Op. 83 Jedermann

Musik till Hugo von Hofmannsthals skådespel med samma namn; 16 nummer. Färdig 1916; urpremiär på Helsingfors Nationalteater 5.11.1916 (Helsingfors stadsorkester, dirigent Robert Kajanus). Tre arrangemang för piano av en del av musiken (Episodio, Scèna och Canzone) 1925-26.

Sommaren 1916 fick Sibelius en beställning av Jalmari Lahdensuo från Nationalteatern om att skriva musiken till Hugo von Hofmannsthals skådespel. Det var frågan om Hofmannsthals version av en medeltida moralitet. Lahdensuo har berättat om beställningen ingående.

”Vårens klara solsken lekte på de glänsande vita tallbrädena i Ainolas sal. Mästaren satt vid flygeln, spelade en och annan bit någonstans i ett partitur för en Skrjabinsymfoni och redogjorde allt emellanåt för den moderna musikens strävanden och hur man in i den symfoniska musikens konstruktioner kunde anpassa effektmedel som hittills ansetts vara underliga.”

”Vid den tidpunkten var den senaste nyheten att använda optiska medel i sådana ställen av kompositioner där tonförnimmelser som baserar sig på människans hörselorgan inte var tillräckliga för att uttrycka kompositörens skapande fantasi. I dylika höjdpunkter måste lyssnarna också vara åskådare – på samma sätt som på teatern. Man hade uppfunnit något slags ljusorgel som producerade olika ljus och färger och kontinuerligt skiftande kombinationer av dessa på väggytan bakom den i dunkel spelande orkestern. Skrjabin hade genialt utnyttjat denna underliga accentuering av toner bl.a. i den symfoni som Sibelius nu bläddrade i och entusiastiskt redogjorde för [troligen Prometheus].” (…)

”Detta samtalsämne hade egentligen alldeles lätt börjat från orsaken till mitt besök. Jag hade nämligen kommit för att be Sibelius om att komponera musiken till ”Jedermann”, en medeltida moralitet som man under denna förutsättning hade beslutit att spela på Finlands Nationalteater.”

”Sibelius hade visserligen redan tidigare komponerat scenmusik – till ’Kung Kristian’, ’Pelleas och Melisande’, ’Svanehvit’ – men för det mesta bara för- och mellanspel, ingen egentlig ackompanjerande musik för handlingen på scenen. Nu skulle hela musiken vara av den här typen, alltså accentuerande och accentuerad av de akustiska och optiska saker som hörde till scenföreställningen. Med andra ord: Skrjabins med optiska medel kulminerade musik i en mera utvidgad och praktisk tillämpning.”

Sibelius blev entusiastisk över planen och lovade komponera mera musik till skådespelet än vad Lahdensuo ens hade vågat hoppas. Han krävde dock vid nästa möte exakta uppgifter om varje scens längd, trots att det inte ännu fanns ens en översättning av texten. Stackars regissören gav ungefärliga längder.

Den 16 september gjorde Sibelius en tripp till Helsingfors där Nationalteaterns direktör Jalmari Lahdensuo presenterade skådespelet Jedermann med hjälp av miniatyrmodeller. I september var Sibelius till och med ett par gånger ute och supa i Helsingfors, varför musiken finslipades ångerfullt med baksmälla.

Scenmusiken blev färdig den 6 oktober. repetitionerna började i samma månad. Sibelius blev irriterad då musiken inte satt i skådespelets tempo. I synnerhet Djävulens repliker tycktes alltid falla på fel ställe i musiken. Lahdensuo fortsätter:

”Till sist skyndar även mästaren till scen i mitten av orkestern, han är upprörd och desperat – och stackars regissören får ännu denna motgång på sig, då han inte ett år tidigare kunde gissa på en sekund hur lång tid varje ställe skulle ta, trots att han hade texter på ett främmande språk och inte kände till vad skådespelarna själva tänkte om sina roller.”

