Oscar Parviainens Bönen till Gud förde säkert kompositörens tankar till sin dotter Kirsti som dog år 1900 vid bara drygt ett års ålder. Tavlan kändes på Ainola under namnet ”Barnets död” eller ”Det lilla barnets död”. Sibelius gav den namnet ”Valse Triste” när Gunnar Hauch intervjuade honom i Köpenhamn 1924.
Idén till tavlan föddes i Paris januari 1906, när Sibelius spelade temana ”Stor Fest”, ”Sorgmarsch” och ”Bönen till Gud för Parviainen som en avslutning till många dagars festande ”. Parviainen skrev till Sibelius att han skulle ta ”den rödröda och svartsvarta Sorgmarschen” och ”underbara Bönen till Gud” som motiv i sina tavlor. Han förverkligade motiven att par år senare och skänkte målningarna till Sibelius. Sorgmarschens namn blev slutligen Begravningsföljet, och den finns på matsalsväggen.
De teman som inspirerat Parviainen är högst sannolikt från det på skisstadiet blivna Marjatta-oratoriet som Sibelius försökte komponera till Jalmari Finnes text. I Finnes text nämns fest, sorgmarsch och bön. I Finnes plan ber Marjatta till Gud för att rädda Jesus-barnet, men i tavlan Bönen till Gud verkar en liten flicka vara föremålet för bönen. Kanske skildrade Parviainen som kände till familjens skeden verkligen i sin tavla dottern Kirsti vid vars dödsbädd Aino Sibelius har bett i huset Mattila i Kervo i februari 1900.
Sibelius tog emot tavlan i början av 1910-talet och placerade den bakom sitt piano. I början av år 1927 frågade Parviainen Sibelius, om denne någonsin använde det Bönen till Gud-tema som Parviainen en gång hört i Paris. Sibelius svarade att det är i hans tredje symfonis final och ritade även ett notexempel i brevet. Det är även fråga om en sluthymn som bryter ut i mitten av finalen.
Tavlan togs ner i mitten av 1990-talet, varvid det på baksidan avslöjades en text på cirka 20 x 70 cm som Oscar Parviainen skrivit med röd krita: Bönen till Gud. Spegelbilden av texten syns också som upphöjningar i tavlan, om man tittar på tavlan i den rätta vinkeln.
På högra sidan av ugnen oppe syns Werner v. Hausens (1870-1951) oljemålning ”Blombuketten”. Under den finns Eero Järnefelts (1863-1937) imponerande gouache av sin syster Aino. Verket är uppenbarligen från år 1908, troligtvis efter dottern Margaretas födelse den 10 september 1908.
Ovanför dörröppningen finns Lennart Segerstråles (1892-1975) ”Svanar i dimman” från år 1914. Historien berättar att Segerstråle sände sin tavla som present till Sibelius som postpaket.
Till höger om dörröppningen under kransen finns en liten osignerad oljemålning som föreställer en flicka med flätor på stranden. Det är Eero Järnefelts ungdomsverk som föreställer hans syster Aino som uppenbarligen sitter på Kallavesis strand efter 1880-talets mitt. Verket hamnade hos Wentzel Hagelstam av vilken Sibelius köpte den i Paris i början av november 1911. Priset var 40 tyska mark (165 nuvarande euro). Under det finns ett annat intressant landskap i olja. Axel Gallén (1865-1931, från cirka år 1906 Akseli Gallen-Kallela) målade den på locket till en cigarrlåda år 1894, d.v.s. sommaren efter den häftiga Symposion-perioden på Sääksmäki eller Ruovesi. Verket representerar samma stilperiod som fantasilandskapet i biblioteket och det Sibeliusporträtt som kallades för Galléns Saga.
Nedanför de ovannämnda finns ett par 50-årspresenter, Gerda Qvists (1883-1957) bronsrelief av Jean Sibelius och på golvet Eric O.W. Ehrströms (1881-1934) järnbeslagna ekkista. I den har lagrats årets 1915 medborgaradress som innehåller knappt 15 000 namn.
I salens hörn finns en massiv bronsstaty som John Munsterhjelm (1879-1925) gjort av Sibelius år 1909. Skulptören formade kompositören till en början i lera i Berlin i april-maj. Av statyn gjordes åtminstone fyra bronsgjutningar. Denna gjutning kom till Finland i september som sjöfrakt (”83 kg bronsgods från Berlin”), den andra avgjutningen finns i Ateneum och de senare två stannade i förlaget Breitkopf & Härtels ägo. Ainolas avgjutning är lätt att skilja från de andra. Sibelius dekorerade den flera år senare med en hästsko som han hittat.
Bakom soffan syns den av skulptören Emil Halonen (1875-1950) modellerade nerhukade kvinnofiguren från år 1909, som Sibelius fick av konstnären till 50-årspresent. Till höger finns Albert Edelfelts (1854-1905) profilbild av Sibelius på hösten 1904.
Edelfelt använde samma motiv i sin stora fresk i universitets festsal. Fresken föreställer Åbo akademis invigningsprocession till Åbo domkyrka år 1640, och Sibelius framträder bland följet. I följet målade Edelfelt även några andra av sina vänner samt universitetsfolk från professorer till vaktmästaren.
I början av vårterminen 1905 blev verket färdigt och det jämte modellteckningarna lades fram till påseende för allmänheten. Den egentliga fresken förstördes i februaribombningarna 1944, men resultatet av dess restaurering kan ses i universitetets festsal.
Nedanom Edelfelts bild av Sibelius syns ett tuschlandskap av Sibelius’ brorsson Christian Sibelius (1910-1951) från år 1943 och framför den mörka nothyllan finns keramik av Sibelius’ dotter, konstnären Heidi Blomstedt (1911-1982). Upp till höger om dessa har placerats två 80-årslyckönskningskransar från 1945, från musikerförbunden i Sverige och Finland, under vilka finns två 50-årspresenter: Wilho Sjöströms (1873-1944) oljemålning av Lojo kyrka från år 1905 och Väinö Hämäläinens (1876-1940) landskap från Rom från samma år.
Till höger om fönstret syns två oljemålningar, båda 50-årspresenter, Pekka Halonens (1865-1933) ”Vinterlandskap” och Victor Westerholms (1860-1919) ”Bokskogen”. Mellan antikskåpet och tamburdörren finns tre oljemålningar, av vilka de övre har gjorts av Aino Sibelius morbror, Michail Konstantinovitj Clodt v. Jürgensburg (1833-1902). ”Interiören” lär vara från år 1888, men tillblivelsetiden för ”Strandlandskapet vid Ladoga” är inte känd. Nedanför Clodts verk finns ett av de få tavlor som köpts till Ainola. Detta ”Strandlandskap” har gjorts av Aino Sibelius bror, Kasper Järnefelt (1859-1941). Sibelierna köpte den från konstnärens privatutställning i Helsingfors i maj 1932, och priset var 500 dåtida mark (145 euro).