Violin concerto

Violinkonserten

Op. 47 Violinkonsert d-moll. 1. Allegro moderato, 2. Adagio di molto, 3. Allegro ma non tanto. 1. version 1904; urpremiär i Helsingfors 8.2.1904 (Viktor Nováček, Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Slutlig version 1905; urpremiär i Berlin 19.10.1905 (Karl Halír, Berlins filharmoniker, dirigent Richard Strauss). Pianopartitur 1905.

Jean Sibelius violinkonsert är den mest inspelade och framförda av alla 1900-talets violinkonserter. Nästan varje betydande violinist från och med Jascha Heifetz har framfört den. I början av 2000-talet fanns det över 50 skivinspelningar att välja emellan.

Planeringen av violinkonserten började redan år 1899. ”Jag har tänkt skriva en violinkonsert. Om kungens [orkestersviten Kung Kristian II] musik går bra, ger jag inte andra gamla verk till någon [förläggare?] innan de grundligt har bearbetats”, skrev han till Adolf Paul den 2 september. Följande omnämnande av violinkonserten finns från sommaren 1902 i Axel Carpelans brev till sin kusin Lydia Rosengren:

”Fyra nya sånger är under arbete: Vilse (Tawaststjerna), Soluppgång (Tor Hedberg), Lasse liten (Topelius) och Var det en dröm (Wecksell). Jag tror att dessa sånger innebär ett stort steg jämfört med de tidigare, i synnerhet Wecksells härliga dikt har omvandlats till toner på ett sätt, som borde ha en vittgående inverkan. Två andra sånger publiceras i julkalendern. Han har även skisserat en ballad eller besvärjelse (Kanteletar) för sopran och stor orkester (till fru Ekman, som på sin höstkonsert sjunger fyra av hans sånger). Det finns även 20 nummer till en balett som tyvärr inte har text och en violinkonsert med orkester och en stor fantasi för orkester är på skisstadiet liksom ett häfte med pianoverk som skall publiceras till julen. Du ser alltså att han använder sin tid noga. Efter detta börjar han komponera stråkkvartetten.”

Bara litet senare skrev Sibelius själv också om konserten. ”Jag har fått några härliga teman för violinkonserten”, avslöjade han för Aino den 18 september. Snart var det dock dags att flytta till Helsingfors. Sibelius arbete blev stört och under ett par år var alkoholen en direkt hälsorisk.

På hösten 1903 meddelade kompositören att han kommer att tillägna konserten till sin bekant Willy Burmester, som en gång i tiden hade spelat som Kajanus orkesters konsertmästare och senare gjort en betydande karriär i Mellaneuropa som violinvirtuos. I december 1903 kunde kompositören meddela Carpelan att två satser av konserten var helt färdiga och den tredje satsens orkestrering ännu ogjord. ”Nu är det klockan 5 på morgonen och jag orkar knappt hålla ögonen öppna”, skrev kompositören som åter var i arbetstagen.

I början av år 1904 arbetade Sibelius med konserten som besatt och spelade själv motiv på sin violin både dag och natt. Aino Sibelius skildrade kompositionsarbetet för Axel Carpelan.

”Janne har stått i brand hela tiden (och jag med!) och även denna gång har det igen varit ’embarras de richesse’ [för mycket att välja på]. Han har blivit ansatt av en sådan myckenhet av motiv att han helt bokstavligen har varit snurrig i huvudet. Han vakar nätterna igenom, spelar underbart vackert, kan inte slita sig loss från de bedårande tonerna – han har så många idéer att det verkar helt otroligt. Och alla motiv så utvecklingsbara, fulla av liv.
Men om jag har njutit av allt detta, så har jag nog också lidit, Axel skall ha förståelse för att en kvinnas hjärna inte alltid orkar uthärda en konstnärs – en skapande sådans – vågor, som stundom går så vilda – så vilda att man blir rädd.”

Konsertens urpremiär ägde rum den 8 februari. Verket uruppfördes av Viktor Nováček, för trots sina löften väntade Sibelius inte på att Willy Burmester skulle ha tid att framföra verket. Konserten gavs i repris två gånger. Nováček spelade utan noter och Merikanto kallade hans framförande rent av ”mästerligt”, men sanningen lär ha varit en annan. Enligt konsertmästaren Carl Lindelöf sölade Nováček redan vid repetitionen och gnällde om de snabba löpningarna. Verket var nog oerhört krävande.

