Ända till år 1982 baserade sig forskningen av Sibelius musik till största delen på tryckta noter och partitur. Detta berodde på att enbart en liten del av hans bevarade musikmanuskript var tillgängliga för forskarna. I Finland fanns de närmast på tre ställen:
År 1982 skänkte hans arvingar alla manuskript som fanns i deras ägo till Helsingfors universitet. Materialet placerades i universitetsbiblioteket och bifogades till den befintliga samlingen vars antal manuskriptenheter ökade avsevärt genom donationen: från cirka sextio till närmare tvåtusen.
Det material som donerats var alltså kvantitativt enormt. Men förutom kvantiteten var det mycket viktigt även därför att det inte enbart innehöll renskrivningar av verk – sådana hade man känt redan tidigare – utan även skisser i många stadier alltifrån de första tematiska anteckningarna till längre förda skisser, orkestreringsskisser och många slags koncept. Dessutom fanns det manuskript som Sibelius hade tänkt skulle bli renskrivningar men efter vilkas skrivande han ännu hade fortsatt att komponera verket. Vidare kom det material som hade att göra med verkens publicering såsom exemplar som sänts till notgravörer och korrektur som Sibelius korrigerat. I donationen ingick också största delen av hans ungdomsproduktion som tidigare varit relativt okänd, flera harmoniserings-, kontrapunkt- mm. övningsarbeten samt vissa tidigare okända kompositioner av den mogne Sibelius; och till råga på allt fanns där även folkmusikanteckningar.
I och med donationen öppnade sig ett helt nytt område i Sibeliusforskningen, för nu var det för första gången möjligt att titta in i kompositörens arbetsprocess, i hur verken har blivit till och hurdan publiceringsprocessen har varit. Dessutom gav dateringen med hjälp av papper, bläck och handstil en möjlighet att rätta till den i litteraturen felaktigt angivna födelsetiden för månget redan känt verk samt att datera ungdomsverken förhållandevis exakt. I manuskripten finns det också mycket annan information såsom brevkoncept, dagboksliknande anteckningar, olika notiser mm. som intresserar forskare.
Allra viktigast är emellertid att det nu, också med hjälp av manuskript i andra samlingar, är möjligt att å ena sidan publicera Sibelius ännu icke publicerade verk och å andra sidan upptäcka och korrigera de fel som smugit sig i noterna i hans redan publicerade verk. Och det finns överraskande många fel, eftersom notgravörerna ofta måste kopiera ganska oklara manuskript; dessutom gjorde de ofta själva ändringar i notbilden mer eller mindre egenmäktigt. Projektet som utför korrigerings- och publiceringsarbete är Jean Sibelius samlade verk (Jean Sibelius Works / Jean Sibelius Werke, förläggare Breitkopf & Härtel, Wiesbaden). Dess målsättning är att publicera alla Sibelius verk i en kritiskt korrigerad upplaga på basis av bevarade manuskript.
Andra platser med Sibelius musikmanuskript utöver de ovannämnda är hans förläggare Breitkopf & Härtel och Robert Lienau. Lienaus samling är inte särskilt stor därför att Lienaus andel som förläggare av Sibelius verk var tämligen obetydlig. Breitkopf å sin sida publicerade merparten av Sibelius verk, men av någon anledning är största delen av de manuskript som Sibelius sände till Breitkopf försvunna (bl.a. partituren för 1:a, 2:a och 4:e symfonin, Okeaniderna, Tapiola och många andra) och ingen vet var de finns. Också den danska Edition Wilhelm Hansen hade många manuskript, men med ett undantag lyckades man köpa dem alla till Helsingfors Universitetsbiblioteks samling. Sibelius mest betydande inhemska förläggare förlaget Fazer (numera Warner Chappell) å sin sida satte alla exemplar i sin ägo i förvar i Helsingfors Universitetsbibliotek.
Andra platser dit Sibelius musikmanuskript har hamnat är olika bibliotek och arkiv, både in Finland och utomlands, samt privatpersonernas samlingar. Antalet manuskript i dessa är dock förhållandevis litet. Ibland är några enstaka manuskript till salu på internationella auktioner där priserna vanligen är så höga att det är svårt för allmänna bibliotek och arkiv att köpa dessa till sina samlingar. Åtminstone ur forskningens synpunkt är detta synd, för forskarna kan inte bekanta sig med exemplar som finns i privata samlingar.
Även om alltså ett betydande antal av Sibelius musikmanuskript har bevarats, har också mycket försvunnit. Som bekant brände han själv upp sina manuskript under olika tider och dessa dokument har försvunnit för gott. Men han gav också, åtminstone i sin ungdom, sina manuskript till andra personer, och sådana dokument kan fortfarande finnas i skrymslen från vilka de ännu inte kommit fram. Förutom de manuskript som sänts till Breitkopf har också manuskript som sänts till många tillfälliga förläggare (till exempel Carl Fisher i New York) försvunnit. Kanske finns det hopp om att dessa ännu en dag hittas. Det skulle vara viktigt, eftersom det är mycket svårt att göra samlade verk när det gäller kompositioner vars manuskript är försvunna. Men om manuskripten hittades, skulle detta också vara viktigt ur en allmännare synpunkt, för varje nytt dokument om Sibelius som kommer fram ger oss ny information om denna kompositör som är en av de främsta genom tiderna.
