Kamarimusiikkia Hämeenlinnassa pianon kanssa

Trio Jean, Linda och Christian Sibelius

Pianotrio (G-dur?)
För två violiner och piano. 1. Andante – Allegro, 2. Adagio, 3. Vivace.
Färdig 1883.

Menuett
För två violiner och piano. Färdig 1883.

Pianotrio a-moll
För violin, cello och piano. 1. Allegro con brio, 2. Andante, 3. Menuett.
Färdig 1884.

Pianokvartett d-moll
För två violiner, cello och piano. 1. Andante molto – Allegro moderato, 2.
Adagio, 3. Menuett, 4. Grave – Rondo (Vivacissimo). Färdig 1884.

Före inskrivningen till Musikinstitutet (hösten 1885) finns pianot med i nästan alla kammarmusikverk för minst tre musiker. Från cirka 1881 hade syskonen Sibelius bildat en trio där Linda spelade piano, Christian cello och Janne violin. Modern spelade orgelharmonium med barnen. ”Vi spelade tillsammans; Janne violin, Kitti cello, mor piano eller orgelharmonium. Janne komponerade redan som ganska liten för piano och violin, och jag måste genast ackompanjera direkt från skrivna noter, vilket inte var lätt”, har Linda Sibelius berättat.

År 1882 ökade antal medmusiker snabbt. I början av sommaren skrev han till farbror Pehr att han spelade bl.a. Kaysers etyder och duetter med Anna Tigerstedt, kommunalläkare Theodor Tigerstedts dotter. På hösten 1882 anslöt sig Sibelius till en stråkkvartett där Anna Tigerstedt spelade första violin, Levander viola och apotekaren Elfsberg cello. I repertoaren ingick till exempel kvartetter av Haydn.

Våren 1883 skrev Sibelius att han börjat studera harmonilära. Detta orsakade en direkt omvälvning, för med dessa nya läror startade Sibelius sin egentliga karriär som kompositör. Det första omnämnandet av en egen komposition är från ett brev från Kalalahti den 25 augusti 1883. Sibelius berättade att han hade komponerat en trio och arbetade med en annan. ”Dåliga är de ju, men det är bra att ha något att syssla med på regniga dagar”, skrev han. Den bevarade trion är Jannes första komposition vars datum man vet med säkerhet. År 2002 höll man på att göra den första skivinspelningen av stycket, så även denna raritet med irrande tonartsförhållanden kommer snart att vara bättre tillgänglig för lyssnarna.

Den 20 september 1883 oroade sig Sibelius i ett brev till Pehr, eftersom han hade lovat spela i början av december i konventionen. ”Jag försöker komponera ett pianotrio, så att vi kan spela med farbror och faster på julen”, skrev han.
Sibelius tidigaste verk komponerades som bruksmusik för familjen. Till exempel Erik Furuhjelm och Erik Tawaststjerna har ingående studerat de tidiga utkasten. I de tidiga verken har man sett influenser från wienklassicismen.

I februari 1884 fick Janne tag på Johann Christian Lobes verk Lehrbuch der musikalischen Composition som han kallar Compositionslehre i ett brev till farbror Pehr. Om Sibelius verkligen plöjde igenom detta verk, fick han utomordentliga kunskaper i musikens teori för sin ålder. Snart höll Sibelius på att komponera en pianokvartett och en pianotrio enligt Lobes läror. Pianokvartett d-moll från augusti 1884 för redan tankarna till Mendelssohn. Dess uppföranden finns det inga uppgifter om, och sålunda kallade man uppförandet av kvartetten på Sibeliusveckorna i Träskända i september 2002 fö Sibelius tyckte att kvartetten var så pass bra att han visade ett fragment av finalen för Erik Furuhjelm som skrev den första boken om Sibelius liv och gärning år 1916.

Dessa tidiga verk av Sibelius måste ses mot sin bakgrund: musiken är förvånansvärt bra när man tar i beaktande att det är frågan om en tonåring som inte har fått någon utbildning med undantag av ett par violinlektioner och som har studerat musikteori på egen hand i ett par böcker.

