Op. 104 Symfoni nr 6 d-moll
1. Allegro molto moderato, 2. Allegretto moderato, 3. Poco vivace, 4. Allegro molto. Färdig 1923; urpremiär i Helsingfors 19.2.1923 (Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius).

Vid sidan om den tredje symfonin är den sjätte symfonin den minst spelade av Sibelius symfonier. Dess lyriska karaktär och skenbara brist på drama förbryllade igen publiken efter den femte symfonins heroism. Samtidigt är verket emellertid lättfattligare än den fjärde symfonin elva år tidigare.

Vid övergången mellan 1910 och 1920-talet hade Sibelius återupprättat utlandsförbindelserna i ett Europa som höll på att resa sig ur krigets ruiner och han gav konserter till exempel i Danmark, Norge och Britannien. Sju års nykterhet hade slutat, och man såg igen Sibelius festa med sina vänner som i ungdomens dagar. Efter varje fest stängde han sig emellertid i sin tonsättarkammare för en intensiv arbetsperiod.

På det här sättet blev den sjätte symfonin någonting av en reningsrit: en dorisk kyrktonart dominerar verket; Sibelius bjuder lyssnarna på källvatten i stället för festdrycker. I orkestreringen syns detta som genomskinlighet, flöjternas och stråkarnas ljusa klang. Bleckblåset som tagit en stor roll i den femte symfonin håller sina krafter under det lyriska ytskiktet.

Sibelius hittade på teman för den sjätte redan då han höll på att komponera den femte, och en del av materialet hade först skisserats för en lyrisk violinkonsert. I ett senare skede planerade Sibelius för en stund ett verk som kallades Kuutar, och även därifrån kom det tematiskt material till den sjätte symfonin.

Symfonin uruppfördes den 19 februari 1923 under ledning av kompositören. Kritikerna berömde symfonins ”rena idyll”, men man längtade tydligt efter mera dramatiska motsättningar.

Idag erkänns sjätte symfonin som ett mästerverk. Dess betydelse öppnar sig ofta först efter man blivit bekant med den andra och femte symfonins hjältemod eller den fjärde och sjunde symfonins djupsinnighet.

Symfonins första sats (Allegro molto moderato) börjar med en känslofull introduktion i stråkarna. Huvudtemat kallas ett enkelt motiv som oboe och flöjterna presenterar i en dialog.

Till en början är tonerna d-e-f-g-a. När tonerna h och c hör till den doriska skalan, är detta en klar reminiscens av Sibelius provföreläsning vid universitetet år 1896: ”De äldsta finska folkmelodierna grundar sig på ett tonsystem som saknar såväl våra tonika och dominant som de gamla grekiska tonarternas finalis. Den har helt enkelt fem toner – d, e, f, g, a – som kan kombineras med ytterligare två toner, h och c, när melodins uttrycksfullhet tilltar”, hade Sibelius sagt i sin föreläsning.
Musiken hänvisar lika mycket till medeltiden eller till renässansmästaren Palestrinas stil:

Notexempel 34

Den symfoniska spänningen mellan den första satsen och finalen har någon gång också ansetts vara ett resultat av växelverkan mellan den doriska d-mollen och C-duren. En dylik konstellation var redan bekant för Sibelius, men en kyrkotonart hade aldrig tidigare intagit en så dominerande ställning.
Pulsen accelererar sig till det dubbla, när träblåset går i parallella terser – litet i stil med ”kvittermotivet” i femte symfonins första sats. Enligt kompositören följer satsen sonatformens principer ”helt fritt”. ”Huvudintresset ligger i själva tematiska processen där olika motiv turvis stiger fram och konsolideras i tematisk betydelse”, har forskaren Erkki Salmenhaara skrivit.

Ovanför huvudpulsen som uppehålls av stråkarna leker träblåset med tematiska element. ”All harmoni är samtidigt kontrapunkt och kontrapunkt är harmoni. Väven flätar sig samman så naturligt att man knappt märker det”, skrev Tawaststjerna.

