Tablåmusik till Pressens dagars jubileumsföreställning (tablåer Kaarlo Bergbom, texter Eino Leino och Jalmari Finne); uvertyr och sex tablåer (ombearbetningar: se op. 25 och 26). Färdig 1899; urpremiär i Helsingfors på Svenska teatern 4.11.1899 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius).

Op. 26 Finlandia, tondikt
Förnyad version av jubileumsföreställningsmusiken för Pressens dagar (7:e delen Finland vaknar, 1899) 1900; urpremiär senast på Brandkårshuset i Helsingfors 2.7.1900 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Robert Kajanus). Arrangemang för piano 1900, för manskör (Finlandia-hymn, orden a) Wäinö Sola1937; urpremiär 21.4.1938 i Helsingfors i S:t Johannes Logen (Wäinö Sola, Martti Similä, Sulo Räikkönen, O. A. Turunen sång och Arvi Karvonen harmoni), b) Veikko Antero Koskenniemi 1940; urpremiär 7.12.1940 på Mässhallen i Helsingfors (Laulu-Miehet, dirigent Martti Turunen) och för en blandad kör 1848 Finlandia-hymnen, orden V. A. Koskenniemi.

I februari 1899 utfärdade Rysslands tsar Nikolaj II ”februarimanifestet” med vilket man försökte inskränka storfurstendömet Finlands autonomi. Detta väckte motstånd i största delen av Finlands kulturkretsar och protesterande bildkonst blev mycket populär.

Även Sibelius ville delta i protesten med konstens medel. År 1899 gjorde han Atenarnes sång och Islossningen i Uleå älv. Året kröntes av musiken för Svenska teatern för de tablåer som spelades under Pressens dagar. Framförandena ägde rum i Svenska teatern i början av november.
Sibelius gjorde en kort ouvertyr och musik för sex tablåer:

I Väinämöinens sång,
II Finnarna döps,
III Hertig Johan i Åbo slott,
IV Finnarna i det trettioåriga kriget,
V Stora ofreden
VI Finland vaknar

Dessutom komponerade han ”stilla musik” under tablåernas texter.

Tablåerna handlade alltså om finsk historia. Synnerligen djärv kan tablån om Stora ofreden ha varit eftersom man där visade resultat av de ryska erövrarnas förhärjande. Nu censurerade erövrarna pressen i Finlands storfurstendöme. Den frisinnade Päivälehti, föregångaren till Helsingin Sanomat hade nedlagts för tre månader. Den aktsammare Uusi Suometar fick komma ut.

Tablåernas biljettintäkter skulle användas för att öka journalisternas pensionsfond. Alla visste den verkliga orsaken: kulturfolket ville stöda yttrandefriheten mot generalguvernör Bobrikov.

I tablån om stora ofreden blev uppförandet trotsigt. Moder Finland sitter i snödrivan med sina frysande barn. De var hotade av Frosten, Hungern och Döden. Sibelius komponerade dystraste och mest asketiska musik som man kunde tänka sig.

Vid denna ställning startade den sista tablån med namnet Finland vaknar till vilken Eino Leino hade författat en lämpligt patetisk bakgrundstext. Sibelius lyfte sin taktpinne medan sorlet fortsatte. De trotsiga bleckackorden skar djupt den unge Heikki Klemetti som var med i publiken.

”Under ledning av Jean Sibelius själv vällde de dystra och mäktiga tonerna strax i den nuvarande Finlandias början fram över en tablå som framställde ’Stora ofredens’ gräslighet”, skrev Klemetti senare.

Finland vaknar var verkligen en tidig version av Finlandia. Eftersom ögonvittnet Klemetti säger att musiken börjat under tablån om stora ofreden, kan Finlandias första takter inte skildra ett ångloks tuffande som man ibland humoristiskt har påstått. Också loket framträdde i tablån, men före det skildrade man enligt manuskriptet bl.a. Alexander II:s tid samt Runebergs, Snellmans och Lönnrots bragder.

Finlandia hade säkerligen inte komponerats för att skildra dessa brokiga skeden. Sibelius ville skildra Finlands vaknande och kampvilja mera allmänt. Senare berättade Sibelius för Jalmari Finne att han inte hade en uppfattning om Finlandias särart när han komponerade det. Först när han tog partituret till renskrivaren Ernst Röllig kom han att tänka på att verket kanske var någonting mera betydande än vanligt.

Förutom Klemetti var det bara få som orkade lyssna till musik på en societetstillställning. ”Mycket gick förlorat i kvällens festyra och inte heller publiken tycktes ha haft tid för djupare konstnärliga värden”, skrev Uusi Suometars reporter. Kapellmästaren Robert Kajanus förstod emellertid musikens värde. Han dirigerade fyra delar av musiken redan på sin konsert den 14 december. Slutnumret var igen Finland vaknar. Nu fick även Päivälehti igen komma ut och kritikern Oskar Merikanto skrev så att mustascherna darrade av entusiasm.

”Och just som konsertmusik visade den [tablåmusiken] sin kraft. Detta verk innehåller nämligen partier som i tankarnas och stämningarnas storhet, fantasins rikedom, rinstumentation och hjärtvärmande melodier besegrar Sibelius tidigare produkter.”

Under de följande månaderna dirigerade Kajanus och Sibelius de bästa bitarna av tablåmusiken i Helsingfors och Åbo. Svitens avslutande del beslöt man också att ta med på Kajanus orkesters Europaturné som skulle avslutas på världsutställningen i Paris. Axel Carpelan blev nervös: ”Varför skall endast den sista (antagligen den bästa) delen av denna svit i ”symfonisk stil” spelas i Paris? Om jag kan lita på vad andra har berättat om denna tablåmusik, borde den spelas i sin helhet eller åtminstone 4 delar av den. Jag undrar om verkets namn ’La Patrie’ är det bästa möjliga?”

