Sibelius första musikinstrument var pianot, och redan som femåring försökte han få fram toner och klanger från det. Moster Julia började lära Janne två år senare, och pianot blev ett livslångt fantiseringsredskap för Sibelius. Enligt kompositören hade bytet av hemmets nedstämda taffelpiano till ett nytt piano så småningom fjärmat honom från detta instrument och han började ”gå över till violinen”. Även med violinen var Janne länge benägen att ty sig till fri improvisation, antagligen till en början med stöd av en teknik som skaffats på egen hand. Kompositören berättade senare för Karl Ekman (1935):

”Jag tog gärna violinen med på mina sommarpromenader för att när som helst i inspirationens ögonblick kunna uttrycka det i toner. När jag tillbringade sommaren i Sääksmäki var min estrad oftast en sten i Kalalahti, från vilken det fanns en underbar vy över Vanajavesi. Där höll jag oupphörliga musiceringar för fåglarna. Lovisa hade en lika inspirerande inverkan på mig. Under våra seglingar stod jag ofta med min violin i fören och spelade för havet.”

Regelbundna studier i violinspel började Janne dock först på hösten 1881 under ledning av militärkapellmästare Gustaf Levander efter att först ha fått en ny violin av sin farbror Pehr från Åbo; från åren efter studiernas påbörjande har bevarats flera tiggeribrev till Pehr om violinsträngar. Enligt vad kompositören berättade ”trollband violinen mig helt. Hädanefter var under tio år min innerligaste önskan, min ambitions ädlaste målsättning att bli en stor violinvirtuos”.

Innan violinlektionerna började hade Janne råkat ut för en olycka på sommaren 1879, vilket antagligen begränsade hans möjligheter att uppnå en yrkesviolinists nivå. Ben i armbågen blev brutna och den högra armen böjdes så att den blev litet kortare och stelare än den vänstra. Trots detta uppträdde Sibelius under studietiden i Helsingfors på musikinstitutets prov som solist i Viottis, Mendelssohns och Rodes konserter samt i romantiska småstycken (Bériot, Vieuxtemps o.s.v.), spelade i institutets kvartett samt blev konsertmästare i Akademiska orkestern under ledning av Faltin. Men den högsta solistiska nivån uppnådde han aldrig. Ett hinder för detta var en svår rampfeber, vilket gjorde att Janne ibland tvingades uppträda med ryggen mot publiken! Det som var väsentligt för den blivande kompositören var emellertid att Sibelius grundligt bekantade sig med violinen och kunde skriva kanske 1900-talets bästa violinkonsert för den.

Musicerandet med syskonen – Linda var pianist och Christian spelade cello, så de utgjorde tillsammans en hemtrio – och bekanta i Tavastehus och sommarställen ledde oundvikligen till egna skapande försök och
komponerande för att bygga upp en repertoar. De tidigaste verken torde ha kommit till omkring år 1881, fast nästan ingenting har bevarats med undantag av Vattendroppar för violin och cello (1881?) samt C-durduon (Adagio [-Allegro]; 1881-82) för två violiner.

De tidiga violinverken utan opusnummer

De första verken för violin och piano kommer till i mitten av 1880-talet, några redan före flyttningen till Helsingfors år 1885. Under studietiden i Helsingfors, Berlin och Wien (1885-91) skrev Sibelius sammanlagt cirka 40 verk för sitt eget instrument. Förutom småstycken finns där två sonater och 2 sviter.

Sonat a-moll (1884) är det första egentliga violin-piano-verket. Verkets arkitektur är klassisk, det är bara tonartsordningen som är originell: de två första satserna är i a-moll, den tredje, menuettsatsen, är i h-moll och det avslutande rondot i D-dur.

Sonat F-dur (1889). Verket är ett av de första mognadsproven av den unge genin som var i slutet av sina grundläggande studier. Sonaten är för båda instrumenten ett krävande och imponerande verk. Intressant nog har verket ett detaljerat program som Sibelius avslöjar i ett brev till Pehr (6.7.1889):

”1:a satsen 2/4 F-dur är hurtig och vågad, samt även dyster med några praktfulla episoder; 2:a satsen a-moll är finsk och vemodig; där gråter en äkta finsk flicka i a-strängen; därnäst framför några bondpojkar en finsk dans och försöker få flickan att le, men denna sjunger djupare och vemodigare än tidigare; 3:e satsen 3/8 F-dur är fräsch och själfull samt svärmande. Folket firar midsommarafton på ängen och sjunger och leker. Då faller en meteor bland dem. De blir förvånade men fortsätter lekarna, som ändå inte mera går lika fritt som tidigare, ty alla är mera allvarsamma. Till sist blir stämningen dystert praktfull (meteoren!) och även leken glad.”

