Jean Sibelius anslöt sig till frimurarna i augusti 1922 och komponerade senare värdefull ritualmusik för de finländska frimurarna. I den vidstående artikeln ger Reijo Ahtokari bakgrunden till frimureriet och Sibelius förhållande till det.

Sibelius och Op. 113 / Sibelius som frimurare
Skriven av Reijo Ahtokari på basis av Einari Marvias forskningar

När upplysningens idéer började sprida sig, började också en gammal moralfilosofi, frimureriet, få konkreta former. Det har framkastats flera teorier om frimureriets begynnelseskeden. Den mest övertygande av dessa verkar vara tanken om att frimureriet baserar sig på gamla kyrkobyggargillen. I gillena rådde en noggrann hierarki med lärlings-, gesäll- och mästertraditioner samtidigt som de var starka gemenskaper med välbevarade yrkeshemligheter.

Kanske för att få högre status hade gillena i England under 1600-talets sista decennier börjat ta med framstående personer i gillena eller logerna trots att de inte hörde till skrået. När de riktiga murarna så småningom blev i minoritet inom medlemskåren, började man planera grunder för den byggnadsverksamhet där man inte behövde yrkesredskap eller ritningar, d.v.s. saneringen av människans eget inre tempel. På basis av gamla gotiska byggregler och flera moralläror började man skapa en grundregel för frimurarverksamheten. År 1723 gav prästen James Anderson ut den första Huvudregeln på anmodan av Londons storloge. Därmed hade grunden för en ny gemenskap, frimureriet, blivit skapad i upplysningens anda. Grundlärorna var vördnaden för Skaparen, hjälpandet av medmänniskorna och byggandet av det egna inre jaget.

Frimureriet spridde sig snabbt till det kontinentala Europa och snart även över havet till Amerika. Svenska ämbetsmän som varit vid det franska hovet tog idéen med sig till Sverige redan år 1735 då man ordnade det första frimurarevenemanget på svensk mark. För Finland grundades en egen loge, S:t Augustin, redan år 1756. Logen verkade med växlande aktivitet till år 1809 då den ryska segern i finska kriget satte punkt för verksamheten. Under S:t Augustins verksamhetstid anslöt sig 460 män till den; nästan 61 procent av medlemmarna var officerare.

I den finländska självständighetens gryning började några män som emigrerat från Finland till Amerika och bekantat sig med frimureriet i sitt nya hemland fundera på om frimureriets idéer kunde återinföras i Finland. De mest aktiva bland dem var advokat Toivo H. Nekton (f.d. Itkonen) och ingenjör J. E. Tuokkola som flyttade tillbaka till Finland år 1918. Möjligheterna för en egen loge dryftades med storlogen för delstaten New York och när det verkade vara möjligt på den orten, skred man snabbt till åtgärder

Både Nekton och Tuokkola gjorde upp långa namnlistor över den kommande logens eventuella medlemmar. Redan på de första skisserna syns ”den världsberömde kompositören” professor Jean Sibelius. Förutom honom fanns på originalversionerna bl.a. general C. G. Mannerheim, ärkebiskop Gustaf Johansson, arkitekten Lars Sonck, målaren Pekka Halonen och kompositören Robert Kajanus. Det är inte känt om Nekton hade diskussioner med dem eller hur de förhöll sig till förslaget men ingen av dem var med på den slutgiltiga kandidatlistan.

När man diskuterade det nära förestående grundandet av Suomi loosi 1 i en liten krets den 14 augusti 1922, antecknades i protokollet att ”Jean Sibelius kommer att komponera en särpräglad, äkta finsk musik för logen”. Toivo H. Nekton som var aktiv körsångare hade redan diskuterat saken med sin gamla vän. I protokollet finns även en anteckning om att Jean Sibelius och Sigurd Wettenhovi-Aspa ”befrias från inskrivningsavgift och första årets medlemsavgift”. Man hoppades att Sibelius skulle vara logens organist. Wettenhovi-Aspa beviljades befrielse från avgiften, eftersom han hade gett ett löfte – som han emellertid aldrig infriade – att han skulle skriva en frimurarhistoria över Finland.

