Kalevalasällskapet verkade inofficiellt under åren 1911-1919 och grundades officiellt år 1919. Det var klart att nationalkompositören Jean Sibelius som blivit känd för kompositioner med Kalevalamotiv inbjöds att delta i sällskapets verksamhet. I sällskapets stiftningsfest i december 1919 träffade kompositören också sina gamla Symposion-bröder Robert Kajanus och Akseli Gallen-Kallela. Trion var åter tillsammans, ett kvartssekel efter att Symposion-kretsen hade skingrats.

Som ett av sina första projekt ville Kalevalasällskapet starta ett filmprojekt om Kalevala. På nyårsaftonen 1920 höll man ett konstituerande planeringsmöte och närvarande var förutom Sibelius även bland andra professorerna Axel Haartman och Carolus Lindberg och konstnären Wettenhovi-Aspa. Entusiasmen var stor, och när den var som störst vände sig Wettenhovi-Aspa till Sibelius: ”Och du Sibba, du skall komponera en briljant musik, så som du bara kan, först skall det gå fint pim, pim, pim och sedan ett mäktigt crescendo pom, pom, pom.”
I juni 1920 avgick verkligen en etnologisk expedition till Suojärvi för att spela in en dokumentär om Kalevala under ledning av etnologen U. T. Sirelius. Filmen lanserades år 1921. I bakgrunden av stumfilmen hördes musik som sist och slutligen hade beställts av Armas Launis. Sibelius hade uppenbarligen inte gått med i projektet.

Sibelius deltog aktivt i Kalevalasällskapets sessioner vid årsskiftet 1919-1920. Den mest berömda sessionen blev mötet hos partihandlaren Otto Lumme vid Norra esplanaden. På platsen var förutom Kajanus, Eero Järnefelt och Pekka Halonen även till exempel skulptören Emil Wikström, Aleksis Kivi-forskaren Viljo Tarkiainen och skulptören Alpo Sailo. Det blev ett synnerligen komiskt och sorgligt samkväm.

Festen började kl. 18.30 och man satt vid bordet till midnatt. Trots förbudslagen var ett av de ärenden som herrarna befattade sig med ”likvida medel”. Till dessa medel hörde brännvinssnapsar, bordeaux, champagne och öl. Diktaren Eino Leino kom redan tidigt på plats efter att ha tagit ganska många glas på restaurangen Royal. Han läste upp en festdikt som han skrivit för Kalevala-festen och började bete sig högljutt även om till en början också rätt så spirituellt. ”Leino uppförde sig alltid spirituellt när han var full. Jämförd med honom var Sibelius grov och tafatt, fast han var ett sådant geni. Det var något gammalt groll mellan dem”, berättade Tarkiainen år 1946 för Sailo och Aarre M. Peltonen som höll på att börja med sina Leino-studier.

”Sibelius skröt alltid och överallt och det verkade som om Leino i likhet med många andra hade ett horn i sidan till honom ”, berättade Alpo Sailo. ”Sibelius satte sina fötter på bordet och skröt med att man i hans släkt inte hade gjort kroppsligt arbete på flera generationer. (…) Visade då upp sina tår med ädel form – tog av sig skorna och strumporna och skröt. Ett besynnerligt drag!”

Vid midnatten behandlade man de officiella ärendena redan i ett ganska berusat tillstånd. Man beslöt att arrangera en Kalevala-fest den 28 februari där Leinos festdikt skulle framföras. Till nya medlemmar ville man kalla Otto Manninen, Uno Holmberg, Sakari Pälsi och A. Lähteenkorva. Däremellan hade Leino anordnat en egen session och slocknat på wc-sitsen. Kalevalasällskapets medlemmar gick i tur och ordning för att fnittra åt synen.

”Slutligen väckte man karlen och hämtade honom till sällskapet”, berättade Tarkiainen. ”Efter att ha fått kaffe och tagit sig ett par konjak och bolssupar var han åter i fin form och deklamerade ’Finlands tunga artilleris marsch’ som han nyligen skrivit. — Sibelius lovade komponera den och sade:
–Dåliga dikter är alltid lättare att tonsätta än bra; man får något ut av dem. Leino tackade för komplimangen!”

Ordstriden fortsatte. Leino hötade med fingret och varnade: ”Kom ihåg att den är det tunga artilleriets marsch, och därifrån kommer det en sådan kappsäck mot ditt huvud att du har varken huvud eller tänder mer. Du är så dum och ful, du ser ut som en dödsskalle.”