I sin andra recension märkte Merikanto att Nováček trots allt inte var en ”mästerlig” musiker. ”I Burmesters händer skulle den säkert göra ett storartat intryck (…) Nováček (…) lyckades bara delvis med att uppnå den briljans och gnistrande säkerhet som ett sådant virtuosnummer absolut kräver”, skrev Merikanto.

Kritikerna förhöll sig avogt till själva verket. Flodin tyckte att Sibelius hade gett efter för konventionell virtuositet och att denna ”blindskär” fällde hela skeppet. Evert Katila berömde verket i Uusi Suometar, men föreslog ändringar. Merikanto för sin del blev urbegeistrad i den långsamma satsen, men tyckte att finalen var svagare och för svår. Han förutspådde att violinisterna i framtiden skulle framföra närmast konsertens långsamma sats.

Burmester svalde sin stolthet och föreslog att han skulle framföra konserten i Helsingfors i oktober 1904. ”Allt som min 25 års konserterfarenhet, konst och instinkter möjliggör kan jag fullkomligt sätta i detta verk”, meddelade Burmester.

Sibelius beslöt ändå att ännu bearbeta verket. ”Min violinkonsert tar jag bort; den kommer ut först efter 2 år. Första satsen måste bearbetas på nytt, även proportionerna i andantet m.m.”, skrev han till Axel Carpelan i juni 1904.

På våren 1905 blev den andra, komprimerade och litet lättare versionen färdig, men Sibelius gav föreställningen till Karel Halir. Burmester blev rosenrasande, och framförde aldrig konserten.

Den inhemska urpremiären av violinkonsertens förnyade version ägde rum den 12 mars 1906. Solisten var den lettländske H. Grevesmühl och dirigenten Robert Kajanus. Flodin var fortfarande avog och trodde inte att violinkonserten skulle uppnå världspopularitet. Han tyckte att konserten var ”grått i grått, rapsodisk trots sin utdragna form”.

Däremot förstod Otto Kotilainen att konserten i sin förnyade form var ett ”betydande verk”:

”Den avviker helt från violinkonserternas normala kvalitet, den bryter sig ut ur de vanliga ’goda och sköna’. Vi skulle vilja säga att den inte är en violinkonsert utan en hel storartad symfoni eller snarare en symfoni som skrivits till något starkt och allvarligt program och i vilken violinen spelar en fruktansvärt stor roll.”

Konsertens popularitet växte långsamt under de två följande årtiondena. En vändning skedde, när Jascha Heifetz spelade in den på skiva på 1930-talet och höjde verket till världsberömmelse.

Sibelius tyckte att en solist som väntar på sin tur vanligen inte är en intressant syn. Sålunda går solisten genast rakt på sak och presenterar ett ypperligt slingrande tema som är full av sibelianska drag alltifrån den doriska prägeln.

Den ursprungliga versionens fortsättning är svårare och mera heterogen än den slutliga versionens. Den ursprungliga versionens första sats har 542 takter, medan den slutliga versionen har 499 takter. Den andra, litet Bachaktiga kadensen i den ursprungliga versionens första sats förklarar skillnaderna i längden. Kadensen är fin musik, men eftersom den var litet separat, passade den inte i konsertens slutliga version.

Den slutliga versionen fortskrider utan sådana förgreningar. Spänningen bildas mellan violinvirtuosen och symfonikern: violinisten Sibelius ser i konserten en möjlighet att ge utlopp för alla sina virtuosdrömmar. Symfonikern Sibelius å sin sida ger orkestern mera viktigt material än vad som var brukligt i traditionella virtuoskonserter. ”Det virtuosa materialet växer organiskt fram ur tematiken”, har Erkki Salmenhaara skrivit. I den första satsen har till och med solokadensen integrerats som en fast del i den arkitektoniska helheten.

Violinen är obestridligt konsertens kung: i den slutliga versionen minskar Sibelius orkestreringen just passligt så att solisten aldrig blir besviken. När solisten tidvis tiger, får orkestern presentera hela sin klangliga och dynamiska rikedom. För första gången visar orkestern sin styrka i mörka toner med hjälp av fagotten och stråkarna:


Utdrag ur partituret av violinkonserten.
Breitkopf & Härtel

Från detta börjar en på huvudtemat baserad stilig övergång som redan presenterar sidotemats element. Sidotemats kvintsprång leder i sin tur direkt mot sluttemat. I den organiska motivutvecklingen kan man inte urskilja fogarna; Sibelius mästerskap är obestridligt.

