Sibelius kamp med den åttonde symfonin är legendarisk. Den varade i åratal och slutade uppenbarligen med ”den stora uppbränningen” på Ainola då han, senast år 1945, förstörde antingen en långt framskriden skiss eller möjligtvis till och med ett helt fullbordat verk

Kampen började i början av februari 1928, då kompositören reste till Berlin för att komponera ”nya verk”, uppenbarligen sin åttonde symfoni. ”Mitt verk blir underbart. Det tycks bara ta så länge att färdigställa det. Men det är ju ingenting som brådskar”, skrev han till sin hustru.

Samtidigt funderade Aino Sibelius på den förändring som skett i kompositörens karaktär. ”Det har säkert gjort honom gott att få lite omväxling. Han är nuförtiden nästan alltid hemma och reser mycket sällan till stan. Han har blivit en verklig eremit. Tänk, Janne, som förr var så sällskaplig”, skrev Aino.

I en tidningsintervju på sommaren ansåg Sibelius hurtigt att hans utveckling inte ännu var avslutad. En tid funderade han på tenoren Wäinö Solas förslag om att komponera en symfoni som skulle skildra Imatras berömda fors, men den lovade kompositionsbeställningen hördes aldrig av. Sibelius fortsatte kompositionsarbetet med den åttonde symfonin. ”Jag arbetar med ett nytt verk som skall skickas till Amerika. Det tar ännu tid. Men nog blir det bra”, skrev han till sin syster den 7 september. Under hela året färdigställdes bara det lilla körverket Siltavahti.

Under år 1929 avvisade Sibelius lugnt lönsamma anbud om uppträdanden. När Sibelius inte begav sig ut i världen, ville musikskribenterna träffa honom i Finland. Till exempel tog han emot Cecil Gray, som senare skrev en inflytelserik bok om hans symfonier. ”Den finländska gästfriheten är en överväldigande upplevelse”, mindes Gray. ”Luncher smälte obemärkt samman med middagar och middagar med luncher.”

Under år 1929 komponerade Sibelius ännu opus 115 för violin och piano, de fem skisserna i opus 114 för piano samt en svit för violin och orkester. Han planerade att sviten skulle få opusnummer 117 men beslöt till slut att låta bli att publicera den, när den första förläggaren inte passade på tillfället. Sviten publicerades först på 1980-talet. Det här var det sista året då han erbjöd förläggarna flera nya verk.

Sibelius syntes allt mera sällan i offentligheten. I Lapporörelsens begynnelseskede var han intresserad av denna rörelse som bekämpade kommunismen, och han följde med bondetågets ankomst till Helsingfors på en festtillställning. Senare fjärmades Sibelius från rörelsen, som radikaliserades och började ordna våldsamma ”skjutsningar” av inflytelserika personer som ansågs för vänstersinnade. I Sibelius produktion är det enda tecknet för hans intresse för dessa händelser Karelens öde för manskör och piano. Det var det enda verket som färdigställdes år 1930.

Jean Sibelius i Ainola på 1930-talet.

Saldot för år 1931 blev hustruns 60-årspresent, den förtjusande, opublicerade fyrhändiga kompositionen Rakkaalle Ainolle, samt orgelverket Sorgmusik som komponerats till Axel Gallen-Kallelas begravning. Dess asketiska stämning och förvånansvärt moderna uttrycksmedel förebådade en ytterligare stilförändring.

Även den åttonde symfonin framskred år 1931. Sibelius arbetade på den i Berlin i maj och var väl upplagd för arbete. ”Symfonin framskrider med stora steg”, skrev han. Arbetsformen avbröts av sjukdom, som läkarna diagnostiserade som ”lungpleurit”. I experimentellt syfte sprutade Professor Zuelzer medicinen Eutoton i Sibelius, som hamnade nära dödens portar. När medicinexperimentet avbröts, blev kompositören frisk, men inspirationen för tonsättandet hade slocknat.

