På sommaren 1939 umgicks makarna Sibelius med planer på en livsförändring, eftersom Aino Sibelius längtade till sina döttrar i stan. Sibelierna hyrde en stadslägenhet på Kammiogatan i Tölö i Helsingfors och flyttade från Ainola i slutet av september. Redan ett par veckor senare uppmanades helsingforsborna emellertid att sända barnen bort från staden på grund av angreppshotet från Sovjetunionen. Sibelius beslöt att återvända till Ainola, där han var värd för sina döttrar och deras familjer som flytt undan kriget.

Vinterkriget startade den 30 november när Sovjetunionen anföll Finland. Sibelius blev erbjuden tillflyktsort i Förenta staterna och Skandinavien, men den fosterländska kompositören avböjde. ”Dessa utlänningar förstår ju inte att en finländare inte lämnar sitt land i farans stund”, kommenterade Aino Sibelius.

Efter vinterkrigets slut övervägde familjen att flytta till stan igen. Det skedde hösten 1940. Aino Sibelius trivdes bra, gick ofta på teater och besökte flitigt sina döttrars familjer. Kompositören stördes av ljuden i flervåningshuset, även om han trivdes med promenaderna vid havsstranden.

På Kammiogatan firades även Sibelius’ 75-årsfest. Man lyckades inte locka kompositören till offentliga festligheter.

Arbetade Sibelius på Kammiogatan? Kompositören Einar Englund hörde av sin lärare Martti Paavola att denne skulle ha besökt Kammiogatan år 1940 och fått ta sig en titt i Sibelius kassaskåp. Paavola mindes att det i skåpet var ”flera partitur, bl.a. ett rekviem, en symfoni, högst troligen den åttonde, och dessutom några symfoniska dikter”.

I juni år 1941 blev relationerna mellan Finland och Sovjetunionen igen så ansträngda att föräldrar uppmanades att föra barnen bort från Helsingfors. Än en gång flyttade makarna Sibelius till Ainola för att sköta om barnbarnen. Flyttningen blev slutlig. Bostaden vid Kammiogatan användes ännu ett och ett halvt år för övernattningar i staden. Den sades upp år 1942. ”Jag tycker att det var ett mycket bra hotell”, kommenterade Sibelius senare. Kammiogatan är nuförtiden känd som Sibeliusgatan.

Fortsättningskriget började endast ett par veckor efter flyttningen. Sibelius inkomster från utlandet upphörde, och livsmedelransoneringen drabbade även folket på Ainola. Produkter från det egna grönsakslandet behövdes för att göra kosten för de åldrande makarna och deras döttrars familjer mångsidigare.

Sibelius internationella ställning förändrades på våren 1942, när Joseph Goebbels, som ansvarade för nazipropagandan, grundade ett Sibelius-sällskap i Tyskland. Avsikten var att stärka kulturrelationerna mellan de två länderna i deras kamp mot Sovjetunionen, möjligen på initiativ av Finlands utrikesministerium. Sibelius tackade för komplimangen trots att han förhöll sig kritisk till nazisterna och fördömde nationalsocialismen och dess rasläror i sin dagbok drygt ett år senare, i september 1943.

I Sibelius radiohälsning till Tyskland talas det om ländernas ödesgemenskap men framhålls Tyskland som ”musikens lysande land”. Kompositören sände sin dotter Ruth till öppningsfestligheterna.

Sibelius radiohälsning till Tyskland

Radiohälsning till Tyskland för grundandet av Sibelius-sällskapet 1942 med repetitioner. Tre tagningar.
Sibelius radiohälsning till Tyskland.mp3
Sibelius radiohälsning till Tyskland.mp3
Sibelius radiohälsning till Tyskland_isdn.rm

Grundandet av sällskapet väckte pinsam uppmärksamhet i västländerna och försvårade den Sibelianska musikens ställning i efterkrigstida Tyskland. ”Vad månne kompositören skulle säga om ett dylikt sällskap om han levde”, förundrade man sig i Radio Moskva.

Sibelius var fortfarande arbetsför. Under år 1942 färdigställde han nya arrangemang av Julvisan och stycket On hanget korkeat nietokset. Han hade inte heller gett upp drömmen om att få åttonde symfonin i skick. ”Jag har ett stort verk under arbete och jag skulle vilja få det färdigt före min död”, berättade han för sin sekreterare i februari 1943. ”Men krigets omänsklighet försvårar mitt arbete. Jag kan inte sova om nätterna, när jag tänker på det.”

I juni 1943 berättade Sibelius igen för Jussi Blomstedt (senare Jalas) om sitt nya verk. ”För varje symfoni har jag utvecklat en speciell teknik. Det får inte vara ytligt utan det måste vara upplevt. När jag arbetar med mitt nya verk, kämpar jag just med dessa saker.” Under samma samtal talade Sibelius illavarslande om sina skisser. ”När jag dör, kom ihåg att alla mina skisser måste brännas upp. Jag vill inte att någon skriver ’Sibelius letzten Gedanke’ [Sibelius sista tankar] eller liknande. De punkter av deras samtal som Jussi Jalas tänkte var viktiga skrev han alltid redan samma dag upp på papperslappar.

Under året 1943 blev endast ett arrangemang av Forsfararens brudar färdigt.

I september 1944 slöt Finland och Sovjetunionen en mellanfred som visade sig bli bestående. Samma månad skrev Aino Sibelius till sin vän Lina Boldemann om sin mans liv.
”Han promenerar flera gånger om dagen, och när han, tack vare sitt temperament, för en stund lyckas glömma det svåra och tryckande, är han helt förtjusande, just sådan som du vet att han ibland är”, skrev Aino.

Ännu i februari 1945 talade Sibelius till sin svärson Jussi Jalas om ”det stora verk som är under arbete”, antagligen åttonde symfonin. Men år 1945 var kampen om symfonins öde uppenbarligen över. I augusti 1945 nämnde han att symfonin redan hade blivit ”färdig” flera gånger och att han också en gång bränt upp verket. Ett par dagar senare lät han skriva ungefär samma ord till Basil Cameron i London, men uteslöt meningen om uppbränningen.

Aino Sibelius bekräftade att man ”på 1940-talet” ställt till med en stor uppbränning på Ainola och att man använde vissa noter av Sibelius att tända med. Ruths son Erkki Virkkunen besökte huset efter uppbränningen och märkte hur skakad mormodern var. Sibelius själv talade om saken för dottersonen lugnt, i en nästan humoristisk ton. Uppbränningen gjorde hans sinne lättare. ”Efter detta var min mans väsen lugnare och hans sinnesstämning ljusare. Det var en lycklig tid”, mindes Aino Sibelius senare.

Kompositionsarbetet fortsatte ännu efter uppbränningen, ibland med darrande händer och ögon som var skröpliga av starr på ett större notpapper än normalt, men oftast bara i den åldrande kompositörens förhoppningar och tankar. Tystnaden på Ainola hade börjat.

Katarina Ilves, Ruth Snellman, Aino och Jean Sibelius på Ainola vid slutet av andra världskriget.