Den 22 augusti 1922 utförde stormästaren för delstaten New York det ritualenliga gradarbetet inför en grupp högt uppsatta gäster som samlats på Ständerhuset medan en av nykomlingarna var aspirant och Sibelius och de andra nästan trettio männen stod vid sidan om och tittade på. Suomi loosi inledde sin verksamhet med stor entusiasm. Under det första verksamhetsåret deltog Sibelius i logens sammanträden inte mindre än sex gånger. Besöken blev färre under de följande åren, kanske på grund av utlandsresor.

Initiativtagarna för Suomi loosi hade alltså talat med Sibelius om musik för en finsk frimurarritual, men efter detta finns det inga anteckningar om saken i de första årens protokoll. Däremot verkar Sibelius alltid ha suttit bakom det ståtliga Mannborg-orgelharmoniet när han deltog i logens sammanträden; orgel fanns det nämligen ännu inte. Eftersom initiativtagarna för logen hade redan i begynnelseskedet lagt stor vikt på att musiken skulle ha en stor andel i det finska frimurararbetet, fanns det från första början mycket musik vid varje session. Programmen innehöll kompositioner av bl.a. Mozart, Beethoven, Händel och Bach, men även välbekanta koraler. När kompositören satt bakom harmoniet på logekvällarna fick man vid sidan om annan musik även höra fina improvisationer, bl.a. Sorgmarschen som senare anknutits till frimureriets tredje grad var redan nästan färdig när den rungade i april 1923. Ibland verkade spelaren glömma tiden och platsen i sin entusiasm och då måste mästaren diskret avbryta musiken så att man kunde framskrida med ritualen.

En egen ritualmusik fick man emellertid vänta på, och det verkade som om Sibelius hade glömt bort hela saken. Wäinö Sola (han hade blivit frimurare i april 1923 då Sibelius var logens organist på deltid) som var omedveten om sakens begynnelseskeden föreslog på en brödramåltid år 1926 att man skulle be Sibelius att komponera en egen ritualmusik för finska frimurare. Förslaget understöddes entusiastiskt, och redan följande dag var det möjligt för Sola att framföra begäran för Sibelius som meddelade att han gick med på det. Suomi loosi beslöt att stöda projektet ekonomiskt; till detta yppade sig ett tillfälle när Suomi loosis egen broder, apotekare Berndt Forsblom donerade 10 000 mark för ändamålet. Beloppet betalades till Sibelius redan före årsslutet.

Nu blev Sibelius intresserad och tidigt på morgonen den 7 januari 1927 ringde han upp Sola och bad denne och broder Linko (Ernst Linko hade fått sin frimurargrad ett par veckor tidigare än Sibelius själv) komma samma kväll till Suomi loosis session där man för första gången skulle framföra ritualmusik som han komponerat. På tillställningen gav Sibelius dem båda noterna och så måste de genomgå ett eldprov, ett prima vista framförande. Redan på förmiddagen hade Sibelius kommit för att lyssna på musiken när den spelades av logens stadigvarande organist Arvi Karvonen. Harmoniet hade emellertid inte kunnat ge av sig ett sådant forte som kompositören önskat, och så fick Mannborg höra en vresig predikan av den ursinnige kompositören. Hela musiken framfördes inte denna kväll, men åtminstone tre ritualmusikkompositioner spelades då för första gången. Logen skulle installera Samuli Sario som logens mästare; som en skicklig språkbrukare var Sario även med om att översätta och utarbeta texten till ritualmusiken.

