Op. 82 Symfoni Nr 5 Es-dur
1:a versionen 1915: 1. Tempo moderato assai, 2. Allegro commodo, 3. Andante mosso, 4. Allegro commodo – Largamente molto; urpremiär i Helsingfors 8.12.1915 (Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius).
2:a versionen 1916: 1. Tempo molto moderato, 2. Andante mosso, 3. Allegro molto – Largamente assai; urpremiär i Åbo 8.12.1916 (Åbo Musikaliska Sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius).
Slutlig version 1919: 1. Tempo molto moderato – Allegro moderato (ma poco a poco stretto), 2. Andante mosso, quasi allegretto, 3. Allegro molto; urpremiär i Helsingfors 24.11.1919 (Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius).

Den andra och femte symfonin kämpar om titeln som Sibelius populäraste symfoni. Båda slutar stolt och klingar präktigt. Men också olikheterna är stora: medan det ännu finns påverkan av Tjajkovskij i den andra symfonin, är den femte symfonin helt och hållet Sibelius – den kan inte jämföras med någon tidigare musik, även om en viss klassiskhet i greppet och andens storhet kan föra tankarna till Beethoven.

I verkets suveräna mästerskap finns inga spår av det att varje viktigt beslut var ett resultat av Sibelius många år långa ansträngningar: han hade upptäckt dem vid komponeringen, ofta kasserat och bearbetat dem och slutligen tagit dem med i en förnyad form.

Under första världskriget levde Sibelius som kompositör ”ett liv på två plan”. Förbindelserna med utlandet var få på grund av kriget, och han blev tvungen att bearbeta otaliga små verk för finländska förläggare för att få pengar. Samtidigt umgicks han med planer på en symfoni av en helt ny typ och komponerade rentav tre olika versioner innan han var nöjd med resultatet.
Sibelius hade funderat över den femte symfonin åtminstone från våren 1912 vid sidan om sina andra arbeten. På sommaren 1914 skrev han att han fått ett ”härligt tema” just efter första världskrigets utbrott. På hösten 1914 skrev han en profetia för sin vän Axel Carpelan: ”Igen en djup dal. Men jag kan redan skönja berget som jag säkert kommer att bestiga (…) Gud öppnar sin dörr för en stund, och hans orkester spelar den femte symfonin.”

Medan Sibelius dagboksanteckningar under den fjärde symfonin visar beslutsamhet, är det första skedet med den femte symfonin en regelrätt extas. ”Höstsolen skiner. Naturen i avskedsfärger. Mitt hjärta sjunger vemodigt – skuggorna blir längre. Min V. symfonis Adagio? Att jag, en fattig karl, kan ha så rika stunder!” skrev han den 10 oktober 1915. Och i november blev stämningen starkare: ”Jag har fått ett härligt tema. Ett adagio till en symfoni – jord, maskar och misär, fortissimo och sordiner, många sordiner. Och tonerna är gudomliga!!”
Under höstens och vinterns lopp kom till en hel del skisser. Men vilken skiss hörde till vilken sats eller vilket verk? ”På kvällen med symfonin. Denna viktiga syssla som fascinerar mig på ett hemlighetsfullt sätt. Det är som om Gud Fader hade kastat ner bitar av en mosaik från himmelens parkett och bett mig att utreda hurudant mönstret har varit”, skrev han i sin dagbok i april 1915.
Förutom symfonin hade Sibelius även planer på en violinkonsert som det hade varit tal om även med Breitkopf & Härtel men denna plan började utvecklas till den sjätte symfonin. Teman flyttades från ett utkast till ett annat. En del av de första skisserna för sjätte symfonin hamnade slutligen till femte symfonin – och det andra temat i den sjätte symfonins final hittas för första gången i skisserna för den femte symfonin!

