[Op. 54] Svanevit. Musik till August Strindbergs skådespel med samma namn; hornsignal och 13 nummer. Färdig 1908; urpremiär på Svenska teatern i Helsingfors 8.4.1908 (dirigent Jean Sibelius). (Arrangemang: se orkesterverk op. 54.)

Op. 54 Svanevit, svit. Från musiken till August Strindbergs skådespel med samma namn. 1. Påfågeln, 2. Harpan, 3. Tärnorna med rosor, 4. Hör rödhaken slå, Prinsen allena, 6. Svanevit och prinsen, 7. Lovsång. Färdig 1909.

Svanevit är i flera bemärkelser fortsättning till scenmusiken Pelléas och Mélisande. Den berömda svenska skådespelerskan Harriet Bosse hade spelat Mélisande på Svenska teatern i Helsingfors år 1906, och hon blev förtjust i Sibelius musik. Bosse föreslog för August Strindberg att Sibelius kunde göra musiken också för hans Svanevit. Författaren samtyckte, vilket måste ha varit en spännande upplevelse för Sibelius. Som ung man hade kompositören varit alldeles förtrollad av Strindberg, men i författarens verk fanns senare även drag som var mera främmande för Sibelius.

Svanevit var Strindbergs svar på Maeterlincks symbolism. Det är en sagolik berättelse om en 15-årig prinsessa i ett sagoslott med sin fader hertigen och den onda styvmodern. Prinsessan Svanevit har lovats till gemål för grannlandets kung, men hon förälskar sig i prinsen som är budbärare.

Sibelius skrev en hornsignal och 13 nummer för en tretton musiker stark teaterorkester. Efter signalen hörs musik för en pantomimscen där Svanevit och prinsen möts.

Det tredje musiknumrets mycket korta längd skildrar Svanevits goda Svanemors flykt. I den fjärde scenen skildras Svanemoderns känslor när hon hittar sin dotter smutsig och okammad. I det ett ackord långa femte numret flyger prinsens svanemor till platsen. Pizzicatomönster i den centrala sjätte scenen skildrar trollharpans spel. Av dess kraft fick Svanevit rena kläder och kammat hår. Det sjunde numret visar Svanevit som drömmer om sin prins. Det åttonde numrets mörka melodi skildrar prinsens sorg efter de älskandes gräl. Den nionde scenen skildrar bröllopsvalsen som den förargade prinsen vill dansa med en annan flicka, Magdalena. Det är emellertid Svanevit som uppenbaras bakom brudens slöja. Brudparet förs till att sova, men ett svärd ställs mellan dem. Det tionde numret tecknar bakgrunden till de älskande i sängen.

Den elfte scenen är synnerligen intressant, eftersom dess material flyttades till femte symfonins långsamma sats år 1915. I sitt ursprungliga sammanhang tecknar musiken bakgrunden till prinsens och Svanevits återseende efter straffet. I numret 12 blåser Svanevit igen i trollhornet för att kalla sin far hertigen till hjälp, när den onde kungen har tvingat prinsen att fly med sitt skepp. Fadern ställer sakerna till rätta, men prinsen har drunknat och bärs till Svanevit i takt med nummer 13. I den fjortonde scenen (om man räknar hornsignalen som nummer ett) väcker Svanevit prinsen till liv, och musiken skapar en religiös ton för scenen. Litet efter urpremiären skrev Sibelius även en orgelstämma till scenmusikens slut för att betona den religiösa stämningen.

Premiären var på Svenska teatern i Helsingfors den 8 april. Sibelius dirigerade teaterorkesterns tretton musiker. Signaturen V i Helsingin Sanomat skrev att skådespelmusiken var bättre än musiken i Kung Kristian II, Pelléas och Mélisande eller Belsazars gästabud. ”Det finns knappast någonting som i finhet och poetisk skönhet kan jämföras med Svanehvit”, berömde skribenten. Skådespelet var en betydande succé trots höjda biljettpriser. Det återkom snabbt till repertoaren redan i slutet av år 1908.

År 1908 gjorde Sibelius även en orkestersvit av musiken. Han koncentrerade och förenade musiknumren så att det blev sju satser i sviten, fast sviten innehöll största delen av materialet till scenmusiken. Sibelius planerade sviten för en litet större orkester: nu hade orkestern till exempel en valthornskvartett, en harpa och kastanjetter till sitt förfogande.

Då och då framförde Sibelius sviten eller delar av den på sina konserter. I den charmerande sviten finns inga stora dramatiska motsatser. Det är ett mera sagolikt och hjärtligt verk är den mörkskimrande Pelléas-musiken.