Kammarmusik under studieåren med piano

Allegro
För violin, cello och piano. Färdig 1886.

Pianotrio a-moll, ”Havträsk-trio”
För violin, cello och piano. 1. Allegro maestoso, 2. Andantino, 3. Scherzo
(Vivace), 4. Rondo. Färdig 1886.

Pianotrio D-dur, “Korpo-trion”
För violin, cello och piano. 1. Allegro moderato, 2. Fantasia, 3. Finale (Vivace). Färdig 1887.

Scherzo
För violin, cello och piano fyrhändigt. Färdig 1887. Delvis försvunnen.

Kvartett
För violin, cello harmonium och piano. Färdig 1887.

Andantino
För violin, cello och piano. Färdig 1887-88.

Pianotrio C-dur, ”Lovisa-trion”
För violin, cello och piano. 1. Allegro, 2. Andante, 3. Lento – Allegro con brio. Färdig 1888.

Andante – Allegro
För stråkkvartett och piano. Färdig 1888-89.

Pianokvintett g-moll
För stråkkvartett och piano. 1. Grave – Allegro, 2. Intermezzo (Moderato), 3.
Andante, 4. Scherzo (Vivacissimo), 5. Moderato – Vivace. Färdig 1890.

Pianokvartett c-moll (även: C-dur)
För två violiner, cello och piano. Färdig 1891.

Jean Sibelius komponerade en ansenlig mängd kammarmusik under sina år vid Helsingfors Musikinstitut. En del av den gömde han från sin lärare Martin Wegelius vars stilistiska ideal inte helt motsvarade den unge kompositörens idéer. Den unge kompositören var som mest frigjord om somrarna då han komponerade pianotrior som fick binamnen ”Havträsk”, ”Korpo” och ”Lovisa” efter sommarställena. Av dessa framförs oftast den ljusa och problemfria Lovisa-trion, men i början av 2000-talet kommer Folke Gräsbecks skivinspelningsprojekt för Bis-bolaget att även göra Havträsk- och Korpo-triorna bättre tillgängliga..

Sibelius mindes senare sina stämningar under dessa år:

”Till en början hade jag bara motgångar ända till år 1886, och så var det, även om jag redan 1881 [!] hade komponerat en pianotrio, som var ganska bra för att ha gjorts av någon som var så ung. Sedan kom jag till institutet för att lära mig den moderna tekniken, som inte alls passar mig. Naturligtvis blev det ingenting av det även om jag så att säga hade framgång när det inte fanns några rivaler. Under åren 1886-1888 var jag nästan den enda, som komponerade i Finland. Till en början av Martin Wegelius ingalunda välvillig mot mig”, berättade Sibelius ett par år senare.

”Den moderna tekniken” var säkerligen Wagners och Liszts kromatik som stod högt i kurs hos Wegelius. Dessa tidiga verk leder emellertid snarare tankarna in på de nordiska Grieg och Sinding, den ryske Tjajkovskij och den österrikiske Mendelssohn. Uppenbarligen grundade sig motsättningen på detta.

Musikinstitutets slutarbeten gjorde Sibelius utan piano (se nedanom), men under studieåret i Berlin 1889-1890 fick han färdig den omfattande pianokvintetten i g-moll. Uppslaget var säkert urpremiären av Christian Sindings framgångsrika pianokvintett som Sibelius hörde i Leipzig i januari 1890.

Adolf Paul har beskrivit kompositionsarbetet färggrant:

”Han började preludiera sakta, svärmiskt sökande. Så småningom utformade sig de diffusa stämningarna till stadierna av en slående musikalisk idé. Den tog ledningen, allting utvecklades organiskt; och värdigt, enkelt och stämningsfullt klingade från hans fingrar fram en tondikt med långsamma rytmer uppenbarande pålitligt det outgrundliga känslolivet, som stundvis svallade genom hans själ – för att igen lämna den i glömska.
Den klagade halvkvävt kvalfyllt över den obarmhärtiga tyngden, – det förtätades till en oemotståndlig frihetslängtan och steg till ett skri av smärta medveten om att det inte fanns någon frihet. Sedan upplöstes den igen i en stum klagan. Och sedan kom de svunna tidernas lyckliga minnen; de glömda lyckliga tonerna nalakades i luftiga pizzicaton smygande på tårna (…)
Sibelius blev allt mera inspirerad Tonsvallen flödade över mig allt mäktigare. Det gamla pianot bokstavligen skakade. Jag har aldrig hört honom fantisera så vackert. På detta sätt fick jag höra hans klaverkvintett, dess urform.”

