Finländska jägare i Libau under första världskriget.
Första världskriget hotade inte Sibelius’ säkerhet, eftersom stormakternas strider inte spred sig till Finland. Som en mänsklig katastrof gjorde kriget honom emellertid deprimerad och det hade också negativa ekonomiska verkningar. Betalningarna för uppföranden utomlands upphörde och han blev tvungen att smäcka ihop tiotals småstycken för finländska förläggare för att undvika konkurs.
Å andra sidan plågades tonsättaren inte mera av dödsfruktan. Han vågade sig redan på att röka cigarrer, för första gången sedan sin halsoperation. Han började också dricka alkohol, till en början mycket måttligt.
Resan till Göteborg i mars 1915 var ett sällsynt undantag under krigsåren. Mottagandet blev utmärkt: konserternas viktigaste nyhet, Okeaniderna, öppnade sig för göteborgarna omedelbart, även om den andra symfonin tycktes tilltala publiken mera. Den fjärde symfonin fick fortfarande reserverad kritik. Sibelius var nöjd. ”På den första konserten var jag nervös. Den andra dirigerade jag strålande”, skrev han i sin dagbok.
Femte symfonins kompositionsarbete framskred. Den 21 april såg Sibelius 16 svanar, och i sin dagbok skrev han omedelbart ett storartat temafragment som slutligen hamnade i den femte symfonins final. ”Ett av mitt livs stora upplevelser! Herregud vilken skönhet ”, skrev han högtidligt.
Den 23 maj födde Eva en dotter som döptes till Marjatta, och Sibelius märkte att han var morfar. ”Underligt”, kommenterade kompositören. Hemma var Katarina en 13-årig trotsig tonåring, Margareta var redan nästan sju och Heidi fyra år gammal. ”Jag kommer alltid ihåg den känsla av trygghet som jag upplevde när jag satt i hans famn”, mindes Margareta Jalas senare. Under dessa år undervisade Aino själv de yngsta barnen. När de började skolgången klarade de sig utmärkt.
Under sommaren framskred femte symfonin troligen inte mycket, eftersom Sibelius komponerade småstycken och förnyade Sandels för kören Muntra Musikanter. ”Jag blir nu femtio år. Fattig, så fattig att jag måste komponera småstycken”, klagade han till sin dagbok den 15 augusti. Symfonin blev slutligen färdig till tonsättarens femtioårsfest den 8 december.
Födelsedagen till ära var tidningarna fulla av flersidiga artiklar i vilka hans betydelse för fosterlandet lovprisades. Födelsedagen till ära hade tiotals affärer i Helsingfors dekorerat sina skyltfönster med Sibelius-material.
På festdagen tillbringade kompositören flera timmar med att ta emot festdelegationer. Femte symfonins urpremiär och kvällsfesten i Börssalen blev ett stort finländskt societetsevenemang. På kvällsfesten höll Kajanus sitt berömda tal där han konstaterade att Sibelius skapat en finsk kompositorisk stil. ”Det lilla som därförinnan sett dagen, var endast en svag avläggare av den tyska skolan, med några så att säga etnografiska inympningar från den finska folkmusiken”, sade han självkritiskt.
Som resultat av en medborgarinsamling fick Sibelius en stilig Steinway-flygel som gåva, men utmätningsmannen fäste sitt märke i det strax efter festligheterna på Ainola. I februari 1916 kunde Sibelius favoritsångerska Ida Ekman dock komma till Ainola med intäkterna av en ny gåvoinsamling. Med dessa amorterade man upp till en tredjedel av jätteskulderna. Steinway fick stanna på Ainola trots allt.
Femte symfonin med sina heroiska taktslag i slutet hade varit en lättnad för publiken: den öppnade sig snabbare än fjärde symfonin som ansågs vara svårfattlig. Sibelius själv var inte nöjd med sitt verk och började omarbeta det i början av år 1916.
Under sommaren bearbetade Sibelius sin symfoni, flera småverk samt musik till skådespelet Jedermann. Enligt Jalmari Lahdensuo som beställt verket var Sibelius nu intresserad av Skrjabins idéer om ljusorgel. Musiken i Jedermann skulle nu reagera på vad som hände på scenen i realtid, inte som separata nummer. Så här skulle man på ett mer omfattande och praktiskt sätt uppnå den musik som Skrjabins låtit kulminera med hjälp av optiska medel, mindes Lahdensuo.
Jedermann hade premiär den 6 november, och man sade att det var Sibelius musik som räddade kvällen. Sibelius gjorde inte en orkestersvit av denna musik som nära anknöt sig till händelserna i skådespelet, varför den glömdes bort, fast skådespelet uppfördes framgångsrikt ännu under feståren 1935 och 1965. På 1990-talet upptäckte man kvaliteten i denna musik på nytt i och med Osmo Vänskäs och Lahtis stadsorkesters inspelning.
