Brevväxlingen mellan makarna
Det finns bevarade dokument från åren 1890-1931. Under denna tid skrev Jean Sibelius knappa 700 brev till sin hustru och hon drygt över 400 brev till sin man. När man går igenom alla ca 1100 dokument i kronologisk ordning märker man lätt att delar av brevväxlingen fattas. I materialet finns brev som innehåller frågor som inte besvaras och tvärtom. Man kan naturligtvis beskylla postverket för det skedda men kanske har även Aino Sibelius någonting att göra med saken.
Sibelius meddelande till sin hustru ca 1903 och texten som Aino skrivit på visitkortets baksida flera år senare.
Den bevarade brevväxlingen börjar i oktober 1890. Jean Sibelius är på väg till Wien. Hans hemliga förlovning med Aino Järnefelt har ägt rum omkring tre veckor tidigare, och den unge brudgummen skriver från Hangö på svenska till sin fästmö. Aino svarar på finska tre dagar senare.
Brevväxlingen tar slut år 1931 då Sibelius gjorde sin sista resa utomlands (Se Resor). Den 12 juni telegraferar kompositören från Berlin till sin hustru och ber henne att skicka pengar för returresan. Aino Sibelius svarar före midsommaren.
Vad berättar denna unika brevväxling? Den ger en bild av en betydande kompositörs liv. Den berättar om ett exceptionellt långt äktenskap med dess ljusa och mörka stunder samt om en stor ömsesidig kärlek. Till en början skriver Sibelius på svenska men börjar använda finska år 1893. Efter det förekommer båda språken i meddelandena, men största delen av dem är på svenska. Även Aino Sibelius använder båda språken i sina brev till sin man. Merparten av breven har dock skrivits på finska.
Fragment av makarnas brevväxling har publicerats i flera Sibelius-biografier, och de har också publicerats som separata samlingar.
Musikvänner som är intresserade av Jean Sibelius önskar naturligtvis att när den kritiska upplagan av tonsättarens kompositoriska produktion framskrider kommer även brevväxlingen mellan makarna att publiceras som en kritisk edition.
Till en början var Sibelius meddelanden en liten pojkes hälsningar till släktingar som bifogats till moderns brev. Det första helt egna brevet är från slutet av år 1874: den 9-årige Janne tackar sin farmor och faster i Lovisa för de julklappar han fått.
Under skol- och studieåren brevväxlade Sibelius för det mesta med släktingar. Vid tiden för komponerandet av Kullervo år 1892 hade han redan börjat växla meddelanden med bl.a. Adolf Paul och Robert Kajanus. Under de första tolv åren av äktenskap 1892-1904 anslöt sig bl.a. Axel Gallén, Armas Järnefelt och den för kompositören mycket viktiga och närstående Axel Carpelan till brevväxlingens krets. Även kompositörens internationella brevväxling började under denna tid. Sibelius var ju till exempel med på Kajanus orkesters Europaturné år 1900 och han gästspelade som dirigent i Heidelberg år 1901.
Efter flyttningen till Ainola år 1904 expanderade kompositörens brevväxling snabbt, och redan på 1910-talet behövdes även Aino Sibelius för att ta hand om den. På 1920-talet anslöt sig kompositörens döttrar till hjälptrupperna.
På 1930-talet var Sibelius redan ett av tidens mest uppskattade levande kompositörer och han fick beundrarpost från överallt i världen. Först i slutet av 1930-talet fick man brevväxlingen slutgiltigt organiserad. Sibelius privatsekreterare Santeri Levas tjänade kompositören med stor diskretion och skicklighet från år 1938 ända till hans död. Från och med 1930-talet var en mycket stor del av de brev som sändes i Sibelius namn svar på beundrarnas brokiga frågor och lovord.
Förutom hustrun var de kvantitativt största arkivbildarna i Sibelius brevväxling förläggarna Breitkopf & Härtel, Robert Lienau och Wilhelm Hansen samt några personer i kompositörens närmaste krets. Om man gjorde upp en ”Top Ten”-förteckning av de sistnämnda så att medtagningskriteriet skulle vara minst hundra sända och mottagna brev, skulle följande personer vara goda kandidater för tabellen:
Axel Carpelan, Adolf Paul, Walter von Konow, Linda Sibelius, Christian Sibelius, Armas Järnefelt, Robert Kajanus, Arthur Travers-Borgström, Georg von Wendt och Mikko Slöör
Det fanns en skrivmaskin i Ainola redan på 1930-talet, men viktiga meddelanden ville Sibelius skriva egenhändigt. Kompositörens tack till Mannerheim för ett gratulationstelegram.