Det tog emellertid bara fem dagar tills hela ritualmusiken var i skick för uruppförandet. Med Sibelius själv med i logen framförde Wäinö Sola och Arvi Karvonen hela ritualmusiken för de samlade bröderna kvällen den 12 januari 1927. Närvarande var även Finska Storlogens Ställföreträdande Stormästare V.M.J. Viljanen, som i sitt varmhjärtade tal tackade kompositören och konstaterade att Sibelius världsrykte allt fortfarande ”klarnar och förevigas” genom den nya ritualmusiken. Finska Storlogens ledning hade bra förstått värdet av Mästarens stora arbete och beslutat att inkalla Sibelius som sin hedersmedlem; Viljanen framförde inkallelsen till kompositören som meddelade att han med tacksamhet skulle ta emot hedersmedlemskapet. Senare har endast två bröder uppmärksammats med denna stora hyllning. På kvällen för ritualmusikens uruppförande överlät Sibelius den musik han komponerat åt sin egen loge, Suomi loosi, och meddelade att de två andra finländska logerna, Tammer och Phoenix, fick använda den i sina sammanträden. Med kompositörens tillstånd kopierade Sola noterna för dessa, och sedan dess har alla finländska loger endast använt den högaktade kompositörbroderns musik i alla sina sammanträden.

Det verkar att det här var den sista kväll som Sibelius besökte sin loge; åtminstone syns hans namn inte senare på Suomi loosis protokoll. När Wäinö Sola blev mästare för den nygrundade S:t Johannes logen Nr 4 i början av januari 1928, framförde han flera gånger en inbjudan för Sibelius att delta i S:t Johannes sammanträden. Denne hedrade logens tioårsfest med sin närvaro, men senare anteckningar om hans besök har inte hittats.

Till ritualmusiken hörde i detta skede åtta kompositioner. Avaushymni (Inledningshymnen) öppnade logesammanträdet lugnt och högtidligt, Alttarin valmistus (Beredandet av altaren) är en kort och högtidlig hymn, den tredje delen används som högtidlig processionsmusik som är full av mystik. Ritualmusikens fjärde del namngav Sibelius inte, utan antecknade den bara som Nr 4, för den femte delen hade han skrivit namnet Valoa (Ljus); i dag är denna ritualmusikens mest lysande pärla känd under namnet Sulkemishymni (Stängningshymnen). I kompositionen av sluthymnen som idag är känd under namnet Salem torde Sibelius ha inspirerats av en dikt som skrivits av Viktor Rydberg och som Samuli Sario skickligt har översatt till finska. Salem uppfördes vid öppningen av New Yorks världsutställning år 1938; den ingick i ritualmusikens första amerikanska utgåva som den amerikanska förläggaren Galaxy just hade publicerat. Kompositionen Nr 7 (i detta skede alltså ännu utan namn) tillämnade Sibelius frimurarritualen, som text användes Viktor Rydbergs dikt Arioso. Ritualmusikens sista nummer, sorgmarschen Marche funébre, är en av de mest anslående kompositionerna i sviten och har kommit i bruk som sorgemusik även utanför brödraskapet. Senare anslöts till musiksviten ännu Sibelius koral Suur’ olet Herra (Mäktig är Du Herre). Jean Sibelius sista kompositionsarbeten blev Veljesvirsi och Ylistyshymni som färdigställdes år 1948 och anslöts till den finska frimurarritualen.

I frimureritillställningar framfördes redan på 1920-talet mycket annat än enbart ritualmusik. Redan före ritualmusiken blivit färdig hade Wäinö Sola närt tanken om en solo- eller körversion av Finlandia-hymnen som skulle framföras med egna frimurerliga ord. Den text som han skrev blev färdig i början av februari 1937. Sola skickade sin text till Sibelius utan att nämna vem som hade skrivit orden. Sibelius accepterade orden och gjorde ett arrangemang av Finlandias hymndel för manskör. Vid Johannes loge Nr 4:s tioårssammanträde som hölls den 21 april framförde bröderna Wäinö Sola, Martti Similä, Sulo Räikkönen och A.O. Turunen den textsatta hymnen som kvartett medan man gjorde honnör för Finska flaggan och kompositören själv lyssnade till framförandet.

Vid denna tillställning grundades en musikfond som bar Sibelius namn. Wäinö Sola lade först ner den check som hade lovats till Sibelius (men som denne vägrade ta emot) för den hyllning som kommit logen till del. Logens mästare O.J.A Viljanen förelade en grundpenning för fonden och i stället för den vanliga änkans skärv samlades en penninggåva på kvällen för fonden.