Man lyckades inte riktigt hitta ett passande namn för Sibelius verk: på konserter hade den kallats bland annat Finland, Finland vaknar eller Finale. På turnén kallades verket åtminstone Vaterland och La Patrie. I november 1900 fick ett pianoarrangemang av tablån ändå namnet Finlandia som föreslagits av Axel Carpelan, och i februari 1901 dirigerade Kajanus äntligen också ett orkesterverk med namnet Finlandia.

Snart trycktes verket i en förbättrad version och världserövringen kunde börja. Redan år 1909 inspelades ett fragment av verket på grammofonskiva under ledning av Ronald Landon.

”Vad är det som gör denna lilla tondikt så tilltalande? Troligen är det ’plein air’-stilen. Den har verkligen byggts uteslutande av teman ’från ovan’. Idel inspiration”, skrev kompositören i sin dagbok år 1911.

Samma år omarbetade Sibelius de bästa bitarna ur de andra tablåerna till en orkestersvit med namnet Scènes historiques I, d.v.s. Historiska bilder I. De ursprungliga tablåerna framfördes på nytt så sent som på Kalevaladagen 1921. I slutet av 1990-talet inspelades den ursprungliga tablåmusiken för första gången på skiva av Tuomas Ollila och Tammerfors stadsorkester. Efter detta har även Lahtis stadsorkester gjort en inspelning av den ursprungliga tablåmusiken.

Finlandia blev en hit av vilken man gjorde många olika arrangemang: ett arrangemang för militärorkester 1909, en engelsk kör- och orkesterversion redan 1925 och arrangemang för marimbaorkester på 1940-talet. Sibelius hörde en restaurangtrios version i Bergen år 1921 och förbjöd musikerna artigt att inte spela den. Men värre saker var på väg.

”En gång bad man också mig om lov att jazza ’Finlandia’. Jag svarade att jag blivit djupt sårad av en dylik fråga. Man har emellertid jazzat flera av mina verk bl.a. just ’Finlandia'”, knorrade kompositören år 1931.

Ett problem för sig var mittpartiets hymnövergång som var som skapt för att sjungas Snart sjöng man Finlandia ute i världen bl.a. med ord Be Still My Soul (Var lugn min själ), At the table (Vid bordet), Dear Friend of Mine (Min kära vän), Land of the Pine (Tallarnas land), Christian Life (Kristet liv) och Our Farewell Song (Vår avskedssång).

”Den är inte avsedd att sjungas”, klagade Sibelius. ”Den har ju gjorts för orkester. Men om världen vill sjunga, kan det inte hjälpas.”

Också i Finland fattade man mod. Tidiga textutkast författades av åtminstone Jalmari Finne och Yrjö Sjöblom. Tenoren Wäinö Sola skickade sitt eget alster till Sibelius år 1937. Efter bearbetningar gjorde den över 70-årige Sibelius en version för manskör av Solas text för frimurarbruk.

V. A. Koskenniemis text blev mera populär. Den hade beställts av Laulu-Miehet. Martti Turunens brev till kompositören i september 1940 berättar om beställningens bakgrund:

”Å Laulu-Miehets vägnar vände man för en tid sedan till prof. Koskenniemi och bad honom om en text till Finlandia. Prof. Koskenniemi gick med på begäran och sände sitt förslag för en dikt som i sin slutgiltiga form ser ut så här. Laulu-Miehet skulle vilja framföra Finlandia med dessa ord om vi får herr professors tillstånd till detta.”

Sibelius gick med på begäran. Koskenniemis alster gick rakt in i finländarnas hjärtan både i samlingen Latuja lumessa år 1940 och som text för Finlandias hymnparti.

Finlandia börjar med bleckets hotande motiv som genast stegras från forte till fortissimo.

Första sidan av Finlandia. Breitkopf & Härtel

Träblåsarnas svar är sublimt, det utstrålar till och med helighet. Stråkarna medför mänsklighetens röst. Efter den långsamma inledningen byts tempot från allegro till moderato. Bleckets fanfar berättar om stridsvilja. I allegrot är man redan tillitsfull:

Finlandia, utdrag från sida 11. Breitkopf & Härtel

Det världsberömda hymnmotivet spelas först i träblåset:

Finlandia, utdrag från sida 17.
Breitkopf & Härtel

Stråkarna fortsätter med hymntemat som Leopold Stokowski föreslog för hela världens nationalhymn. Efter hymnen accelererar tempot, bleckfanfarerna återkommer och den tämligen korta tondikten rusar jublande till målet medan hymntemat ännu ekar gallrat i blecket.

Finlandia, de 12 sista takterna

”Alla andra [förutom kritikerna] utbringar ett leve för detta mitt tämligen obetydliga verk”, förundrades Sibelius år 1911. Och när man öppnade beundrarpost på Ainola 30 år senare, fanns där vanligen ingen medkänsla för dem som bara nämnde Valse triste och Finlandia.

”Om man bara nämnde dem och inga större verk, tänkte man att den som bad om autograf inte var någon seriös musikälskare”, skrev Sibelius privatsekreterare Santeri Levas.

Den gamle tonsättaren böjde sig dock att erkänna värdet av sina populära verk. ”Ja, vi skall nu inte säga så. De är nog goda kompositioner bådadera”, yttrade han.