig till Bernkonventionen som reglerar upphovsrätter. Bara en del av uppförandena gav inkomster även till Sibelius.

Livet tycktes inte lugna sig, fastän man lyckats fly Helsingfors frestelser till Ainola. I slutet av året konserterade Sibelius i Björneborg och Uleåborg och gjorde uppenbarligen det felet att han ringde hem berusad. Detta ledde till en nästan desperat brevväxling mellan makarna. Den 4 december skrev Aino att hon var rädd att ”någonting håller på att gå sönder”. ”Vakna Janne, vakna upp för att se vad du är!” krävde makan. ”Jag förändras. Och på allvar. Din sorgsna käraste.” svarade Sibelius. Läget lugnade sig vid jultiden. När kompositören reste till Berlin år 1905, utstrålar makarnas brev tillit och kärlek.

I Berlin tillbringade Sibelius tiden med Paul, Busoni, Sinding och violinisten Willy Burmester. Han bekantade sig med flera betydande verk, bl.a. Mahlers femte symfoni, Debussys Nocturner och Strauss Heldenleben. Själv komponerade han scenmusik till Pelléas och Mélisande.

Sibelius hade blivit inbjuden av Busoni att dirigera sin andra symfoni, och konserten den 12 januari blev en stor succé. Den fick ett hänfört mottagande i Berlins tidningar: enligt National-Zeitung var den andra symfonin storartad och Die Musik kallade honom en av tidsålderns stora skapande andar. Å andra sidan påstod Allgemeine Zeitung att Sibelius hamnat i en återvändsgränd, och Berliner Tageblatts Leopold Schmidt var kräsen och påstod att kompositören bara med möda behärskade de stora formerna. Ändå medgav Schmidt att Sibelius var en kraftfull förmåga och kunde komponera mästerligt för orkester.

I Berlin slöt Sibelius ett nytt förlagsavtal med Robert Lienau. Kompositören hade blivit led på att sköta sina ärenden med Breitkopf & Härtel närmast via finländska förläggare.
Enligt förlagsavtalet med Lienau måste Sibelius komponera hela fyra stora verk per år. Detta skulle inbringa över 34 000 nuvarande euro om året. När man tar i beaktande Sibelius pension och konsertarvoden, motsvarade årsintäkterna under de närmaste åren summan av 50 000 nuvarande euro. Se Sibelius’ tillgångar och skulder.

Sibelius förmodade i sitt brev att livet nu var tryggt. Han lät bygga en bastu på Ainola och minskade litet på växlarna. Inkomsterna borde har räckt till för en betydande avbetalning av skulderna, men på grund av Sibelius livsstil fortsatte de ekonomiska svårigheterna.

Efter sin återkomst till Finland framträdde Sibelius i mars 1905 som dirigent till musiken till Pelléas och Mélisande. Årets teaterhändelse innebar ytterligare framgång även för kompositören, och han bearbetade även en orkestersvit av det lyckade verket. På våren dirigerade Sibelius bl.a. i Viborg och koncentrerade sig på att reflektera över vad han skulle göra med sina skisser. Han prövade sina teman på till exempel Marjatta-oratoriet som han höll på att utveckla på basis av en idé av Jalmari Finne. Sibelius planerade på oratoriet ända till slutet av året, men gav slutligen upp planerna. En del av skisserna för oratoriet använde han dock senare i diktverket Pohjolas dotter och med all sannolikhet i tredje symfonin och In memoriam, som han planerade som ett minnesverk för Eugen Schauman. Schauman hade mördat generalguvernören Nikolaj Bobrikov, som var känd som en förtryckare av Finland, och den nya generalguvernören höll en mildare linje. I november hade kejsaren till och med utfärdat ett manifest som upphävde en stor del av de förtrycksåtgärder som verkställts av Bobrikov och den ryska förvaltningen.

I november 1905 hade Sibelius inbjudningar att dirigera sina verk både i Heidelberg och i Liverpool. Han beslöt att resa för första gången till Storbritannien. Sibelius gjorde viktiga nya bekantskaper, t.ex. kapellmästaren och kompositören Granville Bantock som inbjudit honom, den vänliga och inflytelserika Rosa Newmarch, kritikern Ernest Newman och kapellmästaren Henry Wood.