På sin födelsedag den 8 december dirigerade Sibelius femte symfonins andra version i Åbo. De två första satserna hade smälts samman på ett genialiskt sätt, men den andra satsen hade genomgått besynnerliga ändringar och finalens ess-mollepisod hade avlägsnats. De berömda slutackorden hade blivit reducerade till två. Konserten upprepades två gånger i Åbo.
Den 14 december hörde man den nya versionen även i Helsingfors. Av kritikerkåren berömdes verket av Evert Katila, medan Bis, d.v.s. Karl Fredrik Wasenius, var igen missbelåten. Han tyckte att det inte var en särdeles lyckad lösning att slå ihop de två första satserna, att stråkarnas pizzicaton i den andra satsen var tröttsamma och att det fanns överdrivna dissonanser i slutet av finalen. Sibelius beslöt att omarbeta symfonin ännu en gång.
I början av år 1917 hade Sibelius måttlighet igen gett vika för periodiska supkalas, vilket ansträngde förhållandet mellan makarna. Den 2 mars fick familjegräl som orsakats av alkoholbruk Sibelius att fundera på skilsmässa i sin dagbok. ”Och vårt liv efter skilsmässan då! Vad skulle det vara?” påminde kompositören sig själv om.
De äktenskapliga tvisterna trängdes i bakgrunden, när den ryska revolutionen fick även Sibelierna att entusiasmeras. Senaten bytte sitt namn till Finlands senat och frigav politiska fångar.
Sibelius stannade på Ainola och komponerade högklassiga småstycken såsom Humoresker och sångcykeln opus 88. Så småningom tömdes Ainola på barn: också Ruth hade gift sig, och nu flyttade Katarina till Helsingfors under vardagarna på grund av den sjunde klassen i Samskolan. ”Mitt hjärta blöder”, skrev Sibelius i sin dagbok. Kvar fanns bara ”snösparvarna”, Margareta och Heidi, som var avsevärt yngre än sina systrar.
Under slutet av året blev det samhälleliga läget i Finland ytterst spänt, och röda gard och skyddskårer beväpnades i hela landet. Sibelius gav sitt eget politiska ställningstagande genom att komponera Jägarmarschen till ord av Heikki Nurmio ”i hög fosterländsk stämning”. I detta skede kunde man inte veta att de finländska jägare som var i militär utbildning i Tyskland efter sin återkomst skulle rikta sina vapen mot finländska rödgardister. Den ursprungliga idéen var att skaffa militär utbildning för en självständighetskamp mot tsarens ryska trupper.
Den 7 november störtades Rysslands interimsregering och makten övertogs av den kommunistiske V. I. Lenins regering. Finland uttryckte sin vilja att bli självständigt från Ryssland den 15 november då Finlands riksdag förklarade sig ha den högsta makten i landet. Det var ganska få som lade märke till saken, eftersom det var generalstrejk i Finland. Riksdagen godkände regeringens självständighetsförklaring den 6 december.
Samtidigt satt Sibelius i Ainola. I sin dagbok kommenterade han ännu inte den självständighet han drömt om. Han hade planer på till och med tre symfonier. ”Jag har symfonierna VI och VII i mitt huvud. Samt omarbetningen av symf. V. I det fall, att jag blir sjuk och inte mera kan arbeta, låt detta vara sagt”, skrev han den 18 december.
Ett utdrag ur Jean Sibelius dagbok från december 1917.
Sibelius år slutade med en skärande klagovisa. I sin dagbok grubblade han över självmord, men för Ainos och barnens skull beslöt han att uthärda några år till. ”Jag har inte lyssnat till en orkester på snart ett år. Och inte egentligen träffat en enda människa. Men – självfallet. Och Aino är mera tillknäppt än någonsin. Är det inte underligt att hon som jag älskar inte yttrar ett ord om de saker som pinar henne. Inte ett leende eller skratt på veckotal. Allting är gråare än grått – Hela mitt liv har gått till spillo.
Klagovisor var en del av Sibelius årsrytm under årets mörkaste tid, men nu fyllde klagandet nästan en och en halv sida. Anade Sibelius redan vårens 1918 fasor?
Jägarmarschen spelades på en akademisk självständighetsfest den 19 januari 1918. Högereliten i Helsingfors gladdes över kompositionen. Läget förändrade sig emellertid snabbt: den 28 januari tog röda gardet makten i Helsingfors, och samma dag stoppade det publiceringen av borgerliga tidningar som Helsingin Sanomat. Å andra sidan trängde sig Mannerheim med sina trupper in i de ryska garnisonerna i Sydösterbotten och avväpnade dem. Inbördeskriget hade börjat.