När kvintetten var färdig, skickade Sibelius noterna till Helsingfors. Pianokvintettens första och tredje del framfördes på Busonis och musikinstitutkvartettens konsert den femte maj. Verket fick ett bra mottagande. ”Hurra! ”Hurra! Hurraa!” skrev brodern Christian bedårad över applåderna. Wegelius var av en annan åsikt och skällde ner kvintetten. Till och med Sibelius själv skrev redan före framträdandet till Werner Söderhjelm att kvintetten var ”bara skräp”. Den 11 oktober framfördes Sibelius pianokvintett i Åbo. Det här var första gången kvintetten uppfördes i sin helhet. Adolf Paul spelade pianosatsen. Efter detta har pianokvintetten framförts mycket sällan.

De flesta Sinding-influenserna i verket finns kanske i pianosatsen. Med Berlinåret kom det även mera kromatik och demoni i musiken. Den unge Sibelius var nu välbekant med alla unga mäns laster och hans världsångest var av det typiskt patetiska slaget. Lovisa-trions oskuldsfulla blidhet kan fortfarande förnimmas, och egentligen är den rikare än tidigare. Kontrasterna är större, och även oskuldfullhetens fräschör framhävs ytterligare.

Kvintetten börjar med pianots kvinttremolo och stråkarnas kromatiska förtvivlade utbrott. Det är som om Sibelius redan försökte få orkesterns effekter av kvintetten, utan att ändå lyckas med det. Typiskt sibelianskt är det att huvudtemat växer fram ur introduktionen. Verket i fem satser räcker över en halv timme, och i det kan hittas många frön till Sibelius ”finska stil” och ett tänkande som bryter sonatformens mönster men som anammat formens princip.

Under studieåret i Wien koncentrerade sig Sibelius på sånger och studier i orkesterkomposition. Kammarmusik representerades av pianokvartetten c-moll (ofta kallad C-dur). Den var ursprungligen ett pianostycke och en hälsning till den trolovade Aino Järnefelt som var en skicklig pianist. Litet senare gjorde Sibelius en pianokvartettversion av den och tillade en introduktion i C-dur. I kvartetten finns ett tema med variationer, vilket är mycket sällsynt i Sibelius produktion. Till exempel i femte symfonins långsamma sats skulle denna utveckling komma att leda till en lösning där variationerna varvas och metamorfosen är kontinuerlig.

Kammarmusikverk utan piano

Studieåren

Stråkkvartett Ess-dur
1. Allegro, 2. Andante molto, 3. Scherzo (Allegretto), 4. Vivace. Färdig 1885.

Molto moderato – Scherzo (Allegretto)
För stråkkvartett. Färdig 1885. Av scherzot ett arrangemang för piano ([E-dur] och [e-moll]) 1886.

Serenata
För två violiner och cello. Färdig 1887. Hör möjligtvis ihop med Menuetten [och] Allegron.

Menuett [och] Allegro (även: Allegro [och] Menuett)
För två violiner och cello. Färdig 1887. Hör möjligtvis ihop med Serenata.

Alla marcia
För stråkkvartett. Färdig 1888.

Andantino (C-dur)
För stråkkvartett. Färdig 1888.

Tema och variationer ciss-moll
För stråkkvartett. Färdig 1888. Delvis försvunnen.

Tema och variationer g-moll
För stråkkvartett. Färdig 1888.

Allegretto (D-dur)
För stråkkvartett. Färdig 1888.

Presto
För stråkkvartett. Färdig 1888.

Allegro
För stråkkvartett. Färdig 1888-89.

