Op. 64 Barden, tondikt 1:a versionen 1913; urpremiär i Helsingfors 27.3.1913 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Slutlig version 1914; urpremiär i Helsingfors 9.1.1916 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius).

Barden är ett av Sibelius finaste små orkesterverk. Andrew Barnett som forskat i Sibelius har tänkt att det kunde vara frågan om den försvunna första satsen i det första tresatsiga utkastet till Okeaniderna. Erik Tawaststjerna har förmodat att tonsättaren inspirerades av Runebergs dikt Barden, även om tonsättaren själv avvisade detta. Bardens arbetsnamn var alldeles uppenbart Der Ritter und die Najade. Najaderna för tankarna naturligtvis även till Okeaniderna.

Det kan vara att det fanns mera än bara en utommusikalisk inspirationskälla. Sibelius själv associerar den till Eddas och Ossian-sångers värld och sade att kompositionen ”liksom berättar en fornskandinavisk, vikingatida ballad”.

Barden fick sin urpremiär den 27 mars på Filharmoniska orkesterns konsert i Helsingfors. Otto Kotilainen presenterade verket i Helsingin Sanomat:

”Verket beskriver en hjälteskalds, bardens, poesibegeistring, när han framför sin hjältedikt. Denna nya komposition är ett verkligt mästerverk som är ett värdefullt tillägg till Sibelius stora musikproduktion. Genom att använda en skenbart anspråkslös form, låter kompositören sina musikaliska föreställningar sväva i detta korta verk. Stråkarna rör sig hela tiden mjukt och behärskat som spröda röster som ledsagas av soloharpans färggranna och delikata klangmönster. Kompositionen avslutas med bleckinstrumentens kraftiga och breda stegring. Förutom mästerlig komposition innehåller verket en egendomlig, rik kolorit. Stycket framfördes två gånger och publiken tog emot det mycket entusiastiskt.”

Idag är Bardens avslutande stegring mycket sällan ”kraftig och bred”. Harpans ackord skapar en litet mystisk och nostalgisk atmosfär. I den detaljrika musiken som känns som en studie över klangfärger gestaltas gradvis allt tydligare tematiska material i Largamentet. Efter en kort klimax hörs en filosofisk epilog vars material är besläktat med introduktionen.

”Det fanns litet av Anton Webern i Sibelius”, var Erik Tawaststjernas överraskande association om Barden. ”Trots sin statiskhet och korthet är Barden inget lätt verk”, skrev Robert Layton. ”Formen framskrider som en fri dikt som innehåller hänvisningar, viskningar och små understrykningar och som liksom hägrar i fjärran”, berömde Erkki Salmenhaara.

Den gåtfulla Barden gör ännu idag då och då besök i konsertprogrammet och förbryllar alltid publiken med sin finstämdhet.