Sibelius hade gått runt till Leinos bord från andra sidan och grep nu Leino i kragen. Leino skrek: ”Ta bort dina händer annars så slår jag dig så att ditt huvud rullar i knuten.” Sibelius drog sig till ett annat rum, stirrade på sig själv i spegeln och strök sin flint fundersamt. Tarkiainen berättar om fortsättningen på kvällen:

”Det uppstod intensiv diskussion över om man skulle inbjuda främmande makters härvarande diplomatiska representanter till Kalevala-festen eller inte. Beslut: de skall inbjudas. Men ännu hetsigare debatterade man om huruvida festen måste avslutas med Vårt land. — Sibelius motsatte sig, eftersom det musikaliskt skulle förstöra effekten av hans ’Eldens ursprung’, om man genast efter det skulle sjunga och spela Vårt land som har komponerats i en helt annan dur; det skulle uppstå värsta tänkbara musikaliska disharmonier. — Pekka Halonen åter höll på Vårt land för traditionernas skull och talade riktigt entusiastiskt, med en tår i ögonvrån. Sibelius gav vika och tryckte Halonens hand till försoning.”

”Klockan två bjöds det på vickning, och man skålade och skämtade. Då uppstod en tvist mellan Leino och Sibelius om adelskap och svenskhet. Sibelius verkade vara en extrem aristokrat: han erkände även tudelningen i sitt bröst: den ena sidan var finsk, den andra svensk. Han utbringade en skål för Finlands förra adel. Pekka Halonen tänkte svara och började ett tal för att tala om släkter och deras adelskap, men han var så trött att han helt miste tankesammanhangets röda tråd och tystnade. — Leino försökte tala. Men Rob. Kajanus tog ordet och sade:
— Finska språket har ingen egen motsvarighet till det eng. ordet ’gentleman’. Och det är sant att vi har knappt med gentlemän. Men jag ber om att få utbringa en skål för en finsk man, en man som vi alla erkänner som en finsk gentleman: Elias Lönnrot!
Man skålade..
Leino påbörjade sitt tal så här:
— Jag har numera blivit internationell. Men för mig ter sig alla dessa gräl om adelskap och svenskhet så pinsamma, att — — — Och i detta land finns det så mycket att skälla på att om jag vore en hund, så skulle jag inte kunna göra annat än sitta med nosen mellan tassarna vid Runebergsstatyn och gläfsa åt alla som går förbi: vovvov, vov vov — –! Men det tål varken käften eller baken. Och jag är en väluppfostrad människa och jag låter även Sibba tala dumheter om ätter och svenskhetens och adelskapets förträffligheter — —
Sibelius sade: — Vi är båda adelsmän, jag och du Leino. När du nyss satt på tuppen i en så monumentalisk ställning, så såg jag klart ditt finska adelskap.
Leino: — Jag är en renässansfigur och jag är en av trumslagare Mustonens söner. — Men du Sibelius du är också en finsk trumslagares son i 5:e eller 6:e led tillbaka i tiden. Och om du nu själv slår på en trumma som hela världen lyssnar till, så är jag inte en sämre trumslagare än du, fast resonanslådan på min trumma är endast ett litet folks språk som talas av bara 3 milj. människor. Och du Sibelius är en rokokofigur och av tavastländsk bondesläkt. Ta och fråga [Eeli] Granit-Ilmoniemi [som forskat i Sibelius-släkten].
Så fortsatte tvisten mellan dessa två storheter (…) blottlades den finska civilisationens splittring och tomhet sedd från insidan.”

Alpo Sailo berättade att Leino och Sibelius bilade tvisten på efternatten när tillställningen slutade. ”Varför skäller du alltid på mig vid varje tillfälle, kunde du inte låta bli?” frågade den redan tillnyktrade kompositören.

Sibelius skämdes så mycket över sitt uppförande att han inte gick för att dirigera Eldens ursprung på Kalevaladagens fest den 28 februari. Det hade inte varit lätt att uppträda som en vördnadsvärd kapellmästare i ett sällskap som just hade sett honom visa upp sina tår på bordet och skryta berusad. I sin dagbok skriver Sibelius att orsaken till uteblivandet var ”reumatism”.

År 1921 publicerades Kalevalasällskapets första årsbok och A. O. Väisänens Sibelius-intervju. Där talade kompositören för intervjuaren om Kalevalas och Kalevalasällskapets betydelse.

”Jag tycker att ett Kalevalahus som skulle vara en helgedom för vår konst och en högborg för forskning i vår släkt är en strålande idé. När jag hörde om detta, upptäckte jag att många av mina skisser inte borde ha blivit eldens offer. – Jag tror på Finlands stora helhet och jag ser den. Jag är glad att jag har fått leva med. Annars, här är för min del något till det kommande Kalevalahusets samlingar”, sade Sibelius till intervjuaren.

Han överlämnade originalmanuskripten till Lemminkäinen-sviten, Historiska bilder och Luonnotar (Naturens dotter) åt Kalevalasällskapet.

På 1920-talet kom Sibelius Kalevala-entusiasm fram till exempel i komponerandet av Väinön virsi och Tapiola. Den aktiva verksamheten i Kalevalasällskapet falnade dock av mot 1920-talets slut.