1:a satsen [Allegro]. Grieginfluerad till sina tonarter och sin melodik (trioler). Framförallt för pianot skriver Sibelius briljanta brutna ackord och oktaver. I violinpartiet förenas det melodiska och det virtuosa på ett lyckat sätt.
2:a satsen (Andante). Violinens a-doriska melodi ackompanjeras av kanteleaktiga pianoackord. A-dur- och F-dur-sidopartierna (Più vivo) är ljusa i sin dansrytm.
3:e satsen (Vivace). Finalen i masurkarytm är lekfullt bekymmersfri i sina trioler, med undantag av en övergående förmörkning (meteoren).

Svit d-moll (1887-88). De mest oförglömliga satserna i den sexsatsiga helheten är den tredje satsen, Andantino, som är en riktig melodisk pärla, samt den med sin violinistiska bravur imponerande avslutande satsen Quasi presto.

Svit E-dur (1888). Den andra sviten är virtuosare än den första, en realisation av Sibelius violinistiska drömmar.

1:a satsen (Allegro molto moderato). En sats som börjar melodiskt och har litet av salongsmusikens söthet. I stället för en dominantmodulation (H-dur) i sonatform är den andra tonarten ciss-moll som bildar sitt eget triolika område. Dubbelgrepp, arpeggion och i synnerhet den krävande adagiokadensen som delvis påminner om Bachs sonater för soloviolin förebådar redan violinkonserten.
2:a satsen (Allegro molto). Satsen är präktig konsertmusik med sina snabba 1/16-gångar och dubbelgrepp.
3:e satsen (Più lento quasi andantino). Satsen är en sömndrucken långsam vals (valse lente), och delvis en förövning för Valse triste.
4:e satsen (Allegro brillante). Den avslutande satsen är en imponerande salongspolonäs i Wieniawskis stil. De brutna oktaverna för igen tankarna till violinkonserten.

Bland de verk för violin som Sibelius skrev under sina studieår i Helsingfors finns flera förtjusande stycken som vittnar om melodisk begåvning: Andante grazioso (1884-85), [Andante molto, C-dur] (1886-87) och Andante cantabile (1887). Bland de enstaka verken för soloviolin är det [Étude, D-dur] (1886) som med sina snabba skalor kommer närmast den teknik som förutsätts i Paganinis kapriser. En glad musikant (1924-25) för soloviolin innehåller en dikttext (Ture Rangström) som skrivits ovanför noterna.

Opusnumrerade violinkompositioner

Under studierna kom till endast två verk för violin till vilkas förnyade versioner Sibelius senare gav ett opusnummer.

Op. 2, Nr 1, Romans h-moll (1911). Styckets första version är från år 1888 då det inget annat namn hade än tempobeteckningen: Grave. Stycket som i revisionen fick namnet Romans hade inte genomgått märkbara förändringar. I pianosatserna finns det däremot små skillnader i texturen. I violinpartiet finns igen förebud om violinkonserten.

op. 2, nr 2, Epilog (Allegro, 1911). Perpetuum mobile (1888) som ursprungligen var baserat på violinens tremolon och pianots brutna ackord utvidgades avsevärt i revisionen (1911) samtidigt som dess dramaturgi blev mångsidigare, det förlorade sina tremolon och fick sitt nuvarande namn. Verket präglas av tritonus, för även IV symfonin tillkom samma år.

Det är egentligen ganska underligt att Sibelius nästan helt ’glömde’ sin violin efter studieåren för en lång tid, för över 20 år, och koncentrerade sig på att komponera för sitt favoritinstrument, orkestern. Det svåra ekonomiska läget under krigsåren (1914-18) och även under efterkrigstiden tvingade honom att komponera även 29 originalverk för violin och piano (1915-29) vid sidan om den rikliga pianomusikproduktionen.