Den 21 april såg Sibelius 16 svanar, och i sin dagbok skrev han omedelbart ett storartat temafragment som slutligen hamnade i den femte symfonins final. ”En av mitt livs stora upplevelser! Herregud vilken skönhet”, skrev han i sin dagbok.

Erik Tawaststjerna har ingående analyserat hur Sibelius utvecklade motiven i sin skissbok för femte symfonin. Tawaststjerna indelar de motiv som klarat självkritiken i sådana som uppstått av ”stegimpuls” och sådana som uppstått av ”gungimpuls”.

Dessa båda impulser ställer sig nakna inför lyssnaren i femte symfonins första version som uppfördes på kompositörens 50-årsdag i Helsingfors 8.12.1915. Det blev dundrande succé. Sibelius var redan en nationalhjälte och mottagandet var fantastiskt: jubilaren fick motta deputationer i timtal före konserten, publiken ylade av glädje under konserten och festligheterna fortsatte under flera dagar och många konserter.

Man kan få en uppfattning om mottagandet av den första versionen till exempel i Otto Kotilainens bedömning i Helsingin Sanomat. Symfonin hade tillsvidare i fyra satser och Kotilainen lade alldeles riktigt märke till att den andra satsen anknöt sig nästan omedelbart till den första. I originalversionen slutar den första satsen på ett egendomligt sätt innan den blivit färdig, som om den vore en introduktion till den andra satsen. Däremot ansåg Kotilainen den tredje, långsamma satsen vara ”ett av de mest underliga andanten som någonsin skrivits”. ”Enkelhet, djup, skönhet”, beskrev Kotilainen. Snart upptäckte Sibelius att den långsamma satsen var till och med för enkel i den här formen.
Finalen var i Kotilainens åsikt liksom naturkrafternas raseri. I slutets kanon hörde Kotilainen ”de vildaste dissonanser” när temat kretsar från ett instrument till ett annat. ”Veritabelt förtrollande med toner”, beundrade kritikern. Han förklarade att femte symfonin var ett mästerverk.

Av bedömningen framgår hur klart originalversionen skiljer sig från den slutgiltiga versionen. Originalversionen är klart längre, och scherzot i slutet av den första satsen är tillsvidare ännu en självständig sats. I originalversionens final finns spännande dissonanta drag som förebådar fjärde symfonin och som Sibelius senare slätade ut. Även de berömda slutslagen hade ännu bundits ihop med pukor. Den första versionen väckte internationell uppståndelse, när Lahtis stadsorkester spelade in den under ledning av Osmo Vänskä år 1995.

Sibelius höll på att färdigställa symfonin för tryckning i januari 1916 men var inte nöjd med formen. Nu började en omarbetning där symfonins två första satser fogades samman med en genial bro – till och med så att förbindelserna mellan satserna avslöjas och introduktionen utgör nu en organisk helhet.

Den långsamma satsen är uppenbarligen – att döma av bara delvis bevarade stämmor – ett slags mellanform av årens 1915 och 1919 versioner. Detsamma gäller för finalen i vilken en del av materialet har temporärt förkastats och ersatts med motiv som i sin tur inte nådde årets 1919 version. Uppförandet av den andra versionen i december 1916 inspirerade inte kritiker till detaljerade jämförelser.

Sibelius var nöjd först med sin tredje version. Nu var början i nästan oförändrat skick, den långsamma satsen har blivit en mångsidigare sats som varierade sitt tema på ett rikt och mångtydigt sätt och i finalen har eliminerats några delar som hade verkat litet lösryckta ur sammanhanget och å andra sidan återbördats det präktiga largamentet från årets 1915 version.

Den 22 april skrev han: Symfoni V – mirabile, för att inte säga horrible dictu [underligt – skrämmande att säga]. Färdig i sin slutgiltiga form. Kämpat med Gud.” Sex dagar senare var han redan nära att stryka satserna II och III, men efter en omarbetning i finalen blev helheten äntligen färdig. ”Nu är den bra”, konstaterade Sibelius.

