Konstnärsliv 1921-1930

En vecka i Helsingfors och nu förfärliga samvetskval hemma. Jag förstår inte mig själv mera. Kunde jag lämna detta supande? Det blir alltid bara en from önskan.
(DB 18.12.1920)

Jag som står i en så oändligt stor tacksamhetsskuld till Dig kan konstatera att mitt liv utan Dig skulle ha slocknat för länge sedan och det som jag fått till stånd skulle vara torftigare och mindre.
Det är ingenting att skämta om att vara hustru till en kompositör som jag. De ljusa stunderna, då arbetet är färdigt, är sällsynta och kampen i nattens mörker är lång. Att du har stått ut med dessa stormar i vårt liv är verkligen fantastiskt.
När jag nu tackar Dig av hela mitt hjärta, har jag en gnagande känsla av att jag inte ännu på långt när har gjort det som en konstnär i min situation är förpliktad att göra. Jag hoppas att jag ännu med gärningar kan visa min tacksamhet.
Till sist framför jag min brors och systers hälsningar och ber Dig minnas hur min mor tyckte om Dig.”
(JS’ tal på AS’ 50-årsdag i augusti 1921)

Mitt liv är nog slut. Om jag ibland är glad och tar ett glas, får jag lida av det länge efteråt. Denna förfärliga depression – som Aino inte kan förstå och som jag har fått i arv. Denna mjukhet eller brist på självförtroende gör att Aino och barnen aldrig får ordentligt med stöd i livet.
(DB 3.10.1923)

Livet är rikt och djupt.
(DB 31.10.1923)

Alkohol för att bedöva nerverna + sinnet. Hur oändligt tragiskt är inte en åldrande kompositörs öde. Arbetet går inte i samma takt som förr och självkritiken växer tills den blir omöjlig.
(DB 6.1.1924)

Jag måste sluta dirigera, ty jag måste nuförtiden överdriva för lugna ner mina nerver, vilket läkaren också var väl medveten om.
JS: AS 9.10.1924)

Nu har jag det helt bra ekonomiskt, och jag kan koncentrera mig på det som jag vill. Är det inte underbart.
(JS: Linda Sibelius 9.3.1927)

Min alkoholkonsumtion är mycket måttlig.
(DB 22.6.1927)

Alltid när jag är ensam börjar jag tänka på Aino, denna underbara kvinna.
(12.9.1927)