De ”lyckligaste åren” i Aino Sibelius liv började efter halsoperationen, såsom hon senare berättade för Sibelius privatsekreterare Santeri Levas. Sibelius som blivit nyktrare höll sig hemma mera än tidigare och komponerade inåtvända mästerverk. Dödsfruktan, skuldbördan och sjukdomar i familjen orsakade stress, men annars blomstrade familjelivet.

”Med pappa larvade hon [Aino] sig ibland”, berättade dottern Katarina Ilves senare. ”De hade allt möjligt för sig. De kunde till exempel plötsligt börja dansa vals utan musik i den nuvarande matsalen.” Familjelyckan utökades med den femte dottern Margaretas födelse.

För omväxlings skull hade Sibelius lovat att undervisa två begåvade tonsättare, Toivo Kuula och Leevi Madetoja. Det var långa uppehåll mellan lektioner och under slutet av år 1908 kunde han ordentligt koncentrera sig på att komponera Nattlig ritt och soluppgång. Han sände verket till kapellmästaren Aleksander Siloti i S:t Petersburg i slutet av november. Siloti dirigerade urpremiären i början av år 1909, men kritiken var förkrossande. Tidningen Novoje Vremja frågade uttråkad, ”vem är det egentligen som rider och varför”.

Sibelius fortsatte att lyssna till sina inre röster. Han förberedde en ny stråkkvartett, den första och enda av sitt slag sedan studieåren. Arbetet fortsatte i London i februari. Rosa Newmarch gladde sig över Sibelius nya, nyktra gestalt.

”Han arbetade verkligen mycket hårt i London”, berättade Newmarch. ”Senaste år var jag mycket missnöjd med honom; han lät sitt liv glida bort från sitt sinnes och sin själs kontroll och hängav sig åt en självdestruktion som han inte hade kunnat uthärda längre än ett par år. Men er make, kära Madame, är en verkligen stor och älskvärd personlighet. En mindre man skulle ha sjunkit i djupen, men han har betvingat denna sin svaghet”, berömde hon kompositören i ett brev till Aino Sibelius.

I London dirigerade Sibelius En saga och Finlandia briljant. ”I synnerhet Finlandia framfördes på ett sätt som man sällan sett maken till”, berömde Standard. Sibelius besökte även Cheltenham, där man fick höra Valse triste och Vårtagen. Framgången var god även där.

I London träffade Sibelius även Claude Debussy som sade artigheter åt honom. Det enda bakslaget under resan kom på en privattillställning på Music Club, då Sibelius korta tillfällighetsverk irriterade bl.a. tonsättaren Arnold Bax med sin anspråkslöshet.

Sibelius började föra dagbok under besöket i London. Till en början skrev han upp alla sina växlar som uppgick till nästan 55 000 mark, dvs. nästan 170 000 euro. De långfristiga lånen räknade han inte med. De utökade saldot med 100 000 nuvarande euro.

Breitkopf & Härtel började planera att ta Sibelius tillbaka till sitt stall. Oskar von Hase reste till London för att underhandla med tonsättaren. Man lovade Sibelius fast samarbete utan stressande tidsgränser. Sibelius hade redan blivit trött på Lienaus skruvbänk, där den i sig goda årsersättningen i princip beviljades först när kompositören hade levererat fyra större verk per år. Tonsättaren ingick ett nytt avtal med von Hase.

Från London fortsatte Sibelius till Paris men lyckades inte den här gången heller skapa goda musikaliska kontakter till den franska huvudstaden. Resan fortsatte till Berlin, där läkaren konstaterade att halsen hade blivit frisk. Den lättade Sibelius överlämnade Voces intimae-kvartetten till Lienau. ”Den blev underbar. Den är någonting som framkallar ett leende på läpparna ännu vid dödsögonblicket. Något annat säger jag inte”, skrev Sibelius självsäkert till Aino.