Bland dessa finns många populära encorenummer, men dessutom ingår i violinopusen svåra och gåtfulla verk, tonal flertydighet och polyrytmiska melodier som man inte kan förstå utan ansträngningar. Det är rentav obegripligt att violinister som älskar Wieniawskis, Sarasates och Kreislers härliga salongsverk inte ännu har hittat Sibelius violinlyrik.
Av den äldre generationens violinister var det närmast Emil Telmányi som aktivt framförde den, men de yngre violinisterna har nästan undantagslöst undvikit Sibelius – med undantag av violinkonserten. Ett problem torde vara att det har varit svårt att få tag på noter, eftersom upplagorna i flera fall har varit slutsålda redan länge. Sibelius violinmusik visar sig emellertid alltid vara välskriven och tacksam att framföras och undvika de mest standarda lösningar, varför man kan vänta ett uppsving för den också.

Violinisten Melinda Scott (1998) har indelat Sibelius violinmusik i sex kategorier:

1) ”lyrisk” (gracil melodik i ett tämligen långsamt tempo)
2) ”folkmusikpåverkad” (strikt metrisk musik, tydliga och regelbundna fraser)
3) ”visuell” (en individs naturimpressioner)4) ”klassisk-fantasiartad” (Rondino op. 81, Nr 2)5) ”virtuosa danser” (pyroteknisk bravur)6) ”mönstrad/dekorativ” (allegro-tempot)

Fyra stycken för violin (eller cello) och piano op. 78 (1915-17)

Nr 1, Impromptu (Commodo, 1915). Ett stycke som på ett spännande sätt utnyttjar C-durens och a-mollens närhet och till vilket även fiss-tonen ger sitt bidrag och färgar musiken i riktningen mot det C-lydiska/a-doriska.

Nr 2, Romance (Andante, 1915). Det här är ett lyckligt melodiskt, kanske Sibelius mest förtrollande enskilda instrumentala verk som även finns i ett lika dugligt celloarrangemang. I sin melodiska fulländning och därav följande popularitet kan stycket jämföras med Anton Rubinsteins berömda Melodi F-dur.

Nr 3, Religioso (Sostenuto assai, 1917). En barockpastisch litet i Vitalis stil med drag av lamento. Passar bra även för cello.

Nr 4, Rigaudon (Allegretto, 1915). En sorglös dansparafras à la Wieniawski vilka mången (violinist)kompositör, i synnerhet Fritz Kreisler, skrev för att underhålla publiken.

Sex stycken för violin och piano op. 79 (1915-17)

Nr 1, Souvenir (Tempo Moderato, 1915). Efter dialogen i början sprudlar detta parfymerade stycke av nostalgisk charm i en gången tids (petersburgska?) salonger.. Violinen sjunger av sitt hjärtas lust sömndrucken till ackompanjemang av pianots fylliga ackord. Verket kan även associeras med violinkonsertens långsamma sats.

Nr 2, Tempo di Minuetto (Largamente, 1915). Verket leder tankarna till Rachmaninovs preludier i det sätt det utnyttjar en gammal dansform: delvis respektfullt, delvis med modern dekonstruktion och genom att elektrifiera menuetten. Det här är inget lätt verk med sina rikliga dubbelstämmor, löpningar och texturändringar.

Nr 3, Danse caractéristique (Lento, 1916). Det här är inget standardverk med sina många vändningar och tekniska krav (bl.a. snabba löpningar, vänstra handens pizzicaton). Efter improvisationen i början etablerar verket den ryska gopak-dansen som i sin tur löses i improvisation efter vilket samma mönster upprepas. Det här är en harmoniskt livlig komposition. På grund av det fragmentariska och kontrasterande framåtskridandet kräver detta i likhet med det föregående verket ett fullständigt sinne för balans och form av violinisten.

Nr 4 Sérénade, Nr 5 Tanz-Idylle, Nr 6, Berceuse (Andantino). Den kanske mest intressanta satsen är vaggvisan som avslutar sviten och för tankarna till Liszts läckra harmonispråk.