Ernest Newman, kritiker.

Den 2 december dirigerade Sibelius framgångsrikt första symfonin och Finlandia i Liverpool. ”Jag har aldrig ännu hört musik, som så fullständigt ryckt mig loss från vårt vanliga västerländska liv”, skrev Newman med beundran i Manchester Guardian. ”Stor succé. Applåderna ville inte ta slut”, skrev Sibelius till sin Aino.

Sibelius fortsatte till Paris, men det franska musiklivets storheter var inte speciellt intresserade av honom. Sibelius koncentrerade sig på arbetet och vid årsskiftet även på festandet.

Fyra dagar efter en Runebergsfest som finländarna anordnat fann bildkonstnären Oscar Parviainen Sibelius, som festat flera dagar i sträck, i en sjaskig frack på Café de la Regence. För honom spelade Sibelius ”fria fantasier”, en av vilka han kallade för Bönen till Gud. Temat kom senare att ingå i tredje symfonins final, och Parviainen målade på basis av det en tavla som fortfarande hänger i Ainolas sal bakom flygeln. (Se Konstverk i Ainolas sal.)

Efter hemkomsten startade Sibelius en för honom så typisk intensiv flera månaders arbetsperiod under vilken han avlägsnade sig från arbetsbordet bara för att äta och gå på sin dagspromenad. ”Barnen anade instinktivt, hur de måste vara, vad respekten mot faderns arbete krävde av dem. Och lika instinktivt kände var och en av dem liksom en känsla av befrielse i det ögonblicket, när far hade börjat skriva” mindes Aino Sibelius senare. ”Det innebar, att verket hade mognat till sin slutliga form, dess födelsestund hade inträffat. Min man kunde under sådana dagar sitta till och med två dygn i ett sträck, utan att stiga upp från sitt skrivbord.”

Efter flitigt arbete blev Sibelius först klar med stycket Pan och Echo och sedan kantaten Vapautettu kuningatar (Den befriade drottningen) för J. V. Snellmans hundraårsjubileum den 12 maj. Huvudsaken var emellertid en ny symfonisk dikt som han i sina brev hade kallat ”Luonnotar” (”Naturens dotter”). I komponerandets slutskede gjorde Sibelius ändringar och anpassade verkets program till en annan berättelse i Kalevala. I huvudrollerna var nu Väinämöinen och Pohjolas dotter. Efter ett långt dryftande fick verket namnet Pohjolas dotter.

Sommaren 1906 var en motsättningarnas tid. I Vederlax var dagarna heta och familjen fördrev tiden med att fiska och ro, men Sibelius måste även besöka sin syster Linda på sjukhuset. Hennes överkänslighet hade utvecklat sig till sjukdom. Linda tillbringade resten av sitt liv på anstalt, men hon kunde ändå tidvis gå på konsert, besöka Ainola och skriva brev.

Resultatet av sommarens kompositionsarbete blev sex sånger till opus 50. I oktober färdigställde Sibelius musiken för premiären av Belsazars gästabud. Svenska teatern var slutsåld. Sibelius gjorde även en orkestersvit av scenmusiken.

Mot slutet av året dirigerade Sibelius sina verk i Uleåborg, Viborg, Vasa och S:t Petersburg, där uruppförandet av Pohjolas dotters fick ett gott mottagande i en konsert av Mariinskij-teaterns orkester. Även kritikerna var entusiastiska. ”En synnerligen begåvad och fantasifull kompositör”, berömde till exempel tidningen Rusj.

Året 1907 medförde bakslag. Sibelius trivdes åter på Helsingfors restauranger och till exempel den 27 januari slösade han en summa som motsvarar 500 euro på champagne, brännvin och humrar under en enda kväll. Aino Sibelius blev åter orolig och måste skriva sig in i ett sanatorium på grund av överansträngning. På våren 1907 var Sibelius ångerfull. ”Detta supande – en i sig själv utomordentligt glad syssla – har gått alldeles för långt”, skrev han.

