Op. 49 Pohjolas dotter, symfonisk fantasi. Färdig 1906; urpremiär i S:t Petersburg 29.12.1906 (Mariinskij-teaterns orkester, dirigent Jean Sibelius).

Pohjolas dotter är en av Sibelius populäraste symfoniska dikter. Först i slutet av 1990-talet har forskarna lyckats klargöra hur mångfasetterad dess tillblivelseprocess var.

Det som har varit svårt är att många komponeringsprocesser flätats ihop. En var motivet ”Naturens dotter”. Det andra projektet var den tredje symfonin, det tredje Nattlig ritt och soluppgång, det fjärde skisserna till In memoriam och det femte Marjatta-oratoriet som Sibelius höll på att planera på basis av Jalmari Finnes libretto från början av juni 1905. Finne skrev begeistrad om ämnet:

”Jag vet att ämnet är musikaliskt, och eftersom Sibelius tycker om det kommer han att göra någonting stort av det. (…) Sibelius talade utomordentligt vackert om musik. Han sade bland annat: ’musik är för mig som en vacker mosaik som Gud har satt ihop, han tar alla bitarna i sin hand, kastar dem ute i världen och vi måste sätta ihop bilden med dem’.”

Mosaikliknelsen är träffande. Utan att han visste det höll Sibelius redan på att komponera Pohjolas dotter, men han kallade ämnet först ”Naturens dotter”. Det är inte frågan om den Luonnotar (Naturens dotter) från år 1913 som vi känner, varför man brukar skriva om projektet i citationstecken. Det är i och för sig naturligt att Marjatta och Naturens dotter fascinerade Sibelius samtidigt. Kvinnogestalterna står mytologiskt sett ganska nära varandra. Marjatta föder frälsaren, Luonnotar världen.

Oratoriets libretto hittades på 1990-talet som ett resultat av forskaren Markku Hartikainens arbete, likaså ett brev, där Finne förklarar oratoriets struktur:

”Texten är tredelad, ’Jesu födelse’, ’Jesu begravning’ och ’Uppståndelsen’. Det finska folket har upptäckt en musikalisk idé som är det mest storslagna man kan tänka sig. Jag menar ’uppståndelsen’. På Marjattas begäran flyger solen som en stor fågel till Jesu grav, och när den skiner med allt större kraft får den berg och klippor att smälta och släpper Jesus från de döda. Jag visste vilken eldklot jag kastade in i Sibelius själ, när jag gav honom denna idé, han har själv sagt till mig att det inte kan finnas ett mer storslaget tankesammanhang än Jesus och solen och att ett dylikt oratorium är någonting helt nytt.”

Den 20 augusti 1905 skrev Sibelius till Carpelan att han höll på att komponera ett verk ”quasi oratorium” – alltså Marjatta. Vid övergången mellan augusti och september förändrades emellertid planen. Sibelius blev inbjuden till Heidelberg för att leda sina verk där i november, och han beslöt att färdigställa ”Naturens dotter”. Finnes text blev förbigången men Marjatta-musiken övergav han inte.

I Sibelius skisser finns ett ställe som motsvarar början av Pohjolas dotter och där ordet ”Marjatta” och litet senare ordet ”kaiken”, båda från den första strofen i Finnes Marjatta-text, har skrivits ovanför noterna. Marjattas början flyttades alltså till början av Pohjolas dotter – eller kanske Sibelius bara prövade om Marjattas ord skulle passa i en redan färdig början till en komposition.

I Sibelius skapande fantasi höll ”Luonnotar” nu i alla fall på att bli ett rent orkesterverk i stället för ett oratorium. Verket blev inte färdigt till Heidelbergs musikfestspel. Därför beslöt Sibelius att fortsätta att ge konserter i Britannien i december och förbereda sitt verk i lugn och ro. Från Britannien fortsatte turen till en komponerings- och supresa till Paris. Från breven kan man dra den slutsatsen att även den tredje symfonin bröt sig redan fram i kompositörens fantasi. Han spelade för Oscar Parviainen ”Bön till Gud”-temat. Det är ett hymntema som bryter sig fram i den tredje symfonins final. ”Jag kan säga ’mellan fyra ögon’ att Luonnotar kommer att bli en hel symfoni! Det här alltså som en förutsägelse!” skrev kompositören till Aino den 7 december 1906.

När Sibelius hade återvänt hem planerade han fortfarande symfonin och planerna började klarna: en del av materialet skulle finna sin plats i den kommande symfonin, men först skulle en ”symfonisk dikt” framställas. Den blev färdig litet före midsommaren.