Sonatin E-dur för violin och piano op. 80 (1915)

Sibelius enda senare flersatsiga violinverk, sonatinen, är ett välavvägt och klassicistiskt verk som kommit till som ett resultat av lyckliga barndomsminnen: ”Drömt att jag var tolv år gammal och virtuos. Min barndoms himmel är full med stjärnor. Mycket stjärnor.” (Dagboken 14. 1. 1915).

1:a satsen (Lento-Allegro). Efter en kort, tersbetonat introduktion startar violinen ett oskuldsfullt livligt E-durtema som svävar ovanför pianots klingande, stjärnaktigt tindrande ackompanjemangsfigurer och som för tankarna till tematiken i pianosonatinen i samma tonart.
2:a satsen (Andantino). I den mellersta satsen som har ett seriösare uttryck leder det melodiska suckandet till ”livssmärta” och grubbleri, rörelsens upphörande.
3:e satsen (Lento-Allegretto). Den långsamma introduktionen förbereder finalens huvudtema som är lycklig och dansant. I satsen finns även oväntad dramatik som visserligen mildras av pianots muntert plingande bjällerackompanjemang.

Fem stycken för violin och piano op. 81 (1915-18)

Det här är kanske det sista ”smörgås”-opuset för violin, men nödvändigheten blev dygd även i detta fall, för samlingen innehåller några av Sibelius bästa enskilda violinstycken.

Nr 1, Mazurka (1915). Masurkan kan mycket väl vara Sibelius bästa salongs- eller showstycke. Men den är inte lätt med sina vida språng, dubbel- och ackordgrepp, flöjttoner och pizzicaton. Verket kräver fulländad teknik och raffinerad smak för att förmedlas i all sin berusande kraft.

Nr 2, Rondino (Allegretto grazioso; 1917). I detta violinstycke som är ett av de mest förtjusande som Sibelius har skrivit finns rokokoaktig grace och charm, ny klassicism som inte kommer med tvång utan genom att man anammar och tillägnar sig klassicismens ideal under en längre tid.

Nr 3, Valse (Poco con moto; 1917). Valsen var Sibelius favoritdans som han använde i nästan 100 kompositioner. I sin sensibilitet undviker denna violinvals det konventionella redan därför att den har ett uppfinningsrikt mittparti i d-mollvariant. Verket leder tankarna till Tjajkovskijs baletter.

Nr 4, Aubade (Andantino con moto; 1918). De inledande ackorden i ”Morgonsångens” början kan uppfattas som musik som uppstår när sångaren av en serenad stämmer sitt instrument. I den rörligare huvudsatsens skalalekar finns Mozartaktig lätthet.

Nr 5, Menuetto (Moderato assai; 1918). Det här är snarare en menuettparafras eller invokation än en reguljär klassisk dans. Sibelius behandlar de gamla arterna inte lika kubistiskt som Stravinsky, men den här menuetten är allt annat än en pastisch, för Sibelius ser ut att sträva efter att skingra artkännetecknen.

Novellette op. 102 (Allegro; 1922). Ett melodiskt slösande stycke som till stor del baserar sig på modal improvisation och därmed följande flertydighet. Den e-centrerade melodin (förteckningen i början är för e-moll) ackompanjeras i den nedanstående kvinten med ett extra sextackord som därtill får en egen nedanstående d-kvint och ett därpå byggd D-nonaackord; utbrottet sker på e-mollsextackordet. Melodin strömmar i mitten och utmynnar i E-dur i slutet. Det här en slags nordisk impressionism i stil med Debussys Arabesker.

Cinq danses champêtres för violin och piano op. 106 (1924)

På samma sätt som de sista symfonierna och de pianostycken som följer dessa närmar sig också violinverken ett orkestralt uttryck och är stilistiskt mångfasetterade. I de fem lantliga danserna finns ingenting folkloristiskt eller rustikt, de är miniatyrstudier som innehåller spännande reformer.

Nr 1 (Largamente assai). Stycket utstrålar värdighet och storslagenhet i en anda av ”livets patos” och där finns både enkel renhet och virtuosfasoner. Det här är fullblods-Sibelius som balanseras av polkarytmerna i Vivace-partierna.

Nr 2 (Alla polacca). Det här är ingen traditionspolonäs utan en harmoniskt spännande fjärmning och dekonstruktion av en polonäs, litet på samma sätt som Sibelius Bröllopsmarsch för orkester (1911) är närmast en parodi av genren och fjärran från dess normala funktion. Satsen slutar med den från VII symfonin bekanta lydiska kadensen.