Andante – Allegro molto
För stråkkvartett. Färdig 1888-89.

Allegretto (A-dur)
För stråkkvartett. Färdig 1888-89.

Adagio (f-moll)
För stråkkvartett. Färdig 1888-89.

Andante molto sostenuto
För stråkkvartett. Färdig 1888-89.

Moderato – Allegro appassionato
För stråkkvartett. Färdig 1888-89.

Più lento
För stråkkvartett. Färdig 1888-89.

Andantino (A-dur)
För violin, viola och cello. Färdig 1889.

Fuga för Martin W[egelius]
För stråkkvartett. Färdig 1889.

Stråkkvartett a-moll
1. Andante – Allegro, 2. Adagio ma non tanto, 3. Vivace, 4. Allegro. Färdig 1889.
Svit (även: Trio) A-dur
För violin, viola och cello. 1. Prélude (Vivace), 2. Andante con moto, 3. Menuett, 4. Air (Andante sostenuto), 5. Gigue. Färdig 1889. Satsernas 4 och 5 violinstämma har försvunnit.

Op. 4 Stråkkvartett B-dur
1. Allegro, 2. Andante sostenuto, 3. Presto, 4. Allegro. Färdig 1890. (Se
även orkesterverket Presto [Scherzo].)

Adagio (d-moll)
För stråkkvartett. Färdig 1890.

Jean Sibelius skrev mycket litet kammarmusik utan piano under sina år i Tavastehus. Stråkkvartetten Ess-dur har komponerats i Tavastehus på sommaren 1885, och den är en summa av Sibelius kunnande före den undervisning som han fick av Musikinstitutet och Martin Wegelius. Kvartetten tycks skildra den unge Sibelius livsglädje när han fått studentbetyget. Nu skulle han inte mera behöva läsa till proven, han kunde bara spela och koncentrera sig på musiken.

Den mest uppenbara förebilden för kvartetten är Haydn, och Sibelius har samma glimt och pojklynne som den gamle mästaren. I kvartetten kan man redan ana den senare särpräglade genien och där finns influenser från en mera romantisk stil.

Av de första studieårens verk har en del bevarats endast som bristfälliga versioner. De mest intressanta och särpräglade av dessa verk är säkert den femdelade sviten för violin, viola och cello samt stråkkvartetten a-moll. Med dessa verk beseglade Sibelius sin ställning som den finska musikens största hopp som avslutning till sina Musikinsitutår på våren 1889.

Sviten uruppfördes den 13 april, och Ferruccio Busoni i Musikinstitutets lärarkår blev entusiastisk: Vi spetsade öronen när vi insåg att vi skulle höra någonting som var på en helt annan nivå än vanliga elevarbeten.”

För tidpunkten var sviten i A-dur ett djärvt och ställvis kärvt dissonerande verk. Av sviten har tyvärr helt bevarats bara de tre första satserna och konceptet för den femte satsen.
Urpremiären var en måttlig kritikerframgång. Hufvudstadsbladets Bis berömde verket med en viss reservation och skrev att ”vielä aivan nuoren säveltäjän työksi on Suite erittäin huomattava”. Den ledande finskspråkiga tidningen Uusi Suometar konstaterade att verket ger anledning till ”de djärvaste förhoppningarna”. På Nya Pressen berömde Karl Flodin den självständiga och geniala kontrapunktarbetet, men tadlade Sibelius för ”fullkomlig brist” på melodisk invention. Csillag blev arg över detta och skrev ett kärvt genmäle för sin elev. Flodin svarade med ett genmäles genmäle.

Svitens intressantaste del är Prelude. Färgtänkandet håller nu på att bryta fram i Sibelius produktion, och stilen är av en djärvt ny typ. Cellon stickar kvart- och kvintgångarna, violan medför impressionistisk dallring till mitten och violinen spelar en djärv melodi. De samtida tyckte emellertid mera om svitens mera konventionella delar.

Som en avslutning på Musikinstitutet uruppfördes stråkkvartetten i a-moll. Den hade föregåtts av Fuga för Martin Wegelius som numera har visat sig vara ett förberedande arbete för kvartettens sista sats.

