[Op. 44] Döden. Musik till Arvid Järnefelts skådespel med samma namn, sex nummer. Färdig 1903; urpremiär på Nationalteatern i Helsingfors 2.12.1903 (dirigent Jean Sibelius). (Omarbetningar: se orkesterverken op. 44 och 62a.)

Op. 44 nr 1 Valse triste. Förnyad version av musik som komponerats till Arvid Järnefelts skådespel Döden, 1:a scen (1903). Färdig 1904; urpremiär i Helsingfors 25.4.1904 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för piano 1904.

Op. 44 nr 2 Scen med tranor. Förnyad version av den musik som komponerats till den 3:e och 4:e scenen i Arvid Järnefelts skådespel Döden (1903). Färdig 1906; urpremiär i Vasa 14.12.06 (Vasa orkesterförenings orkester, dirigent Jean Sibelius).

Op. 62a Canzonetta (Rondino der Liebenden) för stråkorkester Skriven på basen av den musik som komponerats till Arvid Järnefelts skådespel Döden (1903). 1. version 1906. Slutlig version 1911; urpremiär på Helsingfors Nationalteater 8.3.1911 (“Apostols konsertorkester”, dirigent Alexei Apostol).

Op. 62b Valse romantique. Färdig 1911 till Arvid Järnefelts skådespel. Döden. Urpremiär på Nationalteatern i Helsingfors 8.3.1911 (“Apostols konsertorkester”, dirigent Alexei Apostol).

Den musik som Jean Sibelius komponerade till Arvid Järnefelts skådespel Döden visade sig vara långtgående. Den innehöll kompositörens största hit, Valse triste. Den ursprungliga scenmusiken har uppförts ganska sällan, men förutom den sorgliga valsen är i synnerhet Scenen med tranor fortfarande i basrepertoaren.

Det finns flera versioner om Dödsmusikens ursprung. Arvid Järnefelts son Eero minns att kompositören besökte dem och att Arvid bad honom om att komponera musiken. Enligt Eero skulle Sibelius ha spelat Valse tristes ursprungsackord i Arvid Järnefelts hem. Kompositören själv avvisade denna minnesbild. Enligt honom blev verket till på adressen Andersgatan 17 i Helsingfors. Högst några detaljer kan ha kommit till vid flygeln hos Arvid.

Enligt målaren Sigurd Wettenhovi-Aspa blev Valse triste till i övre våningen på restaurang Kämp. Enligt denna version skulle Sibelius ha medicinerat sig själv med kinin på grund av influensa, varför det ringde i hans öron. Under den långa kvällen skulle Valse triste ha fått sin gestalt, och slutgiltigt fullbordade kompositören det efter att ha intagit kinin även hemma.

Det behövdes ännu fem andra partier, innan Döden kunde framföras den 2 december 1903.
Det första numret var urversionen till Valse triste. Där ser en sjuk kvinna Döden i sin förra makes gestalt och ger sig i en dans. På morgonen hittar man henne död.

Den andra sången är Pauls sång där en moderlös pojke sjunger i mitten av en snöstorm och stiger in i en häxas stuga. Det tredje numret, Elsas sång, presenterar åskådarna för den unga kvinna som Paul älskar. Det fjärde numret, Andante, berättar om en flock tranor som har med sig ett barn för Elsa och Paul. I skådespelmusiken är detta parti endast nio takter långt. Senare korrigerade Arvid Järnefelt scenen så at Paul hör sin mammas röst i fåglarna. Det femte numret Moderato tar Paul till sin tid som vuxen. Han är journalist men drömmer om att grunda en barnträdgård. Det blir en eldsvåda, och Paul ser sin mors vålnad med en lie i handen. Det sjätte numret Andante ma non tanto skildrar hur huset rasar ner under branden och kyrkklockorna klämtar. Elsa blir ensam men berättar att Paul lever i människornas hjärtan.

I Dödens premiär ledde Sibelius orkestern bakom scenen. I pressen fanns det inte en särskild recension om scenmusiken, men Eino Leino konstaterade torrt att en del av tablåerna fjärmar sig ”allt längre undan den konstnärliga kritiken”. Man tyckte att verkets text var naiv.
Skådespelet framfördes i december sex gånger, de två sista med nedsatta priser.

I det här skedet var det endast Valse triste som blev kvar av skådespelet. Sibelius bearbetade den för publicering år 1904. Han sålde verket till en finländsk förläggare mot en engångsersättning. Denne i sin tur sålde alla Sibelius verk i sin ägo till Breitkopf & Härtel år 1905. Det förlagda verket började sprida sig ute i världen med en förbluffande fart. Under ett år beställde åttio orkestrar noterna till Valse triste av Breitkopf, och snart spelades den i olika arrangemang även på restauranger. Sibelius penningbrist hjälptes knappast alls av denna superhit, men han ledde verket – ofta som extranummer på publikens begäran – under hela sin aktiva tid som kapellmästare.

År 1906 återkom Sibelius till skådespelmusiken. Han förenade materialen i det tredje och fjärde numret i den utmärkta Scenen med tranor. Den hamnade med Valse triste i opus 44, men publicerades först på 1970-talet.

År 1906 skrev Sibelius uppenbarligen även Canzonetta, men det fanns användning för den först år 1911. Detta år omarbetade Arvid Järnefelt sitt skådespel och Sibelius färdigställde ett par tilläggsnummer för den förnyade versionen. Tilläggsnumren Rondino der Liebenden och Valsintermezzo fick senare namnen Canzonetta och Valse romantique. De hamnade i opus 62.

År 1911 hörde man endast de nya numren och Valse triste som skådespelmusik. Enligt kompositören var själva premiären ett ”fiasco”, eftersom man ingenting hörde av musiken på grund teaterförhållandena. Enligt Helsingin Sanomats kritiker nådde de nya musiknumren inte till samma nivå som Valse triste.

”Canzonetta är härlig, Valsen [Valse romantique] är bra men bara det”, bedömde kompositören självkritiskt. Det finns även en mera kritisk kommentar om Valse romantique: ”Detta med valse romantique. Obetydlighet. Absolut inte ’mig’ egentligen'”, skrev Sibelius efter premiären.

Canzonetta dirigerade han gärna även senare. I denna ett par minuter långa miniatyr fanns också någonting som fascinerade Igor Stravinsky. Stravinsky gjorde senare ett eget arrangemang av Canzonetta.