När huvudtemat kommer tillbaka i basklarinetten och cellon, är uttrycket redan mörkare och mera dramatiskt. Den pastorala stämningen råder tills ett valthornmotiv skrämmer lyssnaren som vant sig vid idyllen. De låga stråktremolona ökar spänningen. Skuggorna blir längre – håller dagens idyll på att övergå i nattens mörker?

Den andra satsen är en långsam sats, men dess tempobeteckning är allegretto moderato. Om kapellmästaren tar beteckningen ordagrant, kommer man att bli utan en långsam sats och därmed en berikande kontrast.

Senare berättade kompositören för kapellmästare Simon Parmet att tempobeteckningen är andantino och våndades när verket spelades för snabbt i radio. När Parmet påminde Sibelius om tempobeteckningen, ville kompositören ändra den till andantino. Ändringen har inte gjorts:

År 1951 förklarade Sibelius samma sak för sin sekreterare. ”Då jag skrev min Sjätte symfoni brukade kapellmästarna dirigera mycket långsamt, ibland rentav släpigt. Därför gav jag den andra satsen tempobeteckningen Allegretto quasi andantino. Idag då dirigenterna använder för det mesta snabba tempon, borde den egentligen vara Andante.”
Sibelius misstog sig igen: tempobeteckningen är ju allegretto moderato och inte allegretto quasi andantino.

Satsen börjar med en fyrstämmig introduktion i flöjterna och fagotterna. Den ljuder immateriellt i tomheten:

Notexempel 35

Stråkarna kompletterar motivet. En del av forskarna uppfattar detta som huvudtemat.

Notexempel 36

Nu börjar en kontinuerlig metamorfos i vilken man inte återgår till inledningstemat, fast man hör reminiscenser av det. De stegrande motiven i stråkarna påminner om den första satsen och leder oss till klangernas förtrollade skog på ett sätt som nästan förebådar psykedeli. I delen Poco con moto verkar stråkarnas figur också förebåda 1960-talets minimalism.

De hemlighetsfulla träblåsfigurerna påminner än en gång om fågelsång – kanske i skymningen. Denna musik kan lika bra analyseras som ett mästerprov i polyfoni i vilket samma motiv uppträder samtidigt i flera olika tätheter – till exempel utglesat i basklarinetten, harpan och kontrabasen.

Den tredje satsen (poco vivace) har scherzots funktion. Börjar satsen med en ritt? Eller är det frågan om Sibelius originella version av 1920-talets ”snedvridna maskiner” som man kan höra till exempel i Prokofjevs och den unge Sjostakovitjs rytmlekar?

Notexempel 37

Alldeles strax presenteras huvudgruppen med träblåsinstrumenten och stråkarnas virtuosa svar. Om den sjätte symfonin var i början planerad som en violinkonsert, så nu måste alla violinisterna visa prov på solistiskt kunnande.

Notexempel 38

Flöjterna presenterar snabbt ett annat motiv, sedan återkommer börjans spännande rytm rikare, enligt somliga forskare i funktion av scherzots trio. På rytmen vävs tematiskt material tills huvudgruppens fart igen tvingar violinisterna till mästerprov. Alterneringen fortsätter, metamorfosen fortskrider. Blecket leder satsen beslutsamt till slutet.

Den fjärde satsen börjar med en fråga-svar-alternering. Den spelas ofta känslosamt lyriskt, i kyrkstämningar. Trots detta är beteckningen forte, och även tempot är ett snabbt allegro molto. Men kanske hade de finstämda uttolkarna rätt när allt kommer omkring. Fullständigt inkonsekvent sade Sibelius senare till sin svärson, kapellmästare Jussi Jalas att allegro molto betyder här ”inte snabbt, utan fridfullt lyriskt”.

