Sibelius sinneslugn försvann snabbt, för det nya århundradet började med den förfärligaste tragedin i makarnas liv. Den yngsta dottern i Sibeliernas dåtida trebarnsfamilj, Kirsti, dog i tyfus den 13 februari. Aino Sibelius blev djupt deprimerad, och Jean Sibelius’ alkoholbruk förändrades från ungdomens uppspelta festande till ett farligare tidsfördriv. Arbetet störde det i varje fall inte ännu.
Ett bevis på den melankoliska stämningen är den snabbt komponerade Fantasia för cello och piano, som senare fick namnet Malinconia. Ett mellanarbete blev också Sandels som belönades i Muntra Musikanter-körens kompositionstävling. Efter uruppförandet skrev Oskar Merikanto rakt ut att ”detta inte på långt när är ett av Sibelius bästa verk”.
Huvudarbetet på våren var förnyandet av första symfonin före Robert Kajanus’ orkesterturné och uppträdandena på världsutställningen i Paris. Både Sibelius och Kajanus fick per brev goda råd av den hemlighetsfulla signaturen ”musikvän”. Det var frågan om den anspråkslöse baronen Axel Carpelan, som snart blev en av Sibelius viktigaste vänner och mecenater.
Sibelius följde med på turnén som dess centrala kompositör, även om Kajanus inte lät honom dirigera. Huvudvikten i programmet låg på Sibelius orkesterverk: man hörde första symfonin och Finlandia samt – i det andra programmet – Lemminkäinen drager hemåt, Tuonelas svan och delar från Kung Kristian II-sviten. Dessutom spelades bl.a. verk av Kajanus och Armas Järnefelts samt arrangemang av folkvisor.
Robert Kajanus och orkestern repeterade på Brandkårshuset före avresan till Europaturnén.
Orkestern gav sammanlagt 19 konserter i hela tretton städer, och för Sibelius innebar den omfattande turnén början till ett internationellt genombrott.
Till exempel de svenska kritikerna berömde den första symfonin och ansåg den vara ”synnerligen betydande”, och i Köpenhamn prisade Politikens Charles Kjeruf ”den hänsynslöst djärva och alltigenom självständiga musiken”. I Hamburg skrev Ferdinand Pfol i Hamburger Nachrichten om den ”respektingivande konstnären, vars fantasi har örnens vingar.
Berlin var turnéns viktigaste scen, och kritiken i Sibelius gamla studiestad var intresserad. Otto Taubman i Berliner Börsen-Courier njöt av kompositörens ”nya och ovanliga” tonspråk och var förtjust över den mångtaliga publikens ”stormiga” entusiasm. Enligt Berliner Fremdenblatt var han en stark begåvning som uttryckte sina elegiska och patetiska känslor på ett gripande sätt men som i sina lidelsefulla utbrott gick till överdrifter. Berliner Lokal Anzeigers kritiker kallade Sibelius ”en utomordentligt framstående förmåga”.
För Sibelius innebar konserterna i Berlin ett genombrott i Tysklands kritikerkretsar. Efter detta var det lättare att uthärda den lite anspråkslösare framgången i Paris. De viktigaste franska kritikerna var redan på semester efter konsertsäsongens slut.
Sibelius återvände nöjd hem, men hemma i Kervo blev han snabbt påmind om dottern Kirstis öde. Sibelius accepterade tacksamt den resfinansiering som Axel Carpelan ordnat. Enligt Carpelan behövde Sibelius Medelhavets klassiska lätthet i sitt musikaliska uttryck. Han ordnade med 5 000 mark eller i nutida pengar hela 17 000 euro för kompositörens Italienresa.
Familjen reste till Berlin i slutet av oktober och tillbringade flera månader i stan, ända till slutet av januari 1901. Carpelan blev utom sig: det var ju till Italien som Sibelius skulle resa! Oron ökades av att den stora reskassan krympte. Sibelius tog sin familj till de dyraste hotellen och restaurangerna, och 17 000 nuvarande euro hade slösats före januari. Aino Sibelius var chockerad över slöseriet, vilket hon skrev i sin anteckningsbok.
