Kompositören hade bränt upp sin symfoni och gick motvilligt med på Finlandia-Kuvas filminspelningar på Ainola i oktober 1945. Fotograferna filmade material med Sibelius på skogsstigen, på en stol av trädrötter i en skogsglänta kallad ”templet” och vid grinden. Bilderna inomhus var tagna vid flygeln och i biblioteket där Sibelius lyssnade till sina verk från skivinspelningar och radiosändningar om kvällarna. Filmsnutten som tagits vid arbetsbordet är intressant: Sibelius verkar skriva noter, men pennspetsen står stilla, medan handen rör sig som för att dölja darrningen.

Sibelius i sitt hem 1927-1957
Oy Suomen filmiteollisuus. Aho & Soldan

Jean Sibelius i sitt hem under olika år: först 1945. Sedan mycket material från år 1927, med finns även Heidi, Margareta och Aino Sibelius. Till slut begravningen från år 1957.

Via modemförbindelse
JSibelius_56k.rm
JSibelius_56k.asf

Via Isdn-förbindelse
JSibelius_isdn.rm
JSibelius_isdn.asf

Via bredbandsförbindelse, xDSL
JSibelius_xdsl.rm
JSibelius_xdsl.asf

I december firades kompositörens 80-årsdag. Sibelius gick inte till jubileumskonserten men tog emot delegationer på Ainola. Presentutbudet var brokigt: kompositören fick förutom värdepresenter även till exempel Nokias gummistövlar i vilka han struttade till köket för att glädja tjänarna. Från de närbelägna gårdarna skänkte man varor som var värdefulla under ransoneringstiden, såsom smör, ägg och vetemjöl.

Jean Sibelius tog emot gäster på Ainola år 1945.

Under den senare hälften av 1940-talet bevisade Sibelius att ”Ainolas tystnad” inte var helt så tyst som man trott. Under en enda natt år 1946 komponerade han två nya stycken till ritualmusiken för frimurarna, Veljesvirsi (’Brödrasången’) och Ylistyshymni (’Lovsången’). År 1948 gjorde han korrigeringar i dessa sånger och flera andra stycken i sin frimurarmusik så att de kunde tryckas. Han arrangerade även Finlandia-hymnen för en blandad kör.

Inalles var Sibelius nöjd med situationen. ”Det är underbart att man får uppskattning redan under sin livstid”, konstaterade han i en intervju år 1947. ”Det är så många som aldrig får veta att deras konst har segrat.” Även Aino var nöjd med situationen. ”Under de sista 20 åren förändrades livet i det där ena avseendet, och i synnerhet 15 år före slutet hade allt klarnat”, berättade hon senare. Det enda besvärliga var kompositörens benägenhet att överdriva de minsta negativa recensionerna eller andra fläckar i sitt rykte som kompositör. Hans tendens att helt i onödan bekymra sig höll honom vaken och var ansträngande för den närmaste kretsen.

Först 1948 började Sibelius tala om sin höga ålder och använda detta som ursäkt för att han tackade nej till flera inbjudningar till utländska Sibelius-evenemang. Hans privatsekreterare Santeri Levas ansåg att kompositörens ålderdom börjat detta år, i den höga åldern av 82 år.

Samma år gav Sibelius sin enda radiointervju. I intervjun som gjordes av Rundradions Kalevi Kilpi berättade Sibelius att han tyckte om både storstäder och skogar. ”Här på Ainola talar denna tystnad”, uttalade Sibelius med pondus. På intervjubandet förmedlas utmärkt Sibelius förmåga att svara kortfattat, utan att ge någon speciell information.

Intervju med Sibelius

Kalevi Kilpis radiointervju 6.12.1948 till programmet ”Runo, sävel, sivellin”. Mikrofonbilder från kulturmiljön vid Tusby träsk.

Intervju med Sibelius.mp3
Intervju med Sibelius _56k.rm
Intervju med Sibelius_isdn.rm

Ett av de sista offentliga framträdandena i Sibelius liv var tonsättarens 85-årsjubileum på Ainola i december 1950. Blixtljusen sprakade i synnerhet när republikens president J. K. Paasikivi hälsade på kompositören. Besöket blev långt, när dessa två elever från Tavastehus normallyceum försjönk i att gå igenom sina minnen av 1880-talets lärare och skolkamrater.