Järvenpäätrakten kom att kontrolleras strikt av röda gardet. Sibelius beordrades i husarrest, och man gjorde till och med ett par husundersökningar på Ainola. Sibelius vänner bad honom att flytta till Helsingfors, eftersom röda gardet inte nödvändigtvis skulle ha kunnat garantera kompositörens säkerhet på grund av de kringströvande rövarbanden. Kompositören flyttade med sin familj till sin bror Christian Sibelius, överläkaren för Lappvikens mentalsjukhus.
Röda gardet letade efter vapen också på Lappviken. När en gardist såg Sibelius fördjupad i sitt arbete mitt i cigarrök, sade han till sina kamrater att han hittat en som inte var klok i huvudet. Sibelius höll på att komponera den fosterländska kantaten Oma maa.
I Helsingfors ransonerades matportioner på grund av livsmedelsbristen, och på våren magrade Sibelius hela tjugo kilo på en särartad ”cigarrdiet”. Genom våren sålde Havanna Magasinet & Holländska Cigar Importaffären brasilianska och kubanska cigarrer till honom.
Jean Sibelius efter svältkuren på våren 1918.
Mannerheims trupper slog röda gardet efter ett par månaders blodiga strider, och Helsingfors intagningsparad hölls den 14 april. Sex dagar senare dirigerade Sibelius Jägarmarschen på en konsert som arrangerats som en hedersbevisning för det tyska befälet, och den 9 maj dirigerade han en hel kompositionskonsert.
Efter att förhållandena blivit lugnare kom familjen tillbaka till Ainola. Misären efter inbördeskriget satte sina spår även där: på grund av penning- och höbristen blev kompositören tvungen att sälja familjens häst.
Följande urpremiär var kantaten Oma maa som kritikerna berömde i bekanta ordalag. Som Jägarmarschens kompositör var Sibelius en ännu större nationalhjälte i segrarnas ögon.
Sibelius liv började påminna om 1900-talets första år: han arbetade flitigt och festade tidvis grundligt. Hösten 1918 och våren 1919 var ett tampande med att finna femte symfonins slutliga form. Axel Carpelans död gjorde honom deprimerad, men som en hyllning till sin vän fördjupade han sig i sitt arbete till och med ihärdigare än förut.
Enligt dagboken var bearbetningen av femte symfonin färdig den 22 april, men sex dagar senare hotade Sibelius att göra symfonin ensatsig genom att lämna bort satserna II och III. Denna tanke glömdes bort inom en dryg vecka och Sibelius omarbetade finalen en gång till. Den femte symfonin var äntligen klar.
Kompositören beslöt att börja ett nytt skede i sitt liv åtminstone till det yttre: han rakade huvudet någon gång mellan februari och juni 1919. Sin mustasch nändes han inte ännu avstå från, och på 1920-talet lät han också håret växa litet för några fotografier.
I juni 1919 besökte Sibelius och hans hustru Nordiska musikens dagar i Köpenhamn. Det var frågan om Sibelius första utlandsresa sedan besöket i Göteborg år 1915.
Nordiska musikens dagar i Göteborg i juni 1919. I bakre raden Johan Halvorsen, Robert Kajanus, Georg Høeborg, Jean Sibelius och Fredrik Schredler-Petersen. I främre raden Wilhelm Stenhammar, Karin Branzell, Erkki Melartin och Carl Nielsen.
I Köpenhamn dirigerade Sibelius framgångsrikt andra symfonin, även om han skulle ha velat ta med sig den nya femte symfonin. En del av lagrarna skördades av Selim Palmgren vars tredje pianokonsert Metamorfoser fascinerade publiken enormt. Även i den internationella pressen ansågs Palmgren vara Sibelius utmanare.
Under sensommaren bearbetade Sibelius småstycken. Urpremiären av kantaten Jordens sång ägde rum vid Åbo Akademis invigning i oktober. Till invigningen anknöt sig hurtigt viftande som förbudslagen inte alls dämpade. Under samkvämet spelade Sibelius den femte symfonins final med piano för sina bekanta ”varvid han stundom sjöng med av sina lungors fulla kraft” såsom den svenske journalisten Kjell Strömberg har berättat.
I slutet av november presenterade Sibelius slutligen den slutliga versionen av femte symfonin i Helsingfors i fyra konserter som blev en triumf. Kritikerna berömde symfonins nyaste och slutliga version, och även Sibelius själv tyckte att ovationerna var ”enastående”.
Bara ett par dagar efter konserten uppträdde Sibelius färggrant vid invigningen av Gösta Stenmans konstpalats. Sibelius hade slocknat under samkvämet, men man fick honom i dirigeringsdugligt skick med en halv flaska champagne. Under årets sista veckor smidde Sibelius dock igen flitigt på sjätte symfonin och Maan virsi till ord av Eino Leino.