”Kommer der aldrig min Pappa om jag hur många gånger ropade: Söta, Söta pappa!”
(3-årige Sibelius i faster Evelinas brev 1868)

Min mor var hemmets goda ängel. Hon gick helt upp i omsorgen om sina barn, hon levde för oss, med oss. En ovanligt varm människa.
(Karl Ekman 1935)

Lovisa var solen och glädjen för mig. Tavastehus var skolstaden, Lovisa var friheten.
(Karl Ekman 1935)

Jag var inget underbarn. Jag var en helt vanlig pojke som fått en bra uppfostran, jag skrev vackra brev till min mormor och kysste henne på handen om morgnarna. Kanske fanns det också litet av morsgris i mig, vilket antagligen berodde på att jag inte hade någon far. Min start ut i livet skulle säkert ha varit helt annorlunda, om min far inte hade dött som ung.
(Santeri Levas 1960)

Vi gick i kyrkan varje söndag, och om vi inte gjorde det, så hade vi en husandakt. Min mor såg till att vi alla följde den noggrant. Hon tolererade ingenting kätterskt i vår närhet. Jag minns en bok som hade skrivits av en fritänkare och i vilken Kristus behandlades som människa. Jag fick inte lov att läsa den, men jag läste den i smyg på vinden.
(Santeri Levas 1960b)

Ända till mitt femtonde år var jag en stor Nimrod. Jag kunde dagarna i ända ströva kring i skog och mark.
(Karl Ekman 1935)

Tonhöjden. När mina sånger transponeras blir de helt annorlunda. När jag var barn hade vi ett taffelpiano vars tonhöjd var ca 3/4 steg för låg. Hela min värld var i det, och när man skaffade ett nytt piano (vilket Heidi har idag) vars stämning var normal, gick allt sönder, jag fjärmades från pianot och började gå över till violinen.
Det kan bero på det nya barndomshemspianot som hade en annan stämning som var främmande för mig att jag med undantag av Kyllikki eller ackompanjemanget till Malinconia inte har gjort just något annat för piano än vad som kan jämföras med salongskompositioner.
(Till Jussi Jalas 19.5.1940)

När jag var nästan femton år gammal, grep mig musiken med en makt, som hastigt trängde alla andra intressen i bakgrunden. Då började jag allvarligt studera violinspel.
(Karl Ekman 1935)

Vår syskontrio spelade nästan uteslutande klassiska verk, bärande Haydns, Mozarts och Beethovens höga namn (…) Så småningom införlivade vi även mästare av den romantiska skolan, såsom Schubert, Weber och Mendelssohn, med vår repertoar.
(Karl Ekman 1935)

Redan som skolgosse spelade jag mycket ofta kvartetter, och därför kom jag så tidigt i beröring med sonatformen.
(Till Jussi Jalas hösten 1945)

Det känns så härligt att tänka att jag inte mera behöver läsa, hädanefter tänker jag bara spela.
(Till Eva Savonius 1885 efter studentskrivningarna)