Notexempel 39

Utvecklingen av fråga-svar-växlingen leder till oboernas parallella terser i sakrala stämningar. Detta motiv besvaras ettrigt av stråkarna och en del av dem rycks med i full fart. Sibelius leder oss nu till ett annat tema som också är satsens huvudtema. Bland forskarna är det Erik Tawaststjerna och Veijo Murtomäki som ser här hela symfonins grundtanke som alltså avslöjas i sin helhet först nu.

Notexempel 40

Enligt Murtomäkis åsikt tyder temats skalanatur på det att hela symfonin är ett ”tema med variationer” där temat utgörs av den doriska skalan och huvudmotivet som separerats från det. Man borde alltså inte låta sig förbryllas av symfonins fyrsatsighet: det är frågan om en ”monotematisk helhet”, vars delar är variationer som hänger tätt ihop med varandra. På det här sättet förebådar symfonin den ensatsiga sjunde symfonin och å andra sidan även Tapiola. James Hepokoski har för sin del talat om symfonins ”rotationsform” som man även kan upptäcka i flera andra av Sibelius verk.
Sibelius fastnar inte i temat som han just har avslöjat. Det drunknas i det allt mörkare orkestrala bruset. Fråga-svar-alterneringen i början kommer tillbaka men har befruktats av dramat i mittpartiet. Det här är universell musik, men i slutet blir den finska tonen för en stund tydligare än någonsin tidigare i denna symfoni.

Notexempel 41

Även detta avslöjas vara en del av fråga-svar-växlingen, och frågan blir intensiv ännu en gång. Svaret är rofyllt och lugnande. Det är som om musiken försökte lugna ned en nervös människa när natten blir mörkare. I de sista takterna berättar diminuendot i stråkarna att uppdraget har lyckats för en stund.

Sibelius sjätte symfoni är ett mästerverk vars alla dimensioner man inte förmådde upptäcka på flera decennier. Men från det skissmaterial som blivit till under första världskriget håller det på att frigöra sig material för ännu ett tredje verk vars stund skulle vara inne mycket snart efter det att den sjätte symfonin blivit färdig.
Turen hade kommit för nummer sju som utgör kulminationen i Sibelius symfoniska musik.

Sagt om sjätte symfonin

”Askungen bland de sju symfonierna.”
Gerald Abraham

”Blek, men inte som en familjeflicka, utan som Silja i Sillanpääs roman (Nuorena nukkunut).”
Elmer Diktonius

”VI symfonin för alltid doften av första snön i tankarna.”
Jean Sibelius 1943

”Vildheten och passionen (…) är helt väsentliga i den, men den uppbärs av underströmmar djupt under musikens yta.”
Jean Sibelius till Simon Parmet, publicerat 1955

”Den sjätte symfonin torde förbli den ljusaste toppen som Sibelius, den absoluta musikens och rena skönhetens apostel, har nått. Den är den genomskinligaste, klaraste och gladaste av alla symfonier.”
Olin Downes

”Den mest finska av Sibelius symfonier.”
Simon Parmet

”Det renaste och friskaste vatten som hittills sprudlat fram ur Sibelius källa.”
Cecil Gray 1935

”Många har ansett den vara den mästerligaste skapelsen i Sibelius symfoniska konst. Den fjärde symfonin är på ett sätt bunden till tidens expressionistiska strävanden. Den sjätte symfonin är tidlös.”
Erkki Salmenhaara 1984

”Idag tycker jag mest om hans sjätte symfoni. Det är kanske naturligt med tilltagande ålder. Såsom Sibelius så vackert sade om den sjätte: ’när skuggorna blir längre’…”
Joonas Kokkonen 1995

”Sexan är självbiografisk. En åldrande man känner sin egen ömklighet. Idealen finns där, men han kan inte uppnå dem.”
Osmo Vänskä 1998

”För mig är den sjätte symfonin (1923) mera italiensk kyrkosång än det kalla vattnets sorlande. Den är definitivt en bra symfoni för musikerna, balansen blir bra nästan automatiskt.”
Jukka-Pekka Saraste 2002