När det aktiva arbetet med den åttonde symfonin avtog förändrades Sibelius livsstil. Förändringarna var gradvisa och märktes av de närmaste under årtiondenas gång.
”Fader tog sig ut mer och läste”, mindes dottern Katarina. ”Han fick kanske mer besök, även barnbarn [och snart även barnbarnsbarn] började bli ganska många. Han gick ofta på promenader med Eero Järnefelt. De trivdes bra tillsammans. Man lyssnade på musik, besökte konstutställningar.”
Margareta och Heidi var redan gifta. Barnkammaren omvandlades nu till ett bibliotek, och Sibelius började sitta i en fåtölj på kvällarna och lyssna på radio. Han sökte efter framföranden av sina egna kompositioner på olika länders radiokanaler och följde dem noggrant.
Komponeringsarbetet fortsatte. År 1935, i samband med sin 70-årsdag, gav Sibelius ett stort antal intervjuer, varav en innehöll en ganska skrämmande avslöjande. ”Han har utan tvekan övergett ett års arbete, ett orkesterverk”, skrev Elsa von Born. Kompositören hade möjligen beslutat sig för att grundligt revidera sin åttonde symfoni än en gång.

Jean Sibelius anländer till sin födelsedagsfest i mässhallen 1935

Sibelius 70-årsdag blev en internationell mediehändelse. Han hade stigit till att bli en av de mest populära levande kompositörerna i världen, åtminstone i USA, Storbritannien och Norden. Det finska utrikesministeriet inledde en omfattande satsning inför födelsedagen. Sulho Rannas lovprisande artikel om den 70-årige kompositören översattes till tiotals språk, och ambassaderna hade i uppgift att sprida den till olika länders medier. Översättningar publicerades i flera europeiska kvalitetstidningar samt i så exotiska publikationer som The Cathay-tidningen i Shanghai och La Prensa i Argentina.

Sibelius lyckades naturligtvis också utan utrikesministeriets hjälp. I slutet av november publicerades resultaten av en undersökning bland lyssnarna till New York Philharmonic Orchestras radiosända söndagskonserter i New York Times. 12 000 lyssnare från hela USA tillfrågades om sina favoritkompositörer som hade hörts i de radiosända konserterna. Sibelius kom på första plats, före Beethoven och Ravel.

Times frågade i sin jubileumsartikel efter den åttonde symfonin, vilket upprörde kompositören. ”Det mycket avgörande var att det uppstod en alltför tidig uppståndelse kring den åttonde symfonin”, ansåg dottern Katarina. ”Fader var olycklig. Det går inte att beskriva. Han kunde inte själv bedöma sina förmågor och tänka på när den skulle vara klar. Han hade visserligen i sin ungdom varit van vid att ett verk måste vara färdigt vid en viss tidpunkt, och då arbetade han från morgon till kväll och från kväll till morgon. Men sådan spurtande kom inte på tal i högre ålder. Det var hemskt att det förväntades och efterfrågades på det sättet. Man måste ju själv växa med åren. Han ville att den skulle bli bättre än de andra symfonierna. Till slut blev det en börda, även om så mycket redan hade skrivits om den. Till sist vet jag inte om han skulle ha accepterat den.”

Mannerheim, Aino och Jean Sibelius vid kompositörens 70-årsfest

Den 70-årige Sibelius dränktes i hyllningar. Tyskland tilldelade honom till exempel den högsta konstnärliga utmärkelsen, Goethe-medaljen. Nazisterna hade hunnit komma till makten, och rikskansler A. Hitlers underskrift prydde medaljen.

Jubileumsmiddagen blev Sibelius sista stora offentliga framträdande. Aino Sibelius fick sitta bredvid sin ideal, Carl Gustaf Emil Mannerheim. Salens högtalare dånade av Sibelius andra symfoni i en radioöverföring där Otto Klemperer dirigerade New York Philharmonic.

Högtidligheterna lyckades, men den åldrande Sibelius tyckte att hans darrande händer var så besvärande att han undvek offentliga tillställningar därefter.

Sibelius träffade under 1930-talet många andra intressanta konstnärer och personligheter på Ainola och i Helsingfors: sångerskan Marian Anderson, violinisten Guila Bustabo, Olin Downes, Cecil Gray och många andra utländska journalister som han tog emot på begäran av det finska utrikesministeriet.

Kaffestund i Ainolas park

Sibelius dagar gick åt till att läsa tidningar och böcker, följa barnbarnens lekar och lyssna på radio. Nätterna ägnade kompositören till stor del åt arbete. Det finns inga uppgifter om hur långt han kom med den åttonde symfonin, men under slutet av 1930-talet kunde han revidera flera av sina äldre verk och skicka dem till förlaget. År 1939 reviderade han till exempel Lemminkäinen och jungfrurna på ön samt Lemminkäinen i Tuonela för publicering. På grund av andra världskriget försenades publiceringen till 1954.

I januari 1939 gick Sibelius oväntat med på att göra ett sista framträdande som dirigent. Sibelius dirigerade Radios symfoniorkester i en radioöverföring till ära för världsutställningen i New York. Publiken fick inte komma, men musikerna märkte att kompositörens händer darrade. Det störde inte den korta repetitionen och föreställningen. Det är den enda inspelningen av Sibelius dirigentkonst.

Arvi Paloheimo tog Jean Sibelius för att leda radioutsändningen i januari 1939

Sibelius dirigerade sin nyligen reviderade Andante festivo, komponerad 1922, i ett långsamt och högtidligt tempo. Orkesterns stråkar har en sånglig, men något sliten klang – tydligt inspelat efter endast en gemensam repetition. Sibelius håller grundtempot mycket professionellt och gör samtidigt mycket naturliga rubati. Med kompositörens rätt avviker han vid några tillfällen betydligt från partiturets anvisningar.

Andante festivo, repetition

Repetitioner inför radioöverföringen till ära för världsutställningen i New York den 1.1. 1939. I början av repetitionen hörs tal och instrument som stäms, Sibelius steg och applåder som kompositören får. I en mycket otydlig inspelning frågar Sibelius om man talar finska och börjar repetitionen.

Andante festivo, harjoitus.mp3

En mer klangligt fulländad och ännu långsammare inspelning av Yleisradio av Andante festivo felaktigt lagrades senare på en skiva som ”en version dirigerad av Sibelius”, även om dirigenten måste vara någon annan, möjligen Toivo Haapanen. Den korrekta inspelningen med Sibelius som dirigent publicerades först tillsammans med skivan som medföljde tidningen Classica, nummer 2/1995.

Arvi Paloheimo och Jean Sibelius efter inspelningen av Andante Festivo den 1.1.1939.

Vid tiden för radioutsändningen var Sibelius på höjden av sin popularitet, från vilken politiska händelser och motreaktioner senare skulle få honom att falla under 1940-talet. Hans globala popularitet under 1930-talet överträffades först på 1990-talet, när skivbolagen började släppa nya inspelningar av Sibelius verk och hans symfonicykler framfördes i många av världens storstäder.