I den slutliga versionen börjar symfonin med valthornens signal medan ett tremolo från pukorna öppnar dörren till världsalltet. Många forskare anser att de fyra första tonerna i denna signal är den urcell till vilken alla viktiga motiv kan återföras.

I årets 1915 version saknas dessa två takter och verket började med den nuvarande versionens tredje takt, visserligen mera sparsamt orkestrerad.

Ilmari Krohn kallade fortsättningen med träblåsinstrumenten ”kvittermotivet”. Oboen utvecklar detta kvitter till ett ”tema”.

Snart är hela den symfoniska himmelen full med kvitter. Stråkarna ansluter sig till vårbruset och träblåsinstrumenten presenterar ett gungande ”sidotema” som leker med stora intervallsprång. Också det kromatiska motiv som leder till det är mycket viktigt i fortsättningen.

Om fiss-e-pendeln i den fjärde symfonin återspeglade ödets obeveklighet, är detta kontinuerligt utvecklande gungande definitivt någonting som föder liv.

Efter de fundersamma hornsignalerna märker man att man har förflyttats till en repris av början men tonarten har förändrats och musiken utvecklar sig hela tiden. Snart skapar fagotten mörkt hot, fjärde symfonins genomskinliga mörker gör sig påmint. Men det här är inte musik som slutar i mörker. Stråkarna leder musiken så småningom från mörker till ljus och en segrande hornsignal.

Samtidigt har tempot accelererat sig till Allegro moderato. Fullständigt utan skarv har vi förflyttats antingen till ”fortsättningen på utvecklandet” eller ”scherzots huvuddel” – om detta har forskarna tvistat redan i decennier. Möjligen har den symfoniska formens mästare avsiktligt gjort en flertydig formlösning som kan tolkas på åtminstone två sätt.
I Allegro moderato trallar ”scherzots huvuddel” glatt i träblåsinstrumenten. Man hör reminiscenser såväl från börjans kvitter som från den hornsignal som inleder hela symfonin. Trumpetens energiska melodi kunde vara en del av scherzots trio. Samtidigt syftar den såväl på signalen i symfonins början som på gungandet i finalens ”svantema”.
Så småningom avslöjas sammanhangen mellan temana – de förenas och rentav kopulerar i ett allt snabbare tempo. Hornen tar satsen till ett abrupt slut i ett raskt tempo. Så här kan verket inte sluta, även om Sibelius övervägde detta för en stund!

Andra satsen (Andante mosso, quasi allegretto) kan jämföras med den tredje satsens långsamma parti såtillvida att båda har en skön melodi som huvudtema. Den här gången kommer det fram först som en dialog mellan stråkarnas pizzicato och flöjterna.

Forskarna har inte kunnat enas om var temat börjar och var det slutar. Det kontinuerliga varierandet av det tematiska materialet kan leda in tankarna på hur de gamla finska runosångarna varierade sina melodier.

Temat förekommer i stråkarna som åttondedelar i två variationer, sedan i två mera passionerade versioner. Gränserna mellan variationerna är inte entydiga och i mellanepisoderna finns det material som berikar de följande variationerna och förebådar redan finalen. Musiken accelererar sig, men idyllen försvinner inte. Finalens svantema skymtar redan flyktigt i bakgrunden.

För en stund påminner en av variationerna till och med om fasorna i den fjärde symfonin. Det tematiska materialet behandlas vemodigt med oboen och rentav romantiskt med stråkarna. Träblåset har äran att avsluta satsen utan sentimentalitet. Övergången till finalen är omedelbar.

Den tredje satsen (Allegro molto) börjar med ett brus i stråkarna. Med livlig fantasi kan man ännu urskilja Kalevalareminiscensen och referensen till tredje symfonins början.

Träblåset påminner om signalen i symfonins början. ”Svantemat” spelas i valthornen först ensam, sedan samtidigt med träblåsets sång. Dessa är de element som de två första satserna verkar ha syftat på.

