Sibelius spelade veterligen aldrig cello trots att han skulle ha velat det, och under skoltiden (1881) blev han erbjuden plats som cellist i den orkester som hans kamrater hade grundat. Planen föll på att det inte fanns någon cello. Han bekantade sig emellertid även med detta instrument tack vare brodern Christian och började komponera för det inte bara större kammarmusikverk (trion, kvartetter) utan även solon med eller utan ett pianoackompanjemang. För Kitti (Christian) hade Sibelius till exempel komponerat en vals som skulle ingå i cellisten Jaromír Hrímalys repertoar på dennes konsertturné med namn Walse fantastique ”opus I”. Detta framgår av ett brev till farbror Pehr år 1887. Man vet inte vilket verk det var frågan om, och inte heller om Hrímaly någonsin spelade det.
Under skol- och studieåren färdigställdes ett tiotal verk för cello med eller utan violin- eller pianoackompanjemang: en del av dessa har visserligen försvunnit helt eller delvis (pianosatserna). Det tidigaste verket för cello och piano lär vara det Grieg- och Tjajkovskijinspirerade Andantinot från år 1884 (?). De följande bevarade cellokompositionerna är från mitten och slutet av studietiden i Helsingfors. Andante molto (f-moll; 1887) är beaktansvärt tack vare piano- och cellopartiernas likställdhet samt den imponerande cellokadensen: Kitti hade framskridit i sina studier! Från samma år (1887) härstammar ännu Duo (e-moll) för violin och cello samt Tempo di valse (g-moll) vars pianoparti är försvunnet och som kan vara den gåtfulla Walse fantastique från samma sommar.
Tema och variationer d-moll (1887)
Även i ett litet ofullbordat skick är Sibelius näst största celloverk samtidigt det första finländska solocelloverket och ett av de bästa inhemska cellostyckena överhuvudtaget. Om Christian spelade denna komposition som innehåller avsevärda svårigheter allt från Bach till Popper utan att harkla sig, måste han ha uppnått en avsevärd teknisk nivå i sitt cellospel.
Inledningen är 2-3-stämmig med Bachaktiga ackord (Chaconne!). Temat är vemodigt som i en folkvisa. Det åtföljs av sex variationer.
1:a variationen (tempobeteckning spiccato) berättar om förtrogenhet med barock och Bach; dess karaktär är neobarock.
2:a variationen är en karaktärsvariation i romantisk stil med stora språng, bedårande melodifraser, sammankedjande drillar och för Sibelius typiska trioler.
3:e variationen (Presto) är folklig, rentav Kalevalaaktig, för på melodins botten rungar hälften av tiden en bordunabas.
4:e variationen (i D-dur) är klassicismens maggiore-variation, full av dubbelgrepp, bl.a. kromatiskt sjunkande sexter och snabba skalor som gör variationen lidelsefullt romantisk.
5:e variationen baserar sig på omfattande och snabba arpeggion, delvis kromatiska skalor och flöjtstämmor i romantisk virtuosstil.
6:e variationen är med sina ackord och melodiborduner åter förvånansvärt mycket lik en Kalevalamelodi.
Som avslutning på variationerna hör man ännu en kort epilog som färgas suggestivt av höga toner, pizzicatoackord och flöjttoner. Manuskriptet innehåller ännu en eventuell D-durvariation som igen har uppvisningskaraktär med sina brutna oktaver av vilka en del är kromatiska; denna var kanske tänkt som en fartfylld variation mellan femte och sjätte variationen innan man lugnar sig ner i en Kalevalastämning.
Under åren 1888-89 färdigställdes till och med två olika, sedermera försvunna stycken i h-moll för cello och piano. En större skada är att Fantasias (1889) pianodel har försvunnit, för det är frågan om ett omfattande verk på nästan 20 minuter och i fem satser och som enligt Christians beskrivning var ett av ”de vackraste och storslagnaste celloverk som jag någonsin hört”. Satserna är Moderato, Presto, Tempo di valse (Moderato), Alla polacca och Alla marcia. Från samma år har däremot bevarats Canon (g-moll) för violin och cello samt den till ”Lulu-valsen” döpta Tempo di valse (fiss-moll). I det sistnämnda verket fästs uppmärksamheten vid den melankoliska tonen som kan anspela på något kärleksäventyr som blivit odokumenterat.
Malinconia op. 20 för cello och piano (1900).
Urpremiär Georg Schnéevoigt 12. 3. 1900 i Helsingfors.
Detta verk som ursprungligen kallades ”Fantasia” är Sibelius mest omfattande kammarmusikaliska celloverk och det enda med ett självständigt opusnummer, för de två andäktiga verken op. 77, Cantique (”Laetare anima mea”; 1914) och Devotion (”Ab imo pectore”; 1915) är ursprungligen kompositioner för cello och orkester och av dem finns även violinversioner, medan i de fyra styckena i op. 78 Impromptu (1915), Romans (1915), Religioso (1917) och Rigaudon (1915) är cellon enbart ett alternativ för violinen.
Enligt Scott Goddard (1947) ”saknar verket som helhet den vikt som idag förknippas med Sibelius namn”. Inte heller Erik Tawaststjerna kan finna mycket att berömma i detta konsertstycke som (enligt kompositören) ”tillkommit i tre timmar”; han konstaterar att cellostämman är givande trots bristen på originalitet, men:
”Den viktigaste orsaken för misslyckandet var att Sibelius ville skriva för piano en mästerlig stämma, likvärdig med cellostämman – förmodligen med tanke på Sigrid Schnéevoigt, Georgs hustru. Nästan en fjärdedel av verket består därför pianots solokadenser, och de låter mer eller mindre konventionella. Allt som allt är pianodelen som en provkarta, oktavgångar turvis för bägge händerna, synkoperat ackompanjemang, treklangsbildningar à la Tjajkovskij; en av ljuspunkterna är ett visst kargt fugato.”
Man kan kanske komma närmast en positiv bedömning, om man betraktar verket som svart sorgmusik som orsakats av kompositörens älskade dotter Kirstis död och i vilket smärtan är så skärande att den ger upphov till översvallande, litet okontrollerat uttryck. Bra spelat imponerar stycket i varje fall med sin stora klang, starka kromatik och sublima melodik som förebådar violinkonserten och till och med IV och V symfonin.