Nr 3 (Tempo moderato). Satsen väcker uppmärksamhet med sin improvisatoriskhet, sina många kontrasterande gester och fylliga texturer där pianots dubbeloktaver spelar en viktig roll.

Nr 2 (Tempo di menuetto). I sin menuettparafras lever Sibelius sin nya violinistiska uppfinningsperiod som präglas av frigjort uttryck.

Fyra stycken för violin och piano op. 115 (1929)

Penningbristen kan inte beskyllas för existensen av Sibelius senaste opus, för i detta skede var kompositören redan en skuldfri och förmögen man. Och det är svårt att tro att de två sista violinopusen skulle ha skrivits med tanke på den stora allmänheten. Snarare är dessa violinverk som publicerats år 1929 gåtfulla materialexperiment på samma sätt som Beethovens sena bagateller eller Liszts pianoverk från 1880-talet.

Nr 1, Auf der Heide (Andantino). På heden är en lugn landskapsbild där en diatonisk tonmatta rullas ut först på nivån e/G och sedan på nivån a/C tills de kromatiskt fallande ackorden tar oss bland cumulusmoln som målas ut av harpaktiga brutna ackord. Slutet är massivt klangligt.

Nr 2, Ballade (Allegro moderato). Balladen experimenterar med spännande appoggiatura-dissonanser som utmynnar i nya dissonanser på samma sätt som i Liszts sena produktion. I mitten byts E-mollen till ett grandiosoaktigt E-dur-Largamente. Verket förtäljer en gåtfull berättelse som får ett positivt slut.

Nr 3, Humoreske (Tranquillo). Ett enkelt stycke som ändå gör ett besynnerligt intryck.

Nr 4, Die Glocken (Presto). Till sin tonhöjdsorganisation är Klockorna ett av Sibelius djärvaste och mest svårtydda verk. Verkets saltarellokaraktär har litet fjärmats, men ”Dies irae”-motivet som bryter ut i slutet för tankarna till den kvicka dödsdansen och begravningsklockorna. Klockor hör man också i den enstämmiga pianoväven, men den modalt flertydiga e-centreringen i början ändras flera gånger innan ciss slutligen etableras som centrum. Således baserar sig verket på tersstapeln ciss-e-giss-h-diss-fiss-aiss-ciss med tonernas kromatiska varianter (eiss, g, hiss, d, fisis, a, c), varför hela 12-tonskromat kommer till användning under stycket.

Tre stycken för violin och piano op. 116 (1929)

Det sista violinopuset är lika enigmatiskt som sin föregångare.

Nr 1, Scène de danse (Tempo moderato). Centrumet för den underliga dansen är giss-tonen, det som är mera väsentligt är rycken ifrån det, de spännande tonharmonierna och pianots på något sätt vansinniga ostinato-ackompanjemang som uppstår genom att tritonus upprepas i vänstra handen och även violinen står i ett tritonusförhållande med pianots högra hand. I stycket förekommer parallellhet och länkande av kvintsänkta septimackord vilket naturligtvis påminner om Debussys teknik.

Nr 2, Danse caractéristique (Tempo moderato). Karaktärsdansen nästan upphäver den tonala gravitationen. Trots att stycket är c-centrerat, förekommer tonen b och b-g-ostinatot som fortsätter den nästan kontinuerligt i basen. Ostinatot verkar emellertid inte som en dissonans utan är tämligen självständigt. Grundackordet är alltså inte en sekundform (septimöversättning) av C-durseptimackordet och inte heller ett sext- eller terskvintackord i g-moll med högra handens g-d-g-toner utan snarare någonting däremellan. Tritonus c-fiss förekommer tidvis i basen och mittpartiet flyter kring den temporära ess-tonikan. Verket är alltså baserat på den akustiska skalan c-d-e-fiss-g-a-b-c och terspelaren c-e/ess-g-b-d-fiss.

Nr 3, Rondeau romantique (Largamente-Tempo commodo). Den avslutande satsen är försonligare än de andra och erbjuder förutom grundläggande diatonik även tritonus som uppenbarar sig i olika roller.