Sibelius började en mångårig dagboksföring i London i slutet av februari 1909. Han hade tagit ett stort häfte med sig och daterat sin växelsituation på dess första sida för att kunna följa med den under resan.
Häftet blev dock inte enbart ett redskap för ekonomisk bokföring, även om Sibelius antecknade penningaffärer med röda understrykningar och dagar då kompositionerna blivit färdiga med gröna understrykningar.
Förutom bokföringsbehov behövde Sibelius dagboken som ett substitut för en ”vän”. Han hade hämtat sig från halsoperationen knappt ett år tidigare och tillsvidare lämnat cigarrerna och alkoholen. ”Fall ej för tobaken eller spriten. Skrif kludd i din ’dagbok’ hellre. Anförtro ’papret’ ditt misshumör”, skrev Sibelius.
För vem skrev Sibelius dagbokstexten? ”Denna dagbok får läsas endast af mig och Aino – och möjligen af en annan person”, skrev Sibelius. Menade han med detta någon familjemedlem eller rentav författaren av sin kommande biografi?
I Sibelius kvarlåtenskap fann man två tjocka och stora anteckningsböcker. Den första av dem fick kompositören full i slutet av år 1913. Från våren 1914 härstammar vissa lösblad. I augusti samma år påbörjade Sibelius ett nytt häfte. Han skrev i den regelbundet ända till 1920-talet. Vid slutet av ifrågavarande decennium blir anteckningarna färre och slutar helt. En av de sista viktiga processerna som skrivs i dagboken är sommarens 1927 kamp, vilken kompositören förde för att göra alkoholkonsumtionen rimligare. Denna kamp slutade i triumf, och kompositören levde för att bli nästan 92 år gammal.
Från åren 1928-1935 finns mycket litet anteckningar. I augusti 1943 återvände Sibelius till sin dagbok för ett par månader och dryftade bland annat sin negativa inställning till nationalsocialismen. Från januari 1944 finns två anteckningar, vilka åtföljdes av en inköpslista som Sibelius skrivit upp. Den odaterade och svårtolkade åsiktsyttringen avslutar den 80-årige kompositörens dagboksföring.
Professor Fabian Dahlström har utfört en fullkomlig innehållsanalys av båda dagböckerna. Den berättar att Sibelius skrivit i sina häften
ca 90 000 ord på svenska
61 ord på finska
352 ” på tyska
17 ” på engelska
271 ” på latin
11 ” på italienska
227 ” på franska
4 ” på ryska
Av sina ofullbordade verk namnger Sibelius 34 och av kompositioner som väntar på ny bearbetning finns det två listor i dagböckerna. Den ena innehåller namnet på aderton verk och den andra namnet på åtta verk. Noter har kompositören ritat knappt. I häftena finns bara sex teman, bland dem ”gökens rop”.
I dagboken antecknar Sibelius väderrapporter, penningaffärer, naturfenomen samt personer han har mött och diskussioner som han fört. Han berättar om vardagens händelser, sina resor och familjefester. Dagböckerna avslöjar också kompositörens dystra tider. Negativ kritik gjorde honom deprimerad, liksom den egna hustruns tidvis uppträdande – och ofta befogade surande. För familjen nämnde han ibland att han gick för att skriva bort sitt dåliga humör i dagboken, och en gång kallar han sin dagbok för ”spottkoppen”. Av dagboken får man också en mera nedstämd bild av Sibelius som människa än han var i verkligheten.
Erik Tawaststjerna som skrivit Sibelius-biografin i fem delar anammade sitt objekts tankevärld på ett oslagbart sätt. Han fann i dagböckerna de många roller som kompositören tagit i skrivandets ögonblick.
Patetikern: ”Döden! Du måste resignera. arbeta så länge du kan. Hur mycket tid har Du ej kastat bort!”
Ironikern: ”Hvilken salvelse!”
Observatören: ”Det är konsten att arbeta jag ej kan lära mig! Detta att älska skrifbordet.”
Satirikern: ”De bord jag älskat hafva nog varit med duk beklädda och med flaskor prydda.”
Tröstaren: ”Arbetat på mitt sätt. Kanske detta äfven för till målet.”
Kompositörens dagböcker är en verklig skattkammare för forskaren. Valda utdrag av dem har redan publicerats i flera Sibelius-böcker, och för närvarande kan forskarna be om tillstånd att bekanta sig med dem på Nationalarkivet. Totalpubliceringen av dagböckerna som kritisk upplaga får man ännu vänta på.