Ferruccio Busonis stöd var viktigt för kompositören. ”Han [Busoni] lovordade min A-dur-stråksvit och väntade spänt på min a-mollkvartett, det sista verket jag gjorde på musikinstitutet. När jag hde fått den färdig och visade honom partituret, satte han sig genast framför flygeln och spelade hela kvartettien, från början till slut, utan att han före det ens hade haft en chans att ens se på noterna. Ja miten hän sen soitti!” berättade Sibelius.

A-mollkvartetten fick sin urpremiär den 29 maj. Framförandet var nu en fullkomlig kritikerframgång. ”Kvällens höjdpunkt”, skrev Uusi Suometar förtjust. ”Hän on yhdellä iskulla liittynyt niiden ensi riviin, joille on uskottu suomalaisen luovan säveltaiteen tulevaisuus”, skrev Flodin i Nya Pressen. Robert Kajanus var bland publiken och gav samtidigt upp sina egna kompositörsdrömmar:

”Då blev jag så förtjust av det jag hörde, att jag genast beslöt: Jag skriver inte en enda ton efter detta! Men Wegelius avbröt mitt ljudliga beslut med: Vad är det du säger! Inte var ju han heller riktigt på det klara med, vad Sibelius betydde, eller rättare, vad han skulle komma att betyda. — Jag komponerade inte på ett tiotal år, men sedan kunde jag dock inte mera låta bli.”

Wegelius förstod inte helt Sibelius musikstil, men han var inte emot den heller. I vårens avgångsbetyg skrev han bara tior och tio plus. ”För kammarmusiken i den bemärkelse i vilken jag som violist odlade den för stråkar var han som pianist och körkompositör någorlunda främmande. Han brukade säga, att han lärde sig när han lärde mig”, kommenterade Sibelius senare.

Kvartetten är ett av de mognaste verken från Sibelius studieår, även om Beethovens, Griegs och Mendelssohns inverkan är tydligt skönjbar. Sibelianskt stoff och förebud om kommande mästerverk finns emellertid mycket att det för Sibelius-fans är ett måste att lyssna till kvartetten.

Stråkkvartetten B-dur är förlovningssommarens 1890 skörd. Det kan mycket väl vara, att ljusheten i klassisk anda har att göra med de ungas kärlekssvärmerier. Sibelius färdigställde kompositionen i Lovisa och den fick sin urpremiär den 13 oktober i Helsingfors. Mitt i ljusheten finns det även mörkare toner och vild kromatik i den första delen. I den andra delen håller den ”finska karaktären” och folkvisans inverkan på att bryta fram ett och ett halvt år före Kullervo. I sviten finns även samband till Rakastava-sviten från år 1894. I scherzot fanns enligt Ilmari Krohn även ”genuint finsk musik”, men finalen har ansetts vara mera konventionell, kanske ihopsmäckad i brådskan. Kvartetten är dock en färdig helhet och den enda av ungdomens trior, kvartetter och kvintetter som Sibelius senare gav ett opusnummer.

Adagiot i d-moll är antagligen musik som Sibelius ursprungligen planerade för sin B-durkvartett.

Voces intimae och Andante festivo

Op. 56 Stråkkvartett d-moll (Voces intimae)
1. Andante – Allegro molto moderato, 2. Vivace, 3. Adagio di molto, 4.
Allegretto (ma pesante), 5. Allegro. Färdig 1909.

Andante festivo för stråkkvartett
Färdig 1922. Se även orkesterverket Andante festivo.

Det är ofattbart att Sibelius som i sin ungdom gjort dussintals kammarmusikverk glömde triorna, kvartetterna och kvintetterna så gott som helt för hela resten av sitt liv efter år 1891. Ett undantag gjorde han år 1909 när han komponerade stråkkvartetten d-moll (Voces intimae). Det är det enda omfattande verket för stråkkvartett från Sibelius mogna period. Det är även ett av hans mästerverk.