I Berlin fick han en idé till ett nytt verk. Den med hast på Bar Riche ihopsmäckade skissen på åtta takter innehåller början till Luonnotar (Naturens dotter). Sibelius lät idén mogna i sitt undermedvetna. I staden förberedde han opus 57:s sånger med vilka han slutligen blev fri från kontraktet med Lienau. I Berlin förevigade John Munsterhjelm honom i en byst som idag kan ses på Ainola. (Se Konstverk i Ainolas sal.)

Under slutet av år 1909 komponerade Sibelius flera små verk, till exempel tio pianostycken för opus 58. Ett större verk började ta form under en höstresa till ”det Finska Berget” Koli nära Joensuu. Sibelius beundrade landskapet med sin svåger, konstnären Eero Järnefelt. Han ansåg Koli vara ett av sitt livs största upplevelser.

Nu drog sig Sibelius allt mera in i sin inre skaparkrafts värld. ”Jag kände mig inte mera hemmastadd i stan. Mitt livs solitude [ensamhet] börjar”, skrev han i sin dagbok den 10 januari 1910. Han fortsatte genom att färdigställa verket In memoriam som varit under arbete en längre tid.

Det var kompositionerna som reste ute i världen i stället för honom. I februari 1910 dirigerade Felix Weingartner andra symfonin i Wien. Kritikern Julius Korngold tyckte att verket var ”en intressant bekantskap” i vilken kompositören hanterar sitt ”nationella material med en genial teknik”.

Voces intimae uruppfördes på musikinstitutets konsert den 25 april nästan ett år efter att den blivit färdig. ”Kompositionen väckte stor uppmärksamhet, och den är utan tvivel ett av de mest genialiska alstren inom sitt område. Den är ingen komposition för den stora allmänheten, den är såpass besynnerlig och egenartad”, skrev Helsingin Sanomat.

På våren kom Sibelius igång med kompositionsarbetet med fjärde symfonin, men den ekonomiska situationen tvingade honom att även komponera småstycken. ”Man måste kombinera stort och litet. Symfonier och sånger”, funderade han i sin dagbok den 16 maj. En personlig konkurs hade redan flera gånger undvikits endast med de donationer som Axel Carpelan lyckats få av mecenaterna.

Sibelius var i ett stilistiskt vägskäl, och dagboken fylldes med fundersamma anteckningar: ”Måste börja studera kontrapunkt (…) Alla verkliga begåvningar har gått vägen ad astra [till stjärnorna] med självstudier och självdisciplin.”

I oktober besökte tonsättaren Kristiania, dvs. nuvarande Oslo, för att dirigera sina verk. Han tyckte att konserten lyckades utmärkt, även om programmet var mycket krävande: Nattlig ritt och soluppgång, en svit av musiken i Svanevit, Dryaden, In memoriam och efter pausen den bergsäkra andra symfonin. Den korta, nästan impressionistiska Dryaden och den dramatiska In memoriam hördes som uruppföranden.

Publiken blev entusiastisk, Valse triste spelades som extranummer. I Tidens Tegn berömde A. A. kompositörens säregna fantasi och den andra symfonins mästerlighet. ”Någonting så storslaget och innehållsmässigt tankerikt som den sista satsen hör man mycket sällan i den moderna musiken”, skrev signaturen förtjust. Verdens Gang berömde den andra symfonin men ansåg att den första var mera betydande vad temana gäller. Ulrik Mörk i Örebladet tyckte att kompositören bara lät tunga orkestermassor flyta diffust fram och tillbaka utan att vara i stånd att koncentrera sig. Aftonpostens Otto Winter-Hjelm svarade för den mest dräpande kritiken. Han tyckte att In memoriam ”förlorar mycket på grund av överdriven effektsökeri och av samma orsak känns symfoni nr 2 inte symfonisk”.

Från Kristiania reste Sibelius till Berlin. Han fick färdig bearbetningen av Eldens ursprung, smidde fjärde symfonins tredje sats och träffade flera kompositörer och vänner. ”Allt känns så vidrigt småsint. Trots allt är J:pää bäst, även om det skulle vara mörkt och kallt”, skrev Sibelius.