Bröderna tog emot Sibelius ritualmusik med entusiasm. Sola beskrev stämningarna i sitt brev till apotekaren på Kiuruvesi Berndt Forsblom på följande sätt:

”Sibelius musik är nu färdig och den är underbar. Där finns mera sånginslag än du kan ana. Sibba har sökt ord ända från Konfutse och funnit härliga poetiska pärlor från Rydberg, Schiller och Goethe. Den dikt av Simelius som du föreslog har fått det mest förtjusande uttrycket.
Sibbas kompositioner kan framföras antingen med eller utan sång och sorgmarschen är alldeles fantastisk. Suomi loosi kan vara lycklig över att äga denna musik. – – – Tänk dig om det vore en stor orgel i en stor kyrka och en orkester, så säger jag att många skulle bli slagna med häpnad.”

Med Opus 113 var det även vissa problem angående upphovsrätten. När storsekreteraren för New Yorks storloge besökte Finland år 1933, fick han för första gången höra Sibelius ritualmusik som han blev mycket imponerad av. Ett par år senare förde stormästare Axel Solitander ett gåvoexemplar av musiken till moderlogen i Amerika, fast Sibelius hade förbjudit att trycka den. När informationen gick trögt och när Amerikas och Finlands stadganden om copyright verkade vara i strid med varandra, lät New Yorks storloge trycka ritualmusikens noter år 1937; dessa noter nådde Finland först år 1948! Den följande utgåvan kunde göras som ett samarbete mellan storlogerna. De finska utgåvorna är från 1969 och 1992.

Broder Sibelius åtnjöt flera frimurerliga hyllningar förutom ovannämnda hedersmedlemskap i storlogen och Suomi loosi. Organisationen kom ihåg honom på hans 70-årsdag med en vacker silvertallrik och American Lodge of Research kallade honom till medlem. Tre år senare – 4.5.1938 – tilldelade Storlogen i New York honom det högsta utmärkelsetecknet, stormästarens medalj. Den insamling som anordnades omkring Sibelius 75-årsdag har redan nämnts ovan; på nytt anordnade frimurarna en insamling i september 1945, då man planerade en penninginsamling för reparationen av Ainolas huvudbyggnad. Man hade även varit i kontakt med New York varifrån hjälp lovades, men Sibelius själv framförde önskningen att man skulle upphöra med penninginsamlingen. Suomi loosi kom ihåg sin hedersmedlem ännu på dennes 85-årsdag genom att skicka honom en förgylld miniatyrjuvel för logens organist som tillverkats enkom för honom.

Under åren efter kriget var Wäinö Sola den broder som aktivast höll kontakt med Ainola. Han gjorde besök där med nästan jämna mellanrum.; diskussionernas huvudtema var naturligtvis musik – kanske var även ritualmusiken ännu aktuell för kompositören. Frimureriets idévärld verkar ha djupnat i hans sinne med åren och hans uttalade tanke ”Allt är symbol” passar allt fortfarande såväl för musiken som för frimureriet.

När beskedet om den Store Mästarens bortgång nådde bröderna, skrev Wäinö Sola följande gripande strofer i frimurarnas egen tidning Koilliskulma:

”Syvään juuret syöpyi maahan karuun,
taivaan lakeen latvus laulut piirsi,
vuosisatain rajaviivat siirsi,
totuuden toi titaanien taruun.

Nyt käy haikeana syksyn tuuli,
kangas kastuu murheen kyyneleistä,
kaatunut, ken kauan suotiin seistä,
Idän kutsuäänen jätti kuuli.

Syntyy, elää, kuolee ihminen
väre eetteriin soi ikuinen.”

Jean Sibelius Musique religieuse, Opus 113, är en oersättlig skatt för det finska frimureriet samtidigt som den över hela världen berättar om en stor finländsk frimurare. Ännu på 1960-talet var det finska frimureriet föga känt i världen, till exempel det omfattande uppslagsverket The Ten Thousand Famous Freemasons nämner Jean Sibelius som den enda finländaren. I den sakliga presentationstexten har emellertid smugit sig ett pinsamt fel: det påstås nämligen att Sibelius blivit blind under sina sista levnadsår. Uppgiften är felaktig, även om kompositören plågades av starr under sina sista år.