Sibelius lånade ytterligare finansiering från Finland, och till slut reste familjen till Medelhavet, till Rapallo i Italien. I Rapallo fick kompositören idéer för sin andra symfonis långsamma sats, och vid sidan om sina skisser skrev han om mötet mellan döden och Don Juan, d.v.s. huvudpersonen i Mozarts opera Don Giovanni. Dottern Ruth blev emellertid svårt sjuk i Rapallo, och familjen fruktade att de skulle förlora ytterligare en dotter. Till slut tillfrisknade Ruth från bukhinneinflammationen och en feber på över 40 grader. Kompositören lämnade den återhämtande familjen och reste till Rom. I skissboken fanns motiv i överflöd för många år framåt: i Rom uppstod bl.a. de första anlagen för Pohjolas dotter och Nattlig ritt och soluppgång.
Sibelius återvände från Rom och tog sin familj till Galleria Uffizi i Florens för att beundra konst. De återvände hem i maj, men Sibelius hade snart en ny resa framför sig. Han hade fått en inbjudan att dirigera sin musik på Allgemeiner Deutscher Musikvereins musikfestival i Heidelberg i början av juni. I programmet fanns de nyss tryckta Tuonelas svan och Lemminkäinen drager hemåt.
Konserten stärkte de tyska musikpåverkarnas Sibelius-sympatier. Berliner Tageblatt kallade Tuonelas svan ”en känsligt upplevd färgskiss”. Lemminkäinen drager hemåt fick omnämnandet ” överraskande klangeffekter, rentav genialiskt och även till sin form ett utomordentligt lyckat verk”.
Framgången medförde även en efterfrågan på partitur. Under den följande konsertsäsongen dirigerade Weingartner samma verk i Berlin och Henry Wood dirigerade Kung Kristian II-musiken i London. Även andra kapellmästare tog Sibelius i sin repertoar.
Hösten förflöt i kompositionsarbetet med den andra symfonin, liksom början av året 1902. Urpremiären den 8 mars i Helsingfors var en av de fullkomligaste triumferna i Sibelius karriär. Den heroiska andra symfonin entusiasmerade det av ofärdsåren deprimerade folket som tolkade verket som patriotiskt.
Enligt Päivälehtis Oskar Merikanto var kompositionen ett mästerverk som överträffade ”även de bästa förväntningarna”. Uusi Suometars Evert Katila jämförde symfonin med en väldig flod som majestätiskt sänker sig i havets sköte. Enligt Karl Flodin var det frågan om ”ett definitivt mästerverk, en av vår tids få symfoniska skapelser som pekar mot samma riktning som Beethovens symfonier”.
Genast till april komponerade Sibelius Eldens ursprung till Nationalteaterns invigning. Det knappa tio minuter långa verket för baryton, kör och orkester var ett bevis på Sibelius fortsatta Kalevalaintresse. Igen kunde texten även tolkas allegoriskt: finnarna höll på att tända en eld mitt i det mörker som det ryska förtrycket hade åstadkommit.
Urpremiären den 9 april 1902 drunknade i det långa programmet. Till exempel Päivälehti publicerade verkets text följande dag, men i stället för recensionen nöjde man sig med att konstatera att ”verket är storartat och hade en mäktig inverkan på publiken”. Sibelius förstod verkets värde och bearbetade det på nytt åtta år senare. På sommaren vistades Sibelius i Berlin hos sin bror samt i Tvärminne nära Hangö.
I Tvärminne arbetade han till exempel med sången Var det en dröm och en ny version av En saga. På hösten förändrades kompositörens livsstil, eftersom familjen vågade lämna Kervo och flytta tillbaka till Helsingfors. Huvudstadens lockelser började igen intressera kompositören.
På inbjudan av Ferruccio Busoni dirigerade Sibelius den nya versionen av En saga på Berlinfilharmonikernas konsert i Berlin i november 1902. Konserten gick strålande och de flesta av kritikerna berömde verket. Konserten avgjorde definitivt Sibelius genombrott i Tyskland. När Sibelius firade sin 37-årsdag var han säkert nöjd med årets saldo: andra symfonin, den nya versionen av En saga, Eldens ursprung och många mindre verk var ett bevis på kompositörens flitighet. Även den första symfonin hade blivit tryckt, och Emil Krause berömde verket i Hamburger Fremdenblatt.
Sibelius var emellertid på väg mot en kris. Flyttningen från Kervo till Helsingfors centrum knuffade honom in i spritångande samkväm.