Kompositionen saknade emellertid namn, för Sibelius fantasi hade redan fjärmat sig från ”Luonnotar”. Sibelius sände en tyskspråkig redogörelse för kompositionens program till sin tyska förläggare, och här talades det inte längre om Naturens dotter utan om Pohjolas dotter. Genom att studera skisserna har forskaren Timo Virtanen visat att Sibelius gjorde betydande ändringar i verket under sina sista komponeringsveckor, uppenbarligen för att få den att passa i Kalevalas berättelse om Väinämöinen och Pohjolas dotter.

Enligt sagan hör Väinämöinen på sin färd Pohjas jungfru eller Pohjolas dotter spinna gullgarn med sin spinnrock på himlen. Väinämöinen ber dottern att komma ner från skyarna till honom, men först begär dottern honom utföra svåra bragder. Väinämöinen misslyckas i de omöjliga uppdragen och måste avlägsna sig förlorad men inte slagen.

Handlingens samband med det över ett årtionde gamla andra librettoutkastet för operan Båtens skapelse är klart. Där förälskade ju Väinämöinen sig i Luonnotar, gjorde underverk, det vill säga besökte underjorden och byggde en trollbåt men måste slutligen bli ensam och besviken på Luonnotars kallsinne.

Kompositören själv föreslog namnet Väinämöinen, men Lienau tyckte att det var för svårt och föreslog Pohjolas dotter. Sibelius svarade genom att föreslå L’aventure d’un héros d.v.s. En hjältes äventyr vilket åter påminde alldeles för mycket på Strauss’ Heldenleben. Till slut stannade man vid namnet Pohjolas dotter.

Urpremiären dirigerades av Sibelius inför Mariinskij-teaterns orkester i S:t Petersburg i slutet av året på inbjudan av kapellmästare Alexander Siloti. Orkestern förälskade sig i verket och uppförandet blev en stor succé. Även kritikerna var entusiastiska. ”En synnerligen begåvad och fantasifull kompositör”, berömde tidningen Rusj.

Pohjolas dotter är en av Sibelius skickligast orkestrerade verk, om man använder Richard Strauss’ virtuosa komponeringsteknik som måttstock. Det är förbluffande att kompositören trots allt kunde samla ihop ett självständigt verk av skisser som han gjort för olika kompositionsprojekt.

Bland skisserna till Pohjolas dotter finns även delar som inte passade in för denna helhet. De hamnade senare till exempel till tredje symfonin och sviten Historiska bilder II. Där skulle alltså verkligen ha funnits material för ett verk lika långt som en symfoni, men den här gången passade bitarna trots allt bättre i olika kompositioner.

Verket börjar med cellons låga, recitativa motiv. Ovanför skissen för detta motiv hade Sibelius en gång skrivit orden ”Marjatta” och ”kaiken” efter att ha prövat om motivet skulle passa i Marjatta-oratoriets första strof.

Ett utdrag av Pohjolas dotter partitur.
Robert Lienau Musikverlag

Det följande sekvensmotivet kunde skildra Väinämöinens chock och förtjusning inför denna syn. Musikens rörelseenergi avtar. De anande pizzicaton i stråkarna startar en utveckling i vilken Väinämöinens försök och dotterns ljuvhet och hånfullhet får sina musikaliska motsvarigheter. Som vildast ljuder det hånande sekundmotivet i stråkarna och träblåset mot slutet av utvecklingen.

Ett utdrag av Pohjolas dotter partitur.
Robert Lienau Musikverlag

Det följande sekvensmotivet skulle kunna beskriva Väinämöinens chock och förtjusning inför denna syn. Musikens rörelseenergi avtar. Föraningar av pizzicatofigurer i stråkarna inleder utvecklingen, där Väinämöinens ansträngningar och dotterns charm och hånfullhet får sina musikaliska motsvarigheter. Som mest vild spelar det hånfulla sekundmotivet under slutet av utvecklingen i stråkarna och träblåsinstrumenten.

Ett utdrag av Pohjolas dotter partitur.
Robert Lienau Musikverlag

Ett utdrag av Pohjolas dotter partitur.
Robert Lienau Musikverlag

I utvecklandet – och i tonartsförhållandena i hela verket – finns redan mycket som förebådar den fjärde symfonin. I Pohjolas dotter är dessa element i en form som är lättare att smälta för den stora allmänheten, eftersom de centrala temana är fastnande och briljant orkestrerade.

När kampen är över, försvinner synen om dottern. Kontrabasarnas och cellornas g-a-b-tonföljd berättar att Väinämöinen – och kompositören som identifierat sig själv med honom – fundersamt har återvänt till utgångsläget. Men efter vilket äventyr och vilken färgprakt!