I början av november var Sibelius igen i Järvenpää och arbetade med fjärde symfonins final. Han hade tidigare lovat gå på en gemensam Europaturné med sångerskan Aino Ackté, men kompositionsarbetet med den fjärde symfonin kändes nu viktigare. Till Acktés bestörtning inhiberade han turnén. Även den orkestersång till Edgar Allan Poes dystra dikt Korpen som han lovat Ackté blev okomponerad, men av sångens skisser överfördes motiv till fjärde symfonin.

Året 1911 började med finslipandet av symfonin. Det avbröts av en turné till Göteborg och Riga. Först nu dirigerade han själv sina verk i Sverige. Speciellt konserterna i Göteborg var fantastiska succéer, och även kritikerna var i extas: även tredje symfonin mottogs med en djup sympati.

I april blev Sibelius’ fjärde symfoni färdig. Kompositören förbryllade orkestermusikerna med sin nya, förinnerligade stil och harmonier som utnyttjade den överstigande kvarten eller tritonus. Vid repetitionen frågade han Hugo Aure om denne förstod symfonin. ”Inte riktigt”, svarade den ärlige musikern och renskrivaren. ”Hur kunde då publiken förstå”, undrade Sibelius.

På konserten dirigerade Sibelius orubbligt. Publiken var emellertid förbryllad som väntat, även om bravoropen skallade när kransarna bars in. När Sibelius avlägsnade sig, sjöng Ylioppilaskunnan Laulajat Pacius’ Suomis sång för honom och Heikki Klemetti höll ett tacktal. Aino Sibelius blev inte duperad av detta. ”Undvikande blickar, huvudskakningar, förlägna eller ironiska leenden. Det var inte många som kom och gratulerade i konstnärsrummet”, berättade hon senare.

Sibelius dirigerade fjärde symfonin ännu för en annan slutsåld sal. Publiken kom med rungande applåder efter konserten. Antagligen ville den visa att man älskade Sibelius, även om man inte förstod hans nyaste verk.

Kritikerna var förbryllade. Signaturen Bis eller Karl Fredrik Wasenius försökte göra verket mera förståeligt genom att berätta för sina läsare att musiken skildrar en resa till Koli. Detta dementerade Sibelius indignerat. Uusi Suometars Evert Katila föraktade Bis’ uppfattning. Han beundrade verket och ansåg symfonin vara en krigsförklaring mot den ytlighet, beundran för yttre medel, tomma makteffekt och det materiellas dominans som höll på att svälja den moderna musiken”. Kompositören tog det motstridiga emottagandet med ro. ”Konserterat bra”, skrev han. Sibelius påminde sig själv om att stora kompositörer alltid lidit av missuppfattningar under sin egen tid. ”Med vilken rätt kräver jag ett annorlunda öde för mig själv än andra stora begåvningar före mig?” frågade han.

På sommaren 1911 renoverades det på Ainola, eftersom familjen behövde mera utrymme. Dottern Heidi föddes den 20 juni, och övervåningen blev beboelig i september. Det första som Sibelius gjorde i övervåningens arbetsrum var att bearbeta en svit av musiken till Pressens dagar från år 1899. Sviten fick namnet Scènes historiques eller Historiska bilder. Dess satser All’overtura, Scena och Festivo blev färdiga den 24 september.

En månad senare reste Sibelius till Berlin och fortsatte på stundens ingivelse till Paris. ”Alltså i Paris. Nå bra, bara du trivs. Du är du och förändras inte”, kommenterade Aino.

I Paris hörde Sibelius till exempel Richard Strauss’ Salome, vars instrumentation han ansåg vara genialisk. I staden träffade Sibelius många konstnärer och vänner, men hans musik spelades fortfarande sällan i staden.

