Op. 87 Två humoresker för violin och orkester

Nr 1 Humoresk nr 1 d-moll. 1:a versionen 1917; urpremiär i Helsingfors 24.11.1919 (Paul Cherkassky, Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius). Slutlig version 1940; urpremiär i Helsingfors 15.12.1940 (Arvo Hannikainen, Helsingfors stadsorkester, dirigent Toivo Haapanen).

Nr 2 Humoresk nr 2 D-dur. Färdig 1917; urpremiär i Helsingfors 24.11.1919 (Paul Cherkassky, Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius).

Op. 89 Fyra humoresker för violin och orkester

Nr 1 Humoresk nr 3 g-moll. Färdig 1917; urpremiär i Helsingfors 24.11.1919 (Paul Cherkassky, Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius).

Nr 2 Humoresk nr 4 g-moll. Färdig 1917; urpremiär i Helsingfors 24.11.1919 (Paul Cherkassky, Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius).

Nr 3 Humoresk nr 5 Ess-dur. Färdig 1917; urpremiär i Helsingfors 24.11.1919 (Paul Cherkassky, Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius).

Nr 4 Humoresk nr 6 g-moll. Färdig 1917; urpremiär i Helsingfors 24.11.1919 (Paul Cherkassky, Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius).

Med stort välbehag tonsatte Jean Sibelius sex humoresker för violin och orkester under åren 1916-1917. Sin urpremiär fick de först på samma konsert tillsammans med femte symfonins slutliga versions uruppförande den 24 november 1919. Solisten i Humoreskerna var Paul Cherkassky, vars spel enligt kritikerna hotade bli begravd under orkestern. Just före konserten hade Kajanus orkester ökat sitt personantal betydligt.

Styckena var enligt Sibelius av ”stort format”. Han avsåg Humoreskerna uttryckligen som en svit, även om de av misstag fick opusnummer. Kompositören själv var av den åsikten att verken var violinistiska och tacksamma att framföra. Det är lätt att vara överens om den åsikten.

Det tar cirka 20 minuter att framföra alla humoresker, och lyssnaren har inte orsak att bli uttråkad. Den första humoresken är masurkaaktig och koreografisk. Erik Tawaststjerna har även sett i den förebud om den sjätte symfonins doriska stämningar. Den andra humoresken har ett bakgrundsmönster som påminner om perpetuum mobile, och solistens virtuosa figurer går nästan i stil med Paganini. Den tredje humoresken påminner om gavott och den fjärde är humoreskernas lyriska lugnvatten. Den femte humoresken briljerar och raljerar lätt, och violinisten kan igen använda hela sin arsenal av virtuositet. Den sjätte humoresken för humoresksviten till en mycket besjälad avslutning.

Humoreskerna är ett utmärkt alternativ till den mycket ofta spelade violinkonserten. Solistens andel i konserten kan då kompletteras med Serenaderna eller Cantique och Devotion.