Huvuddragen i Jean Sibelius penningaffärer framgår av följande bild. I de beräknade årsinkomsterna har inkluderats ifrågavarande års löner, pensioner, stipendier, arvoden, arv, gåvor och de ersättningar som erhållits från förläggare. Skuldmängden innehåller både långfristiga skulder och de växlar som man haft vetskap om.
Som det framgår av bilden, började stipendiaten Sibelius’ skuldsättning strax efter det att han gift sig och bildat eget hushåll. På 1890-talet arbetade han som lågavlönad lärare och fick pengar från sina egna konserter då och då. Hans verk publicerades inte ännu utomlands, och han kunde inte heller dirigera sin musik annat än i hemlandet. Trots små inkomster ville Sibelius leva ”ett ståndsmässigt liv”, och familjen hade ofta en heltidsanställd hemhjälp. År 1898 uppgick skuldsättningen till 35 000 euro.
Sibelius inkomster ökade kraftigt när han började få konstnärspension från och med år 1898. Under samma tid knöt han förbindelser med Breitkopf & Härtel. Sibelius kunde också dirigera sin musik utomlands från och med 1900-talets första år när han blev mera berömd. Det internationella genombrottet var ett faktum, men byggandet av Ainola fick skuldbördan att öka till enorma 280 000 euro år 1904. Risken var lyckad, men Sibelius kunde inte ännu veta detta. Nu tvingades han uppehålla sin ekonomi med växlar, eftersom han inte mera fick långfristiga lån på banken.
Ett lukrativt förlagsavtal med Robert Lienau 1905-1909 tvingade Sibelius till en hård arbetstakt, i princip fyra stora orkesterverk om året. Med hjälp av pensionen, konsertarvodena och de inkomster som han fick från förläggaren uppgick hans årsinkomster till uppskattningsvis 50 000 euro. Byggandet av Ainolas bastu, det luxuösa livet och tjänarna och drängen tärde på inkomsterna, och även skuldsättningen ökade till enorma 320 000 euro. Sibelius skulle antagligen ha gått i personlig konkurs, om inte Axel Carpelan och andra mecenater hade aktiverat sig och amorterat en del av hans växlar år 1910. De långfristiga skulderna återstod: år 1911 uppgick skulderna till 230 000 euro.
Under denna tid förde Sibelius ett nyktert liv och trivdes inte vid restaurangernas läckerheter. Skuldsättningen ökade inte, och efter uppträdandena i Förenta staterna 1914 var kompositören förhoppningsfull: följande års turné i Förenta staterna kunde lösa skuldproblemet.
Första världskrigets utbrott krossade drömmarna. Den tyska förläggaren råkade snart i svårigheter, och Sibelius inkomster rasade. Efter kompositörens 50-årsjubileum var det bara en ny medborgarinsamling som höll utmätningsmannen på avstånd. Skulderna uppgick ännu till 150 000 euro.
Efter första världskriget och i synnerhet på grund av årets 1918 händelser tärde inflationen på Sibelius inkomster, men lyckligtvis också på hans skulder. År 1918 fanns det ännu 50 000 euro av jätteskulderna kvar.
När pensionen justerades och krigets fasor skingrades, kunde Sibelius åter dirigera sina verk utomlands och även penningflödena från förläggarna ökade. Även om Sibelius tidvis levde mycket luxuöst, ökade inte skuldbördan i början av 1920-talet. Även upphovsrättsinkomsterna från Europa började bli en viktig inkomstkälla.
60-årsjubileets stora donationer löste skuldproblemen, och år 1927 var Sibelius en skuldfri man. Samma år förnyade Finland sin upphovsrättslagstiftning, och Sibelius blev snabbt rikare. Han dog som en mycket förmögen man. Upphovsrättinkomsterna från hans omfattande produktion inbringar hans efterkommande betydande inkomster ännu 70 år efter hans död, ända till år 2027.
Således var Sibelius penninghantering, även om den tidvis verkade ansvarslös, slutligen en lyckad risk: med skuldpengar garanterade han bekväma levnadsförhållanden för sig själv och sin familj, och vid cirka 62 års ålder var han redan en skuldfri man, vars inkomster var klart större än utgifter.