Vad gäller brev som Sibelius själv skrivit är det entydigt vem de tre i spetsen bland mottagarna är. Med sina nästan 700 brev distanserar Aino Sibelius de andra. Om andra platsen kämpar jämstarkt Axel Carpelan och Adolf Paul med klart färre än 200 dokument.
Sibelius var ingen flitig brevskrivare, men under sitt liv hann han med flera tusen brev och kort. Sina meningar bildade kompositören med största möjliga ekonomi i språkbruk och lakonism i uttryck. Även med verb var Sibelius sparsam. Trots detta överraskar rikedomen i Sibelius språk läsaren varje gång. Kompositörens fantasi får även en kort mening att blomma.
Under nästan ett årtionde har man hållit på att göra upp en förteckning över Sibelius brevväxling. Man har redan hittat dokument i nästan femtio inhemska källor. De viktigaste Sibelius-samlingarna förvaras i Nationalarkivet, Helsingfors Universitetsbibliotek, Åbo Akademis bibliotek och Sibelius-museet. Nya Sibelius-dokument hittas varje år. Man kan stöta på dem inramade på väggen i ett privathem eller i en bunt på vinden i en sommarstuga. Man har hittat Sibelius brev till och med i mormors barskåp.
Sibelius-materialet är mycket utspritt. Kompositörens brev kan hittas i alla världsdelar – förutom förmodligen Antarktis. Kartläggningen av materialet kommer troligen att pågå i generationer.
Aino Järnefelt började skicka brev genast när hon började skolan. Till en början var det släktingar och klasskamrater som fick meddelanden. Vid knappt 11 år tröstade Aino den 10 år äldre Juhani Aho: ”Jussi!! Du måste ha det mycket ledsamt i staden, jag kan nog gissa hur tråkigt det är där.”
De första tecknen om Jean Sibelius existens kom in i Ainos brev genast på hösten 1888 efter de kommande makarna hade träffats. Den kända brevväxlingen mellan dem började ett par år senare (Se Brevväxlingen mellan makarna).
Aino Sibelius skrev först och främst till sina släktingar. Av dessa var modern, Elisabeth Järnefelt uppenbarligen kärast för henne. Från Mattila (Se Bostäder) rapporterade Aino den 4 juli 1900 att hennes Janne skulle gå på turné med Kajanus orkester:
Aino Sibelius hade många brevvänner också utanför släkten. Till dessa skrev hon ännu i 90-års ålder och behöll sin ståtliga handstil ända till slutet. Ainos närmaste själsfränder var bland andra Ilona Jalava, Anni Swan, Martha Tornell och Hilma Wiik-Arina.
Annan brevväxling
Också de brev som Sibelius vänner, släktingar och människor som råkat träffa honom skrev till varandra är intressanta ur biografisk synpunkt.
Vad gäller släkten är de äldsta dokument som belyser Sibelius liv från år 1812. Då fick kompositörens farfar, köpmannen Johan Sibelius (Se Släktbakgrunden) borgarrätten i Lovisa och började brevväxla med sin kollega Isak Sucksdorff. Materialet slutar på 1980-talet, i de meddelanden som kompositörens svärson Jussi Jalas sände på den tiden.
Man skrev – och skvallrade – om Sibelius i bekantskapskretsen. Brev om honom innehöll ibland även elakheter, men å andra sidan var de fulla med vardagsrealism.
De följande turerna är ett exempel på informationsspridningen i en del av Sibelius närmaste krets. Sibelius brevväxlade med sina nedannämnda vänner men dessa skrev också till varandra och till sina egna närstående.
Ett bra exempel på brev inom den närmaste kretsen som belyser Sibelius liv är Axel Carpelans brevväxling med sin kusin Lydia Rosengren före år 1903 då Carpelan flyttade till henne och brevväxlingen upphörde.
Under åren 1901-1903 träffade Carpelan Sibelius flera gånger och efter varje möte sände han ett långt brev till Lydia om sina diskussioner med kompositören. I dessa brev säger Carpelan mycket intressanta saker om kompositörens skuldsituation, arbetsmetoder och kompositionsplaner.
En intressant uppgift finns till exempel från oktober 1901, när Carpelan efter sin första visit till Sibeliernas bostad i Kervo skrev till Lydia om den andra symfonin som var under arbete:
Det verk som skall tillägnas mig är en ny stor symfoni i fem satser, inspirerad av Italien och Medelhavet, en symfoni full med solsken och jublande glädje. Det här är bara en skiss, men renskrivningen kommer att ta 5 a’ 6 dagar.”
Sibelius idéer om sin symfoni genomgick en omvandling i slutet av året, och det slutliga verket har fyra satser. (Se även Musik-sektionen)