Libretto Rafael Herzberg. Färdig 1896; urpremiär i Helsingfors 7.11.1896 (Ida Flodin, ”tenoren” Engström, Emmy Achté, Abraham Ojanperä; Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius).

Sibelius skrev operan Jungfrun i tornet till ett lotteri med librettisten Rafael Herzberg hösten 1896. Det är frågan om ett verk i en akt som bara räcker ca 35 minuter. Bara för ett par år tidigare hade Sibelius på allvar arbetat med den stora operan Båtens skapelse. Nu skrev han mycket snabbt ett litet verk som blev hans enda opera. Emmy Achté har skrivit om förberedelseskedena:

”Kan du begripa att vi inte ännu har fått finalen till Sibelius opera och inte heller jag för den liten bit som jag kommer att uppträda i, och nu finns det bara 2 veckor och 3 dagar kvar till lotteriet. Musiken är dramatiskt mycket imponerande, och om vi bara hade tid så skulle den låta bra. Jag är så hemskt trött, för det har varit dagar då jag har haft 8 timmar förutom alla ärenden och besvär. Jag måste ju hela tiden bege mig till Sibelius för att ge honom en nödvändig påminnelse om att vi inte kan gissa hans musik utan att vi måste ha noterna. Det där kontinuerliga springandet till och från honom tar tid. Nu hinner jag inte mera, för jag måste börja skriva körstämmor för Sibelius opera.”

Uruppförandet blev en någorlunda succé, men kritikern Oskar Merikanto hade också sina reservationer. ”Det är naturligt att det första försöket inte alltid är det bästa, och så förhåller det sig även här”, kommenterade han. Merikanto påpekade med rätta att ämnet inte var särskilt stort och tacksamt. I Merikantos åsikt var texten enformig och gav upphov till ”för litet handling”. Merikanto tyckte att Sibelius långa mellanspel avbröt handlingen på scenen.

Merikanto berömde dock med rätta den färgrika orkestreringen, även om han klagade att fogdens röst översvämmades av det för starka ackompanjemanget. Enligt Merikanto gick själva föreställningen ”rätt så råddigt”. Merikanto medgav emellertid att ”applåderna var av det livligaste laget” och ”både musikerna och herr Sibelius blev flera gånger framropade”.

Föreställningen upprepades till förmån för kompositören som arbetade a alltså inte av idel välgörenhet. Genast efter premiären bad man om att få verket till S:t Michels sångfestival, men kompositören avslog detta och andra begäran om uppförande Han ville förnya sitt verk, men inspirerades uppenbarligen inte av det litet nyanslösa librettot. ”Jungfrun får stanna i sitt torn”, berättar man att kompositören svarat ivriga frågande. Ännu i april 1900 dirigerade Sibelius emellertid uvertyren till operan på sin konsert i Åbo.

Uvertyren är ett av operans bästa delar. Den utvecklas fartfyllt med livsglädje i stil med Karelia-musiken, men i slutet börjar man redan höra fogdens kusliga musik.

Operans handling är ytterst enkel. I den första scenen ser fogden en vacker jungfru som plockar blommor på en äng. Han försöker locka jungfrun till älskogslek med sina rikedomar, och när detta inte hjälper, gör han jungfrun sin egen med våld. Musiken är febril, men scen som komponerats i mildare toner kan inte jämföras med den våldsamma förförelsescenen i Kullervo.

I den andra scenen gäller det för sopranen att visa vad hon går för, och där finns samma livskraft och samma slags slingrande som i Sibelius orkestersånger. Jungfrun klagar över sitt hårda öde.

I den tredje scen berättar kören som hörs utanför att samhället är besviket på jungfrun som svek sin ära och tro för guldets glans. Jungfrun klagar över sitt hårda öde i sina korta mellanrepliker.

Den fjärde scenen introducerar tenoren, älskaren, som längtar efter sin försvunna mö.

Den femte scenen börjar som en extatisk duett, när älskaren upptäcker den fängslade jungfrun i tornet. Efter häftiga förklaringar svär man kärlekseder medan musiken höjs till erotisk glöd.

I den sjätte scenen grälar fogden och älskaren om jungfrun och drar sina svärd.

I den sjunde scenen avbryter slottsfrun slaget och låter arrestera fogden efter en mycket kort förklaring.

I den åttonde scenen glädjer sig den befriade jungfrun och älskaren och tackar slottsfrun. Kören stämmer in i tacksägelsen.

Det finns inget fel på Sibelius musik: orkestreringen är skickligt arbete, melodierna är minnesvärda och det finns gott om dramatisk glöd. Jungfrun i tornet kom tillbaka till repertoaren år 1981 då Jussi Jalas dirigerade verket för Rundradion. Även senare har det funnits konserter och skivinspelningar, men regissörerna har inte varit särskilt villiga att sätta den handlingsmässigt tunna operan på scenen.