Sibelius sista solosångsamlingar (opusen 86, 88 och 90) färdigställdes under första världskrigets år. Dessa samlingar representerar den sista stilperioden i Sibelius solosångproduktion: klassiskt återhållsamt uttryck och enkla formella strukturer ersätter den dramatiska recitationen och senromantiska eller expressionistiska tongångar samt formella strukturer och pianodelar som starkt återspeglar dikternas stämningar. På sätt och vis är det frågan om ett slags ”neoklassicism”, men utgångspunkten i Sibelius neoklassicism är inte Wienklassicismen, som hos senare neoklassicister (eller barocken som hos Igor Stravinsky), utan dessa sånger baserar sig på den romantiska förebilden för kompositörens tidiga produktion, närmast den nordiska romansen. Tonspråket och uttrycket är emellertid mera återhållsamma än i den tidiga produktionen, och Sibelius verkar egentligen inte sträva efter en stor form, såsom ofta i sin tidigare produktion, utan snarare en miniatyr. Även pianodelarna förändras: de långa ackorden och tremolona uteblir och texturen blir mera traditionell.

I alla de sista sångerna är sångpartierna för det mesta lyriska. Det här beror förmodligen på det att Sibelius komponerade alla sina sista opus till Ida Ekman, som ”uppenbarligen hade bett om nya nummer för sin repertoar”, som Erik Tawaststjerna har nämnt. Ekman uruppförde även de fem första sångerna i opus 86 i oktober 1916 i en serie av fyra konserter som presenterade Sibelius sångproduktion.

Opus 86 blev till litet före urpremiären av femte symfonins andra version hösten 1916. Samlingens första nummer Vårförnimmelser (Tavaststjerna) är en småskalig glad vårbild; tonartsbytet från D-dur till F-dur i sångens mellersta strof upplivar den annars strofformiga sången. Längtan heter min arvedel (nr 2, Erik Axel Karlfeldt) och Och finns det en tanke (nr 4, Tavaststjerna) är samlingens filosofiska sånger. De båda sångernas pianodelar är koncentrerade till det yttersta – i det senare fallet kunde man till och med tala om en slags minimalism. Även Dold förening (nr 3, Carl Snoilsky) baserar sig rytmiskt på en helt oföränderlig pianodel. Sångarlön (nr 5, Snoilsky) kräver ett legato med långa linjer. Erik Tawaststjerna har jämfört det med Var det en Dröm, vilket inte är helt rättvist: den senare sången verkar inte eftersträva samma romantiska glöd som kan höras i den tidigare. Samlingen avslutas med Mikael Lybecks dikt I systrar, I bröder, I älskande par! Pianots flinka, kromatiska ackompanjemang förekommer senare även i sången Små flickorna.

I början av sommaren 1917 började Sibelius välja dikter till en ny sångsamling, som han komponerade för Ida Ekman. Som motiv valde han blommor vilka även var temat för piano-opuset nr 85 som blev till vid samma tidpunkt. Samlingen blev ett urval av dikter med blomstermotiv av två romantiker, Frans Mikael Franzén och J. L. Runeberg, tre från bägge poeterna, och den färdigställdes den 16 juni. Som konstaterats, kallade Sibelius detta solosångopus för sångcykel till skillnad från de andra. Ida Ekman, som höll på att avsluta sin karriär, uruppförde dessa sånger på sina jubileumskonserter i oktober 1917.

Miniatyrformatet och den utkristallisering av formerna som börjat i opus 86 fortsätter i blomstercykeln. Kim Borg har konstaterat: ”Cykeln imponerar just med sin anspråkslöshet och stillsamma meditativitet. I den finns något av ’den gamla guldåldern’, den är äkta 1800-tal.” Styckena präglas av lätt melankoli och slaviska drag; enkelhet och känslighet blir den musikaliska motsvarigheten till blommornas sköra skönhet. Man kan se dikterna bilda ett levnadslopp från våren till hösten. Blåsippan (nr 1, Franzén) är cykelns enda gladlynta sång; i pianot drillar en lärka. De bägge rosorna (nr 2, Franzén) förebådar cykelns sista nummer såväl med motiven i sin slaviska melodi som med sin valsrytmik. Vitsippan (nr 3, Franzén) visar en hur stor betydelse man kan åstadkomma med små förändringar i pianotexturen i en så här chosefri musik. Som i vissa tidiga Runeberg-sånger, påminner sångmelodin i cykelns fjärde stycke, Sippan, om en finsk folkmelodi; Erik Tawaststjerna har beskrivit den som en karelsk dansmelodi. Törnet (nr 5) är cykelns mest omfattande komposition som i likhet med de tidigaste Runeberg-sångerna strävar efter att växa från det lilla formatet till det monumentala. Melodilinjen är släkt med sången Se’n har jag ej frågat mera. Cykelns sista sång Blommans öde (nr 6, Runeberg) beskriver blommans öde när hösten anländer. Så småningom visar sig det vemodiga, slaviskt klingande verket vara en vals.

Till sin sångsamling op. 90 tonsatte Sibelius enbart Runebergs texter. Samlingen skapades snabbt efter den föregående, redan i december-januari 1917-18 just innan medborgarkriget bröt ut. Dessa sex sånger fortsätter de föregående opusens stilriktning, men tonsättaren strävar inte mera efter ett helt så småskaligt och koncentrerat uttryck. I flera sånger närmar sig kompositören sina tidiga sånger som förebilder. Till exempel Morgonen (nr 3) är rentav en sen lillasyster till den nästan trettio år tidigare sången Fågellek: det finns likheter i tonarterna, pianodelarna, den formella strukturen och stämningen. Fågelfängaren (nr 4) är en i Schuberts anda framförd reminiscens från Trollflöjtens glättiga fågelfängare – gestalten är släkt med den unge jägaren i Jägargossen. Den andäktiga Vem styrde hit din väg (nr 6) å sin sida är släkt med sången Hundra vägar. Återkomsten verkar emellertid inte vara regression, för även dessa sånger domineras av återhållsamhet och intimitet i stället för de tidiga sångernas romantik. Samlingens absoluta topp och modernaste Sibelius är de två första sångerna i sviten, Norden och Hennes budskap. I den första höjer Sibelius svanarnas längtan till Norden till ett sammanhängande crescendo som går igenom hela sången och gör sångpartiet till ett smidigt, instrumentalt legato. I den andra sången har ett bud, som en vemodig flicka som längtar efter sin älskade har skickat med nordanvinden, arrangerats till intensiva verser som avskilts med fermater. ”Sången förenar den tonala spänningen mellan fiss-moll och C-dur på ett psykologiskt dramatiskt sätt”, har Erkki Salmenhaara konstaterat. Op. 90 blev kompositörens sista; kanske förebådade den längtande och nostalgiska tonen i samlingens sånger sångproduktionens slut.