När svantemat upplöses, återför flöjterna det tematiska materialet från finalens början till cirkulationen. Svantemat återkommer, och sången ovanför det upprepas med träblåset och slutligen även med stråkarna när tempot blir långsammare. Intrycket är oerhört vackert när melodin sänker sig och tempot blir långsammare.

En ny stegring börjar med ett sprött svantema som stärks och stiger upp i höjden. När orgelpunkten äntligen efter en lång väntan sänker sig på tonen Ess, är världsalltet som sig bör. Sex högtidliga slutexplosioner – kanske den mest kända avslutningen på en symfoni på 1900-talet!

Den femte symfonin är en väldig symfonisk båge där enligt forskaren Veijo Murtomäkis analys ”en enda grundidé befruktar och penetrerar hela symfonin; V symfonins satser har lindats ihop med en idés oavbrutna utveckling”.
Femte symfonin var en lättnad för publiken efter fjärde symfonin som man tyckte var svårbegriplig. Samtidigt var den en besvikelse för en del inflytelserika kritiker och forskare som hade önskat att Sibelius hade fortsatt mot den fullständiga förintelse av tonaliteten som började med fjärde symfonin.

Sibelius stannade därför att bortom denna gräns skulle finnas bara ”galenskap eller kaos”. Arnold Schönberg fortsatte framåt men undvek snart kaoset genom att utveckla 12-tonstekniken som följde strikta regler.
Det här var inte Sibelius sätt att undvika kaos. Medan Arnold Schönberg förnyade tonspråket och hängav sig ofta till gamla former, utnyttjade Sibelius nu mera traditionella harmonier för att förnya den symfoniska formen.

Just i det här skedet var Sibelius’ väg på ytan bekvämare och lättfattligare för den stora allmänheten. Sibelius stod emellertid redan inför alldeles nya utmaningar. Under första världskriget hade i skissboken också samlats material för sjätte och sjunde symfonin. De skulle båda bjuda musikvänner på stora överraskningar.

Sagt om femte symfonin

”Trots sin skenbara lättfattlighet och sin rika melodiska diatoni är den inte på något sätt en eftergift till den förbryllade publiken, ännu mindre ett steg bakåt vad gäller den symfoniska metoden.”
Gerald Abraham

”Den betyder en återkomst, en hemkomst.”
Simon Parmet

”Femte symfonin ljöd i mitt sinne, när jag tittade på astronauternas första månpromenad på TV, och senare fick jag veta att BBC hade använt just dessa toner som bakgrundsmusik för månlandningen. Och här börjar mina fantasiresor sträcka sig allt längre ut i rum och tid: till planeternas tillkomst och undergång, till fjärran vintergators skimmer.”
Erik Tawaststjerna 1978

”Man kan säga att Sibelius femte symfoni fortsätter den tredjes linje. Men i femte symfonin är allting bredare upplagt: temana, formbehandlingen, orkesterns klangskala, den kontinuerliga tematiska processen.”
Erkki Salmenhaara 1984

”Ett betydande steg framåt på resan mot den symfoniska enhetens ideal (…) Med sin V symfoni lyfter Sibelius symfonin som konstart på en alldeles ny cyklisk nivå.”
Veijo Murtomäki 1990

”Jag började förstå femte symfonin bättre när jag hade dirigerat den i originalversion. Jag vill gråta i slutet av det stycket, där finns någonting renande. Det är inte så mycket de kosmiska djupen som berör mig i det stycket, utan det att jag som en liten människa upplever tröst och vägledning.”
Osmo Vänskä 1998

”Den femte symfonin är på ett sätt mera konservativ, men endast vad gäller harmonierna som är enklare efter den fjärde symfonins moderna komplexitet. Den femte är också allt mera en Wagnerättling. Nu är det den långa andningen som är viktig.”
Jukka-Pekka Saraste 2002