Sibelius kom hem till sin födelsedag, och dagboken fylldes av dystra anteckningar: ”Hemfriden och familjelyckan är slut därför att jag inte kan förtjäna pengar och sålunda har jag inte alltid pengar när de skulle behövas. En följd av uppskovet är tårar, dåligt humör mm. Vilket helvete (…) Gift dig inte, om du inte kan erbjuda din blivande hustru det som hon är van vid. Samma tjänstefolk, samma mat, samma kläder, samma – kort sagt – inkomster.” Klagovisan var orättvis, och Aino Sibelius skrev senare sin egen anteckning på sidan på svenska: ”Min skarpa protest.”

Sibelius dystra anteckningar var typiska för årets mörkaste period. Han led av vinterdepression och var ofta som dystrast före sin födelsedag den 8 december. Julen piggade vanligen upp kompositören, och bäst upplagd för arbete var han i början av våren.

I början av år 1912 färdigställde Sibelius en ny version av Rakastava för stråkar och pukor, komponerade Uusmaalaisten laulu (Sång för folket i Nyland) och bearbetade sviten Historiska bilder II.

Han övervägde även ett intressant anbud: Wiens musikakademi erbjöd honom en professur i komposition, eftersom Robert Fuchs, Sibelius gamla lärare, skulle gå i pension. En säker inkomstkälla behövdes, men han beslöt i mars att tacka nej till anbudet för att säkra sitt kompositionsarbete.

Han planerade redan på två nya symfonier, femte och sjätte. I sin dagbok kallade han sjätte symfonin till en början för Luonnotar (Naturens dotter).

Vårens 1912 stora kompositionsarbete var emellertid färdigställandet av tre kortare orkesterkompositioner. Sibelius kom på att förena dem till en svit och gav helheten namnet Scènes historiques II eller Historiska bilder II. Kompositionerna blev färdiga just före urpremiären den 29 mars.

Konserten var en fullkomlig succé. Kritikern Otto Kotilainen tyckte att när man hörde fjärde symfonin nu, förklarade detta ”det underligt problematiska intryck som man fick av den för första gången, på konserten för ett år sedan”. Historiska bilder II gjorde Kotilainen entusiastisk. Han påstod att verket var besläktat med fjärde symfonin och berömde den sista satsens ”ojämförliga färgrikedom och det tematiska arbetets sinnrikhet” i Helsingin Sanomat. Konserten avslutades av den tio år gamla Livslust för damkör och orkester.

Konserten gavs i repris två gånger, men ändå slogs man om biljetterna. Efter konserten i Folkets hus överräckte Kajanus en lagerkrans åt Sibelius efter fjärde symfonin. På kransen stod det: ”Tack för de 20 åren”. Detta var naturligtvis en hänvisning till Kullervos uruppförande.

Robert Kajanus

På sommaren 1912 tillbringade Sibelius tid i Kuhmois och färdigställde sina tre pianosonatiner. I september reste kompositören igen till Storbritannien på Granville Bantocks inbjudan. På Birminghams musikfestival den 1 oktober dirigerade Sibelius sin fjärde symfoni som gjorde experterna förtjusta. Enligt The Times var Sibelius ”en betydligt viktigare gestalt inom den moderna musiken än man kunde anta på grund av Finlandia och En Saga”.

I november fortsatte de internationella uppträdandena i Köpenhamn. Till sin konsert valde han fjärde symfonin, Scènes historiques II samt Nattlig ritt och soluppgång. Kritikerna fäste uppmärksamhet vid Sibelius darrande händer. Nervositeten och darrningen störde honom redan nu, och symptomet blev värre med åren. Sibelius var djupt indignerad över de danska tidningarnas omnämnanden.

I början av år 1913 fick han uppleva något ännu värre, när den fjärde symfonin framfördes ute i världen. Redan i december 1912 hade Wiens filharmoniker vägrat spela verket trots kapellmästare Felix Weingartners bönande. Kompositören ansågs vara en obegriplig modernist. I februari i Göteborg ”dämpade högljudda uttryck av ogillande de få försiktiga applåderingsförsöken”, såsom Göteborgs orkesters överkapellmästare, kompositören Wilhem Stenhammar skrev till honom.