Bildkavalkad (stum)

J. K. Paasikivis val till president, Helsingfors 400-årsjubileum. Paasikivi besöker Ainola på Sibelius 85-årsdag. Andra Paasikivi-filmer.

Via modemförbindelse
Ark25_56k.rm
Ark25_56k.asf

Via Isdn-förbindelse
Ark25_isdn.ram
Ark25_isdn.asf

Via bredbandsförbindelse, xDSL
Ark25_xdsl.ram
Ark25_xdsl.asf

Festen till ära lovordade Olin Downes Sibelius i en jätteartikel i New York Times. Downes ansåg att Sibelius var 1900-talets stora neoklassicist och ställde honom än en gång som en frisk motvikt till de ”modernister” och ”intellektuella” som han hånade. Artikeln naturligtvis bara underblåste raseriet hos Downes’ motståndare. På grund av Downes skriverier såg de Sibelius som urtypen för en konservativ kompositör.

Jean och Aino Sibelius

I synnerhet i Tyskland hade Sibelius fallit bort ur modet efter andra världskriget, och Theodor W. Adorno piskade den unga kritiker- och kompositörgenerationen till Sibelius-avsky under föreläsningar på kurser i modern musik i Darmstadt. Man försökte dölja denna motreaktion för kompositören, men han var väl medveten om det häftiga ordkriget i kritikerkretsar.

Ännu 1951 sade Sibelius att han höll på att komponera en ny symfoni, men tvivlade på om han någonsin mera skulle få sina idéer på papper. Han var fortfarande i stånd till mindre arbeten: under året blev ett nytt arrangemang av opus 91b färdigt.

Samma år inleddes Sibelius-veckorna i Helsingfors, och kompositören tog emot sin musiks tolkar, som Eugene Ormandy, Isaac Stern och Jussi Björling. Konstnärsbesöken fortsatte under festivalen under nästan hela 1950-talet. Till exempel besökte Sir Thomas Beecham Ainola 1954.
Först på hösten detta år erkände Sibelius att det var hopplöst med det kompositoriska arbetet. ”Jag skrev egenhändigt ett brev till Tali Paul [Adolf Pauls änka]”, berättade han på hösten 1954. ”Det var ett jättearbete. Men fortfarande drömmer jag om, att ännu kunna komponera.” Sibelius fick också ett nytt arrangemang av Julvisan färdigt.

Jean Sibelius träffade Eugene Ormandy på Ainola i juni 1951 (på bilden) och på nytt år 1955.
Ännu år 1955 tog Sibelius emot Yehudi Menuhin, Philadelphias orkester och kapellmästaren Eugene Ormandy på Ainola. Samma år i december skyddade man redan kompositören från offentligheten: 90-årsfesten firades i familjekretsen.

Enligt Jussi Jalas var Sibelius sista år till det yttre lika varandra. ”Hans hälsa var god, han läste, promenerade, iakttog naturen och följde med världens och speciellt musikens händelser via radion”, skrev Jalas. ”Men kontakten med yttervärlden skedde närmast när de anhöriga kom och hälsade på. Han tog bara sällan emot gäster. De enda undantagen var Sibelius-veckans dirigenter och solister vilkas besök alltid stimulerade och inspirerade honom.

Privatsekreteraren Santeri Levas lade märke till att krafterna långsamt började sina. ”Under de två sista levnadsåren var mästaren inte mera sig lik. Han satt mycket i sin stol i hörnet av biblioteket. Vintertid rörde han sig inte alls ute och på sommaren bara när det var vackert väder.”

Kompositören talade inte mera med sin sekreterare om komponering. Tragedin med den åttonde symfonin hade slutat i resignation. Familjen måste ändå vara på sin vakt, så att sporadisk negativ kritik eller de minsta fläckar i världsryktet inte gjorde kompositören deprimerad. År 1952 hade Sibelius varit ifrån sig i veckotal, när man i Yrjö Suomalainens Robert Kajanus-biografi hade påstått att Kajanus hade gett Sibelius råd i det kompositionsarbetet.

Kompositören ängslade sig även för sådana ungdomsarbeten som han ansåg vara mindre värdefulla. Sibelius skulle troligen ha blivit förskräckt, om han hade fått veta att man i början av 2000-talet skulle uppföra och spela in på skiva till och med hans mest anspråkslösa skisser.