Antti Favén (1882-1948)
Konstnären Antti Favén målade flera porträtt av Sibelius. Hans minne berättar om en kväll med Sibelius och poeten Eino Leino i december 1923.
”Jag var på besök hos Jean Sibelius när Eino Leino anlände. Sibelius var mycket glad över hans ankomst och ville erbjuda något trevligt. Det var under förbudstiden, och Sibelius hade lyckats få tag på en flaska svensk akvavit – det kan ha varit O.P.-märket. Sibelius tog mig åt sidan och frågade om han vågade erbjuda Eino Leino en drink. Han skulle gärna vilja erbjuda en, men han fruktade att Leino skulle fortsätta dricka. Han ville inte orsaka någon skada. Nåväl, vi kom överens om att vi skulle ta bara en enda drink. Det kunde knappast göra någon skada, eller hur?
Vi satte oss vid bordet, Eino Leino, Sibelius, fru Sibelius och jag. Sibelius öppnade flaskan, hällde upp en snaps åt oss alla, vi skålade och drack en skål, och sedan satte Sibelius meningsfullt tillbaka korken i flaskan.
Samtalet fortsatte. Eino Leino pratade med fru Sibelius, och plötsligt, mitt i samtalet, gick hans hand till västfickan med en ficktjuvs diskretion. Medan han hela tiden pratade med fru Sibelius, drog han fram en liten flaska ur västfickan, fyllde sitt glas med den och stängde flaskan som om inget hade hänt. En stund senare upprepade han manövern. Nästa gång använde han en annan västficka. Där fanns ytterligare en liten flaska, som han tömde. Hela tiden pratade han med oss utan tvekan, särskilt med fru Sibelius. Han visade stor artighet mot husets fru. När vi trodde att hans flaskförråd var uttömt, blev vi mycket förvånade att se honom sträcka sig in i bakfickan. I nästa ögonblick höll han en ny liten flaska i handen och — glug, glug, glug — fyllde sitt glas.
Ja, sådan var Eino Leino – en genomgående diskret och känslig gentleman, som ändå inte kompromissade med sin egen personlighet alls.”
Santeri Levas (1899-1987)
Santeri Levas arbetade som Sibelius sekreterare från sommaren 1938. Levas skrev bland annat verken ”Jean Sibelius och hans Ainola”, ”Unge Sibelius” och ”Mästaren från Järvenpää”. I detta stycke berättar han om sitt första möte 1938 och beskriver Ainola på 1940-talet.
”Något nervöst steg jag in i Ainolas rymliga hall för att möta den världsberömda kompositören, som jag hade vant mig vid att tänka på som en allvarlig, kanske något retlig gammal herre baserat på porträtt.
Hur förvånad blev jag inte när jag möttes av en kraftig man med stolt hållning, vars hela väsen tycktes utstråla inget annat än hjärtlighet. Under buskiga ögonbryn lyste två grå ögon, vars uttryck ständigt förändrades. Deras alerta blick tycktes tränga in i varje hörn av mitt medvetande. På ett ögonblick förstod han sin blivande sekreterares blyghet och sade något lekfullt, vilket omedelbart skapade en varm atmosfär (…)
Det övergripande intrycket av Ainolas bottenvåning är ljust och rymligt, vilket huvudsakligen beror på att nästan alla fönster vetter mot söder. Det finns alltid ljus och solsken i rummen. (…)
Men ett djupare intryck än några yttre minnen, hur rika och hedervärda de än må vara, gör den sublima atmosfären som råder i detta hem på besökaren i Ainola. Det är svårt att beskriva det i ord, det måste upplevas. Den store mästarens varma mänsklighet och hans gigantiska kamp i andligt skapande arbete, den allvarliga, förfinade hjärtligheten hos Ainolas värdinna, gemensamma erfarenheter, lidanden och glädjeämnen under årtionden, allt detta har säkert skapat den ädla och ändå så varma andan i Jean Sibelius hem.”
Noël Coward var en välkänd brittisk pjäsförfattare och låtskrivare. Han träffade Sibelius på Ainola 1939.
”Under min vistelse i Helsingfors föreslog någon att jag borde träffa Sibelius. Han skulle tydligen bli förtjust över att träffa mig, trots att han levde ett extremt tyst och isolerat liv. Detta visade sig senare vara en överdrift. I vilket fall som helst uppmuntrades jag av tanken på hur denne store Mästare brann av längtan att träffa mig personligen, kompositören av ’A Room with a View’ och ’Mad Dogs and Englishmen’. Så jag körde ädelt för att träffa honom.
Vi anlände med min tolk och guide runt middagstid. Vi möttes av en överraskad, skallig gentleman som jag antog vara familjens åldrige förvaltare. Han ledde oss ointresserat till verandan och lämnade oss ensamma.
Vi pratade med låga röster och erbjöd varandra cigarrer medan vi väntade i växande spänning på att Mästaren skulle anlända. Jag ångrade bittert mina knappa kunskaper i klassisk musik och försökte snabbt i mitt sinne skilja mellan Sibelius och Delius verk. Efter en kvart återvände den skallige mannen med en bricka med en karaff vin och en tallrik med kex. Han ställde brickan på bordet, satte sig till min förvåning ner och vände blicken mot oss.
Tystnaden blev snart outhärdlig. Min vän mumlade något på finska, vilket den skallige gentlemannen besvarade med en snabb nick. Då gick det upp för mig att detta var den store mannen själv, och att han inte hade en aning om vem jag var, vem min följeslagare var och vad vi gjorde där. Jag kände mig mycket förvirrad och extremt dum. Jag log och erbjöd en cigarett, som han avböjde. Min vän reste sig och hällde upp tre glas vin. Vi skålade artigt, men samma tryckande tystnad fortsatte. Jag frågade min vän om herr Sibelius talade engelska eller franska. Han sa nej. Sedan bad jag honom berätta för Sibelius hur mycket jag beundrade hans musik och vilken ära det var att träffa honom personligen. Detta översattes, varpå Sibelius snabbt reste sig och erbjöd mig ett kex. Jag accepterade det med kanske överdriven tacksamhet, och sedan sänkte sig tystnaden över oss igen. Till slut insåg jag att vi förmodligen skulle sitta så här till solnedgången om jag inte tog initiativet. Så jag reste mig och bad min vän – som jag gärna skulle ha strypt – att tacka Sibelius för hans gästfrihet och förklara ännu en gång vilken stor ära det var för mig att träffa honom. Samtidigt bad jag också om ursäkt för vår snabba avfärd och förklarade att vi hade ordnat ett lunchmöte på hotellet. När detta översattes, log Sibelius för första gången och skakade ivrigt min hand. Han följde oss till grinden och vinkade glatt med handen när vi körde iväg. Min vän sa att herr Sibelius var känd för sin blyghet och att han var svår att närma sig. Jag svarade bittert att i så fall var det verkligen tanklöst mot alla parter att arrangera ett sådant möte. (…)
Senare, plågad av mitt samvete, skrev jag en liten ursäkt till Sibelius. Trots att hans isolering och friden i hans morgon hade störts, hade han ändå tagit emot mig artigt – och gett mig ett kex.”