I mars framfördes fjärde symfonin för första gången i Förenta staterna. Walter Damrosch dirigerade verket i New York och varnade publiken för verkets säregenhet på förhand. En del av publiken flydde mellan satserna. ”Autentiskt, skrämmande individuellt och skrämmande äkta”, kommenterade Musical America. Visserligen konstaterade W. M. Humiston den 9 augusti i samma tidning att Sibelius musik låter som ”underliga försök av en dåligt utbildad eller oskolad amatörkomponist”.

Ännu i oktober var mottagandet i Boston bestört efter en konsert som Carl Muck dirigerade. ”Den nyaste symfonin av Finlands mest betydande kompositör är till största delen ett virrvarr av de allra bedrövligaste dissonanser. Den överträffar till och med Debussys tristaste och suraste moment”, skrev Boston Journal. ”Hans fjärde symfoni är ett sorgligt misslyckande”, hävde Boston American. ”Hanteringen är 1900- eller kanske 2000-tal (…) Det dissonerande, nedstämda mumlet förde egentligen ingenstans”, klandrade Boston Record.

Ur årets 1913 perspektiv var kritiken inte exceptionell. Om Richard Strauss’ Elektra sade man att den påminde om ”rostade gångjärns knarrande”, ”spädbarns skrikande” och ”råttornas pipande”. Claude Debussys musik i sin tur fick vitsorden ”ful”, ”passionsfri” och ”impotent”. Den finländska kompositören var i gott sällskap, bland de främsta musikaliska nyskaparna.

Richard Strauss

Sibelius tillbringade året 1913 i Finland. Till den kompositoriska skörden hörde den sofistikerade och återhållsamma Barden som fick sin urpremiär i Helsingfors den 27 mars 1913. Recensionerna var högaktningsfulla och även fjärde symfonin fick stora applåder med bravorop”.

Till sommarens glädjeämnen hörde den äldsta dottern Evas bröllop med Arvi Paloheimo som bodde strax intill. Bröllopet firades på Ainola den 10 juni. Sibelius verkade vara i arbetstagen: under sommaren komponerade han ett av sina stora mästerverk, Luonnotar (Naturens dotter) för sopran och orkester. Aino Ackté uruppförde verket på Gloucesters musikfestival den 10 september. Times berömde kompositören som hade ”en synnerligen rik fantasi och en tydligt individuell linje”. Den finska texten och det faktum att partituret länge blev opublicerat gjorde det dock svårt att inrota verket i repertoaren.

På det bekanta sättet blev dagboksanteckningarna dystrare när dagarna mörknade. ”Mitt sinne är sjukt, inte minst därför att det kommit till en brytning mellan alla mina vänner. Varför. Felet ligger nog hos mig själv.”, skrev han på årets sista dag.

Och ändå hade 1913 varit ett enastående komponeringsår. Också pantomimmusiken Scaramouche och flera mindre verk vittnade om hans skaparkraft.

I början av år 1914 reste Sibelius till Berlin för en dryg månad för att komponera och lyssna på ny musik. På hemmafronten var allt bra: ”Äktenskapet och kärleken bara växer och väller fram större och större”, skrev hans hustru.

I Berlin hörde Sibelius mycket brokiga framföranden. Paul Juonis violinkonsert och Weissmans pianokonsert upplevde kompositören som Sibelius-influerade. Han var mera intresserad av Debussy, Mahler, Strauss, den unge Korngold och Arnold Schönberg. Sibelius applåderade Schönbergs kammarsymfoni entusiastiskt medan en del av publiken buade åt det dissonanta verket.

”Att se saker så här går nog för sig. Men en pina för öronen är det”, skrev han i sin dagbok. Under våren och sommaren nämnde han ofta sitt Schönberg-intresse för Aino och intervjuarna och berömde kompositören.