Utvecklingssekvensen är en stilig solokadens vars huvudtema behandlas med virtuosens metoder. Alla dubbelgrepp, skalor och drillar betjänar både virtuosens behov och kompositionens helhet. Huvudtemat upprepas i mörka färger: violinisten spelar på g-strängen. Orkestern fortsätter med en enorm stegring som violinen besvarar. Flöjterna introducerar sluttemat och violinisten ackompanjerar det med svindlande arpeggion. I slutklimaxen utnyttjar man än en gång till fullo all den dramatik som finns i huvudtemats element.

Den andra satsen, Adagio di molto, påminner mest om den ursprungliga versionen. Sibelius har närmast rensat bort förgreningar och virtuostrick i den långsamma satsens solistparti. Huvudtemats statiska och hjärtliga skönhet kräver besinning och flärdfrihet av violinisten.

Hela satsen fortsätter i samma ton. I den ursprungliga versionen bryts stämningen av en lösryckt virtuos tonföljd strax före slutet, men i den slutliga versionen är stämningen dämpad och skönheten orubbad:

Utdrag ur partituret av violinkonserten.
Breitkopf & Härtel

Hela satsen fortsätter i samma atmosfär. I den första versionen bröts atmosfären av en passage med virtuosa löpningar strax före slutet, men i den slutliga versionen är atmosfären återhållsam och skönheten förblir intakt.

Utdrag ur partituret av violinkonserten.
Breitkopf & Härtel

Det har sagts mycket om tempobeteckningarna för finalen. Sibelius ersatte beteckningen Allegro ma non tanto (snabbt men inte för snabbt) med Allegro. Han betonade att konsertens virtuosa karaktär endast skulle framträda om finalen spelades vid den av kompositören angivna metronombeteckningen 108-116. Det är sant att kompositören accepterade det långsamma tempot i Ginette Neveus inspelning, då violinisten spelade så bra. Idag behöver många violinister lika mycket tid för finalen som Neveu gjorde, men detta kan förlora något av rörelsens livlighet. Saker och ting förbättras inte av karaktäriseringarna av välmenande musikskribenter: David Tovey beskrev till exempel finalen som en polonäs av isbjörnar, vilket knappast är vad kompositören hade i åtanke. Det passar det sekundära temat, men finalen som helhet är något helt annat.

Utdrag ur partituret av violinkonserten.
Breitkopf & Härtel

Erik Tawaststjerna såg element av en ”besvärjelse-ritual” i rytmerna. Solisten utvecklar temat till bländande figurer och progressioner av terser. I den ursprungliga versionen ledde solisten musiken till en dansliknande och Mendelssohnsk bryggpassage, men i den slutliga versionen har denna överflödiga två minuter långa bryggpassage tagits bort och orkestern kan introducera det sekundära temat tidigare:

Utdrag ur partituret av violinkonserten.
Breitkopf & Härtel

Orkestern och solisten turas om att utveckla motiven. Huvudtemat behandlas också i molltonart, och ovanför det sekundära temat hör vi virtuosa flöjtlika toner från fiolen. Segern över mörkrets krafter verkar säkras först i de allra sista takterna, när solostämman stiger upp mot himlen, stödd av två slag från orkestern.

 


Excerpt from the score of the violin concerto.
Breitkopf & Härtel.

Kompositörens hustru hade en förkärlek för originalversionen: ”Jag föredrar den första versionen av violinkonserten. Pappa ändrade den när kritikerna slet den i stycken (…) Många virtuosa delar togs bort. Nu är konserten lättare,” mindes Aino Sibelius senare. Hennes uppfattning fick viss stöd senare, när originalversionen blev världsberömd genom en inspelning gjord av Leonidas Kavakos med Lahtis symfoniorkester 1991.

Ändå komponerades den slutliga versionen av konserten – den vi känner till idag – med mer kontrollerad smak och är det mer balanserade mästerverket. I denna version tjänar även de mest krävande virtuosa partierna det musikaliska helheten.