Sibelius började skriva kvartetten på allvar i december 1908, när han färdigställt Nattlig ritt och soluppgång. Tonsättandet fortsatte i London under början av året. Den 15 april överlämnade han Voces intimae-kvartetten till Lienau. ”Den blev underbar. Den är någonting som framkallar ett leende på läpparna ännu vid dödsögonblicket. Jag säger inte annat”, skrev Sibelius självsäkert till Aino.

Voces intimae uruppfördes på musikinstitutets konsert den 25 april nästan ett år efter att det blivit färdigt. ”Kompositionen väckte livlig uppmärksamhet, och den hör utan tvivel till de mest genialiska alstren på sitt område. Den är ingen komposition för den stora allmänheten, så pass underlig och ovanlig är den”, skrev Helsingin Sanomat.

Kvartetten börjar i d-moll med en dialog mellan violin och cello. Snart får d-mollen doriska nyanser och skrivsättet får orkestral tyngd. Det är som om Sibelius trots allt ville komponera för stråkorkester i stället för bara en kvartett. Vivace i A-dur är även till sina färger ställvis orkestral och till sin stämning aforistisk. Sibelius sade på skämt att det var sats 1 1/2, eftersom kompositören har fogat det skarvfritt till den första satsens huvudtema. På sätt och vis förebådar det strukturella sambandet redan lösningen i femte symfonins första sats.
Det långsamma adagiot är kvartettens vackra och rörande centrum, och det var just i samband med denna sats som Sibelius senare skrev utropet ”Voces intimae!” Det menuettartade Allegretto (ma pesante) går i moll, och det har inte ett trioparti i dur som vanligt. Temana har samband med både första satsen och adagiot.
Tawaststjerna ansett att den sista satsen är schematisk och komponerad i brådska. Stämningen är dock så febril att den lätt rycker med sig. De inre rösterna förvandlas till en passionerad lust att kommunicera. I satsen finns intressanta reminiscenser från a-molluvertyren 1902 och kanske till och med från Fuga för Martin Wegelius. Är satsen som en störtning i tomheten under vilken livet passerar som en film inför ögonen? ”Oj! Oj! Oj! En människa i ruiner. Vad har jag gjort, bara komponerat bra,” diktade kompositören i dagboken den dag då han överlämnade kvartetten till Lienau.

Sibelius funderade över sin kvartetts karaktär även senare. ”Det melodiska materialet är bra men det klangmässiga kunde vara ’lättare’ och varför inte, ’mera kvartett'”, konstaterade han. Samtidigt tyckte kompositören att han hade kommit på en ny nivå. ”Jag tror mig ha utfört med kvartetten ett gesällprov.”

Sibelius fortsatte i samma stil, men de kvartettplaner som han gjort under samma tid förverkligades inte. ”Inre röster” hörde man emellertid också i den fjärde symfonin vars kammarmusikaliska material kompositören mycket väl kan först ha skisserat för stråkkvartett.

Andante festivo

Strax före julen 1922 bad Walter Parviainen Sibelius om ett jubileumskantat till Säynätsalos fabriksanläggningars 25-årsjubileum. Från sina skisser lösgjorde Sibelius snabbt ett litet verk på ett par sidor för stråkkvartett. Verket kan basera sig på mycket tidiga skisser, kanske rentav på planen till Marjatta-oratoriet under början av 1900-talet.

Det tematiska materialet intresserade Sibelius så mycket att han år 1924 även bearbetade ett utmärkt pianostycke av det, Bykyrkan.

Den ursprungliga kvartettversionen tillfredsställde inte Sibelius. På samma sätt som i Voces intimae ville han kanske ha mera fyllighet i stråkarna än vad fyra musiker kunde erbjuda. År 1929 gifte sig kompositörens brorsdotter Riitta Sibelius, och på bröllopet spelades Andante festivo med två förenade stråkkvartetter. Det är möjligt att kompositören då även bearbetade verket.

År 1939 dirigerade Sibelius sin nya version av verket för stråkorkester och timpani. Det här är det enda spelande dokumentet av Sibelius som kapellmästare.

Se även orkesterverk: Andante festivo