Aino Sibelius undervisar sin dotter Katarina på 1910-talet på Ainola.
Aino Sibelius bodde på Ainola från hösten 1904 ända till slutet av 1960-talet, då sjukdomen slutligen tvingade henne att tillbringa sina sista månader på Mehiläinens sjukhus.
För Aino var de första åren i Järvenpää tunga. Med egna händer skapade hon en trädgård av den steniga aldungen och i arbetet begravde hon äktenskapets sorger som makens tillfälliga viftningar orsakade. ”Jag gräftade och skyfflade i all oändlighet. Ibland grät jag och sedan började jag gräfta igen.” 1907 behövde Aino faktiskt en konvalescens på Hyvinge sanatorium. ”Under den första tiden var mamma troligtvis på grund av den ekonomiska situationen så tyngd av bekymmer att hon ibland tappade orken”, mindes Katarina Ilves senare.
Även uppfostrarens ansvar tyngde. Aino undervisade sina döttrar till en början själv i hemmet, och de klarade sig utmärkt i skolan när de flyttade dit. Under lektionerna ”var mor inte mor. Hon var lärare, och vi respekterade henne. Vi hade även annars en oändlig respekt för henne”, har Katarina Ilves berättat.
1908 började Ainos ”lyckligaste år”, när Jean Sibelius lämnade alkoholen efter halsoperationen för nästan sju år. Barnaskaran utökades med Margareta 1908 och med Heidi ännu 1911 då Aino redan var 40 år gammal.
Ainola var emellertid inte ännu en självklar bostadsort. 1912 planerade familjen att flytta bort, eftersom relationerna mellan Aino och grannhusets Saimi Järnefelt för stunden hade blivit spända. Ainola förblev ändå familjens fristad varifrån man endast blev tvungen att ge sig bort för ett par månader till Helsingfors på grund av vårens 1918 händelser. Aino Sibelius grönsaksland visade sig vara en viktig hjälp när det gällde att mätta familjen under kristiden efter första världskrigets och medborgarkrigets förstörelse.
När den sista av barnen flyttat hemifrån på 1930-talet, började Aino Sibelius längta till döttrarna i Helsingfors och efter konserter och teaterföreställningar. På sommaren 1939 hyrde man en stadsbostad på Kammiogatan, d.v.s. den nuvarande Sibeliusgatan, men redan i oktober återvände man till Ainola för att komma undan kriget. Från hösten 1940 till sommaren 1941 bodde familjen på Kammiogatan, men på sommaren 1941 hade relationerna mellan Finland och Sovjetunionen igen blivit så spända att folk uppmanades att ta barnen bort från Helsingfors på grund av bombningsfaran, och Sibelierna flyttade till Ainola med sina många barnbarn. Den 22 juni 1941 började fortsättningskriget. Efter detta övervägde man inte mera att flytta från Ainola till Helsingfors.
Under de sista årtiondena på Ainola ägnade sig husets härskarinna på sitt bekanta sätt åt sin man, sin familj och sitt grönsaksland. ”Min hustrus hela liv har präglats av pliktkänslan”, konstaterade Jean Sibelius för sin sekreterare på 1940-talet.
Livet saknade inte romantik: Katarina Ilves mindes senare att hans föräldrar kunde slänga sig i dansens virvlar på Ainola även utan musik. Och den 10 augusti 1956 gick den redan 90-årige Jean Sibelius för att ”fria till” sin hustru för den andra gången på morgonen av dennas 85-årsdag på Ainolas övre våning med en stor bukett rosor, fast det redan var besvärligt för honom att gå uppför den branta trappan.
Efter Jean Sibelius död fortsatte Aino Sibelius att bo på Ainola. Hon ordnade släktens papper och hjälpte till exempel Santeri Levas och Erik Tawaststjerna med deras Sibelius-biografier. Aino Sibelius dog nästan 98 år gammal den 8 juli 1969.