Sibelius hade krävt av sig själv detsamma som filmkompositörerna litet senare: musik som sammanföll med bilden/scenhandlingen på sekunden.. Sibelius hade emellertid blivit tvungen att komponera utan film, vilket orsakade problem.

I november upplevde man Jedermanns urpremiär, och man sade att Sibelius scenmusik hade räddat pjäsen. Enligt Madetoja fick man i andra länders scenmusik förgäves leta efter ”realism i ordets bästa mening” som foglöst förenade sig med tonen i skådespelet. ”Jedermann var enligt min mening stor succé”, konstaterade Sibelius. Omsändigheterna var visserligen inte de bästa möjliga. ”Jedermanns musik är så skön. Det är bara synd att man inte riktigt kan höra den då orkestern måste spela bakom estraden”, konstaterade Aino Sibelius.

Jedermanns handling är följande: i en prolog mellan två slag från blecket berättas att det här är en lärorik historia. Näst meddelar Gud sin missnöje över männniskornas synder och ber Döden att hämta Jedermann (Envar) som alltså får symbolisera hela mänskligheten. Klockorna klingar en kvartgång.
Snart ser man Envar som beundrar sin egendom. Han avvisar de fattiga och håller ett lovtal till mammon. Modern ber sonen att göra bot, men Envar är mera intresserad av den kommande festen som musiken redan förebådar. Nu följer sången Me kutsun saimme (Vi blev inbjudna) som utnyttjar en kyrkotonart (eolisk). Jedermann anar oråd och man piggar upp honom med nya sånger. Under kärlekssången hör huvudpersonen igen sina dödsklockor klämta och sörplar mera vin. Till sist kommer Döden för att uträtta sin uppgift. Jedermann ber om att någon skulle följa honom på hans sista resa. Han får med sig tjänstefolket och penningkistan, men när döden närmar sig försvinner tjänstefolket. Inte heller Mammon som stiger ut ur kistan tänker att följa Jedermann till graven.

De goda gärningarna – eller en personifikation av dessa – kan inte hjälpa Jedermann, eftersom han har mår inte bra efter Envars syndiga liv. Han föreslår sin syster Tro som lösning. Med dennas hjälp ångrar sig Jedermann slutligen och ber. Djävulen plågar honom ännu. Det var just i detta ställe som Sibelius blev förtvivlad, eftersom musiken och Djävulens entré inte alltid sammanföll i scenföreställningarna. Djävulens musik är verkligen fascinerande romantisk, men klockorna berättar emellertid att Djävulen lidit ett nederlag och att ett evigt liv börjar för Jedermann Denna beträder sin grav följd av de Goda gärningarna. Änglasången utgör slutligen en länk till manskörspartiet.

Jedermann innehåller sammanlagt 16 musiknummer vars längd varierar från några sekunder till tio minuter ganska noggrant efter Hofmannsthals anvisningar. Musiken har en fundersam och mörk ton, någonstans mellan fjärde och femte symfonin. Instrumentationen är exceptionell: till den sibelianska grundorkestern ansluts nu piano, orgel och blandad kör.

Sibelius gjorde inte en orkestersvit av denna musik, varför den glömdes bort, fast skådespelet uppfördes framgångsrikt ännu under feståren 1935 och 1965. År 1935 betonade kompositören själv fortfarande att ”musiken måste taktgrant följa texten, eftersom tonfigurerna återspeglade diktionen. Den måste man inte avvika ifrån. Texten måste anpassas till tonerna, det fick man inte pruta på”, såsom regissören Glory Leppänen mindes.

År 1995 kom musiken igen inom räckhåll för den stora allmänheten i form av en inspelning av Osmo Vänskä och Lahtis stadsorkester. Till exempel den brittiske kompositören Thomas Adès har efter detta uttryckt sin förtjusning över Jedermanns asketiska och särpräglade musik.