Av Okeaniderna komponerade Sibelius först ett utkast i tre satser. De bevarade satserna II och III hade urpremiär först på hösten 2002 i Lahtis. Sedan blev den ensatsiga ”Yale-versionen” i Dess-dur färdig. På våren sände Sibelius den till beställaren, Norfolks musikfestival. När kompositören beslöt att själv resa och dirigera uruppförandet, bearbetade han verket ännu en gång och gjorde det mera enhetligt samt valde D-dur som tonart. ”Yale-versionen” blev kvar hos Carl Stoeckel som satte den i förvar på Yale-universitetet. Även den framfördes först på hösten 2002. Däremot medförde den slutliga D-durversionen framgång för Sibelius, och under sin resa njöt han både av Stoeckels luxuösa gästfrihet och nivån på festivalorkestern som var en s

Carl Stoeckel är värd för Sibelius i sin bostad.

Konserterna var Sibelius kapellmästarkonst som bäst. Okeaniderna och hitar som Finlandia och Valse triste gjorde publiken förtjust. ”Efter konserten var mottagandet det mest entusiastiska som jag någonsin sett”, skrev Stoeckel. ”Hela publiken flög upp och hurrade entusiastiskt. Kompositören själv var troligtvis den lugnaste personen på platsen.”

Henry Krehbiel, en av Amerikas stora kritikernamn, bekräftade mottagandets exceptionalitet. Okeaniderna var enligt honom ”en av de vackraste skapelserna inom havsmusiken som någonsin komponerats”. Enligt Krehbiel var Sibelius ett världsgeni, en lika anslående uppenbarelse på kapellmästarpodiet som Richard Strauss eller Arturo Toscanini.

New York Tribune kallade Okeaniderna för ”mästarens hittills mest briljanta verk”. Även New York Times ansåg att Sibelius framträdande var den viktigaste händelsen på Norfolks musikfestival. The American skrev att han till och med var Norfolks alla tiders mest fascinerande och populära uppträdare.

The Shed, konsertsalen i Norfolk.

Med Okeaniderna fick Sibelius de amerikanska kritikerna att ändra sig efter fjärde symfonins förkrossande kritik. Många kritiker, kapellmästare och andra musiklivets påverkare i Förenta staterna bekantade sig med Sibelius och hans musik just i Norfolk. Deras entusiasm syntes under de följande årtiondena, när Sibelius i Amerika blev den populäraste levande tonsättaren. Den direkta inverkan på konsertpubliken var mindre, eftersom Sibelius bara uppträdde på Norfolks musikfestival, inte till exempel i New York eller Boston.

Stoeckels var värdar åt Sibelius ännu länge efter konserterna. De tog honom till Niagarafallen samt Yaleuniversitetet, där kompositören vigdes till hedersdoktor. Av en slump beviljades Sibelius hedersdoktors värdighet även vid Helsingfors universitet under sin resa i Amerika. Aino fick representera honom vid akten i hemlandet.

Sibelius som hedersdoktor i Yaleuniversitetet.

Sibelius var på lyckans höjder. Han planerade en lukrativ turné i Amerika kanske redan följande år och skrev till sin bror att skuldproblemen höll på att bli lösta.

Det gick emellertid annorlunda. Under sin hemresa fick Sibelius höra om skotten i Sarajevo, och när han äntligen kom hem hade första världskriget börjat. Kontakterna med den tyska förläggaren blev svårare, när Tyskland och Ryssland hamnade i krig med varandra. Trots sin autonomi var Finland en del av Ryssland och således Tysklands fiendeland. Sibelius kunde inte hålla ordentliga kontakter med den tyska förläggaren, och även resan till Amerika måste ges upp.

Kompositören hade lyssnat till sina inre röster efter halsoperationen. Samtidigt som hans stil höll på att bli mera förståelig vad harmonierna beträffar och dess natur sällskapligare, stängdes världen för honom på grund av kriget.