Medan Aino repade sig höll Sibelius på att komponera sin tredje symfoni och läste recensioner som kommit från olika håll i världen. I februari hade Armas Järnefelt framgångsrikt dirigerat Pohjolas dotter i Stockholm. Vid årsskiftet hade Maud Powell spelat violinkonserten i New York och Chicago, och i Berlin i början av året hörde man bl.a, Pelléas och Mélisande, violinkonserten och sånger framförda av Ida Ekman. Recensionerna i tidningarna var i huvudsak mycket bra: Sibelius hade blivit en av sin tids mest erkända moderna kompositörer.

Sommaren gick i arbetets och Berlinresans tecken. Den tredje symfonin blev slutligen färdig till kompositionskonserten den 25 september. Publiken blev förbryllad när greppet var mera klassiskt än tidigare. Av kritikerna blev Flodin förtjust och skrev att symfonin fyller ”alla anspråk på ett symfoniskt konstverk i modern betydelse, men [är] samtidigt till sitt inre ny och revolutionerande, sant sibeliansk alltigenom”. Enligt Helsingin Sanomat gjorde symfonin inte ett lika direkt intryck som första och andra symfonin.

En månad senare träffade Sibelius kompositören Gustav Mahler som var på ett besök Helsingfors, och de märkte att de upplevt ett likadant fenomen: i och med en ny symfoni förlorade de alltid lyssnare som varit förtjusta i den föregående symfonin.

De var oense om symfonins karaktär. ”Jag framhöll att jag beundrade dess stränghet och stil och den djupa logik som skapade ett inre samband mellan alla motiv.” mindes Sibelius senare. ”Nein, die Symphonie muss sein wie die Welt. Sie muss alles umfassen”, svarade Mahler. (”Symfonin måste vara som världen. Den måste omfatta allt.”)

Gustav Mahler 1860-1911

Den tredje symfonin hade ingen framgång i S:t Petersburg i november. ”Han vistas förmodligen ofta i Berlin, London och Paris. Där blir man lätt smittad av Debussys, Strauss och Elgars dekadens. Man måste ta farväl av den tidigare Sibelius som var en fascinerande tolk av sitt hemlands sagor”, skrev tidningen Birzhevyja Vjedomost. ”Huvudvikten av hans symfoni ligger på – dess korthet”, hånade tidningen Rusj. Även kompositörerna förundrade sig över verket. Nikolai Rimskij-Korsakov skakade på huvudet och sade till Sibelius: ”Varför gör ni inte som man brukar göra; ni kommer att se att publiken inte kan hänga med eller förstå det här.” Konserterna i Moskva lyckades bättre, och Russkija Vjedomosts kritiker till och med berömde nyheten.

År 1908 krävde Sibelius livsstil sitt pris: genast i början av året hamnade han på Diakonissanstalten för vård på ett par veckor. Axel Carpelan förmodade att kompositören snart skulle dö om han inte slutade med ”rökandet och spritdrickandet”. På grund av sjukdomen tvingades Sibelius avstå från de planerade resorna till Rom, Warszawa och Berlin.

I slutet av februari kunde han emellertid bege sig på den överenskomna Londonresan. Rosa Newmarch blev chockad av kompositörens självdestruktiva levnadsvanor, och i sin konsert lyckades kompositören inte övertyga de brittiska kritikerna om den tredje symfonins meriter. Enligt The Times var symfonin så renlärig att den saknade karaktär och den första satsen verkade ”konstgjord och tråkig”. Enligt Daily News var Sibelius som dirigent ”förvånansvärt lugn” och ”den komplicerade och oerhört svåra finalen spelades på ett ypperligt sätt”. Kompositören själv var av den åsikten att han lyckats utomordentligt.

Sibelius återvände hem via Berlin och Stockholm. Arbetsförmågan fanns kvar och musiken till August Strindbergs Svanevit blev färdig till april. Skådespelet blev succé i Helsingfors, och Sibelius gjorde en konsertsvit även av denna skådespelmusik.

I maj konsulterade Sibelius en läkare på grund av återkommande halsont. Man fann en tumör i hans strupe. Kompositören reste med sin hustru till Berlin, och efter undersökningarna avlägsnades tumören i en operation. Sibelius beslöt att avstå från alkoholbruk och rökande. Den nyktra perioden varade i nästan sju år.