Sibelius internationella genombrott skedde i Norden, Tyskland och Britannien alldeles i början av 1900-talet. Snart blev det emellertid klart att genombrottet i Tyskland inte hade varit slutligt. Under 1900-talets lopp blev de starkaste fästena förutom Norden och Britannien Förenta staterna och Japan. Detta avspeglas i det som skrivits om Sibelius. I sin Sibelius-bok år 1931 höjde den engelske Cecil Gray Sibelius till den största symfonikern sedan Beethoven. New York Times långvariga musikkritiker Olin Downes ansåg att Sibelius var den absoluta ettan bland samtida kompositörer, och att det i hans musik fanns människosinnets ädelhet som ingenting kan döda och som således aldrig dör.” I New Yorks filharmonikers radiokonsertenkät bland de amerikanska radiolyssnarna år 1935 var Sibelius den populäraste kompositören. Han segrade till exempel över Beethoven och Ravel.

Sibelius popularitet väckte en stark motreaktion från och med 1930-talet. En bidragande orsak var Sibelius ”apostlar” som Olin Downes. När han lovordade Sibelius skymfade han samtidigt andra samtida kompositörer, som till exempel Schönberg och Stravinsky.

När ännu Bengt von Törne som fått några kompositionslektioner av Sibelius berömde sin idol och nedvärderade Mahler och Debussy i sitt verk Sibelius: a close up år 1937, var några inflytelserika skribenters mått rågat. Från och med 1930-talet blev Sibelius ett föremål för musikpolitiska tvister.

Den tyske sociologen Theodor W. Adorno krossade von Törnes beröm år 1938. Enligt honom var det obegripligt att von Törne ansåg Sibelius vara en större kompositör än Gustav Mahler och Arnold Schönberg. Sin åsikt publicerade han i kolumnen Besprechung i tidskriften Zeitschrift für Sozialforschung. Tidningen var en publikation av Institut für Sozialforschung som grundats i Frankfurt 1924. För Adorno var Sibelius en ”klottrare” och ”på samma nivå som de amatörer som är rädda att studera kompositionslära”.

”Om Sibelius är bra, måste musikens historiskt kompetenta måttstockar från Bach till Schönberg arrangeras på nytt”, skrev Adorno.

I en bimening gjorde han till och med en koppling mellan beundrarna av ”naturkontakten” i Sibelius musik och nazisternas ”blod och jord”-ideologi – utan tvekan därför att Sibelius popularitet på 1930-talet var i uppsving förutom i Britannien och Amerika även i Hitlers Tyskland.

Artikeln skulle ha glömts bort, om inte Adorno hade fått ett enormt rykte på 1960-talet som en av ”Frankfurtskolans” storheter. Under sina föreläsningar på kurser i modern musik i Darmstadt återkom den kände sociologen och betydande kulturpåverkaren till Sibelius som ”ett farligt exempel” och ännu år 1968 tog han artikeln med i sin samling Impromptus med den nya rubriken Glosse über Sibelius (Marginalanmärkning om Sibelius).

Som Sibeliushatare fick Adorno inflytelserika efterföljare. Downes motståndare, den amerikanske kritikern och tonsättaren Virgil Thomson försvarade de europeiska modernisterna och anslöt sig till Sibelius motståndare. I en essä som efterhärmade Adorno kallade René Leibowitz i Frankrike Sibelius för ”världens dåligaste tonsättare” vid tiden för tonsättarens 90-årsfest år 1955.
Artiklarna påverkade en hel generation av kritiker i tyskspråkiga länder och i Frankrike där framförandet av Sibelius musik minskade efter andra världskriget. Sibelius synd ansågs vara att han ända till slutet av 1950-talet var ett levande monument över den tonala musiken som hade fördömts som konservativ, och inte hade gått över till tolvtonstekniken eller senare till seriell musik som ansågs vara den rätta vägen.
I detta skede kom ingen av Sibelius motståndare på att undersöka kompositionsåren: fjärde symfonin var mycket modern år 1911. Den sjunde symfonin och Tapiola var till sitt formtänkande helt revolutionära på 1920-talet.

Den på missförstånd baserade motreaktionen förflackade inte Sibelius popularitet i Britannien och i Norden, och den hindrade inte till exempel Herbert von Karajan och Lorin Maazel från att framföra den finländske kompositören efter andra världskriget också i Tyskland och Österrike. Under den senare hälften av 1980-talet började ett nytt uppsving för Sibelius musik, när kända kapellmästare med Simon Rattle i spetsen spelade in Sibelius på skiva med prisade resultat.

Sibelius används fortfarande som musikpolitiskt slagträ. Antti Vihinen, direktören för Sibeliushuset i Lahtis, avvisade Adornos teser i sin doktorsavhandling år 2000 genom att gå till häftig motattack: ”I ljuset av den postkolonialistiska teorin visar sig Adornos teorier vara nationalistiska, chauvinistiska och rentav rasistiska”, dundrade Vihinen. Den tyska Ruth-Maria Gleissner å sin sida utredde mera sansat Sibelius politisering i Tyskland i sin egen disputation år 2001.

De flesta sibelianer har också omfattat den uppfattningen att Sibelius inte bör höjas genom att skymfa andra kompositörer. I musikhistorien finns en viktig plats för såväl Sibelius som för Mahler och den andra Wienskolan, d.v.s. Arnold Schönberg, Anton Webern och Alban Berg. På denna linje har Adornos teser avvisats av till exempel de forskare som skrivit i den av Glenda D. Goss redigerade Sibelius Companion (Greenwood Press 1996) och dem som skrivit i den av Cambridge University Press publicerade Sibelius Studies (2001). I det senare verkets inledning påpekar Timothy Jackson och Veijo Murtomäki att moderna forskare som är insatta i Schenkeranalysen har tagit Sibelius som sitt favoritobjekt just därför att hans musiks organiska och symfoniska logik är ett så tacksamt mål för analys. I hans musik beundrar man nu just de saker som Adorno inte ville se.

I början av 2000-talet är Sibelius popularitet och anseende igen lika stora som på 1930-talet. När Radions symfoniorkester under ledning av Jukka-Pekka Saraste framförde kompositörens symfonier på Wiens Konzerthaus på våren 2002, var konserterna slutsålda och kritikerna var eniga om kompositörens värde också i denna klassiska musikens storstad som längst hade avvisat Sibelius. ”Sibelius var en modern kompositör på ett spännande sätt”, skrev Peter Vujica i Der Standard. I sin rubrik kallade Wiener Zeitung Sibelius för det ”modernas milstolpe”.