I mitten av juni återvände Sibelius hem från sin sista utlandsresa. Den åttonde symfonin var fortfarande på hälft, men i augusti skrev kompositören till Serge Koussevitzky att han trodde att verket skulle bli färdigt till sommaren 1932. Mot slutet av året verkade verket också framskrida bra. ”Jag skriver på min åttonde symfoni och är full av ungdom. Hur skall man förklara det här?” uttryckte Sibelius sin förtjusning den 18 december. I januari 1932 sände Sibelius emellertid Koussevitzky det dåliga beskedet: ”Ingen symfoni under denna säsong.”

Serge Koussevitzky (1874-1951).

Den intressanta korrespondensen mellan kompositören och kapellmästaren fortsatte. På sommaren 1932 måste symfonin ha varit mycket nära att bli färdigt, för Sibelius skrev i början av juni till Koussevitzky att han hoppades att denne kunde dirigera verket i slutet av oktober! I juli meddelade han för kapellmästaren att det inte är säkert att verket blir färdigt till oktober, ”ty det har kommit allehanda avbrott i mitt arbete”.

Samma sommar skedde det vaktombyte i Helsingfors stadsorkester. Robert Kajanus hade lämnat sin befattning den 28 maj efter att ha dirigerat orkesterns 50-årsjubileumskonsert. Till efterträdare valdes Kajanus ärkefiende, den 60-årige Georg Schnéevoigt.

Den bittre Kajanus lämnade sin orkester i sista minuten: ett par månader senare orsakade benproblemet redan förfärliga plågor och hindrade honom i praktiken från att röra sig. Med sina så gott som sista krafter for han i juni till London för att med London Symphony Orchestra spela in Tapiola, femte symfonin, Pohjolas dotter, orkestersviten Belsazars gästabud och tredje symfonin. Kajanus hade gjort världshistoriens första inspelningar av Sibelius symfonier bara ett par år tidigare, i maj 1930. Då hade man spelat in första och andra symfonin samt Karelia-sviten.

Naturligtvis rönte skivinspelningarna stor uppmärksamhet, och även Sibelius var relativt nöjd med dem. ”När jag talar om dessa skivor måste jag nämna att K. (liksom även Toscanini) när han dirigerar dem har mest följt de tempon som jag gett”, meddelade Sibelius senare.

Han hade ingenting emot Schnéevoigt heller. Schnéevoigt ringde till honom lite före presskonferensen i början av höstsäsongen 1932, och Sibelius lovade kapellmästaren den åttonde symfonins urpremiär i Finland redan till vårsäsongen 1933. Han påminde samtidigt om, att urpremiären hade lovats åt Koussevitzky i Boston och Europas urpremiär åt Basil Cameron och The Royal Philharmonic Society i London.

Verket torde ha varit så gott som färdigt i oktober, då Sibelius skrev till Koussevitzky att han skulle försöka skicka åtminstone det handskrivna partituret till december eller det tryckta materialet ett par månader senare.

I november 1932 dirigerade Koussevitzky Tapiola i Boston och konserten blev en strålande succé. Han började även sin konsertserie som omfattade alla Sibelius symfonier. Han hade förhoppningar om att kröna serien på våren 1933 med den åttonde symfonins urpremiär. I december smuttade den snart 67-årige kompositören på konjak med Schnéevoigt och berättade om sin symfoni. ”Du vet inte hur genial den är”, skröt Sibelius.

Den 17 januari 1933 överraskade Sibelius emellertid Koussevitzky på ett tråkigt sätt: ”Jag beklagar omöjligt den här säsongen.”

Den ena tidsfristen efter den andra hade svikit. Symfonin, som borde ha blivit färdig till hösten, var nu så halvfärdig att kompositören inte trodde att den skulle bli färdig ens till maj! Hade kompositionsplanen helt ändrats? Hade Sibelius refuserat stora delar av symfonin?

Sibelius gav inte upp. En dagboksanteckning från den 4 maj berättar att kompositionsarbetet gått bra. ”Det är som om jag skulle ha kommit hem. I min konst. Jag arbetar med I delen, dvs. jag smider på det. Jag tar allt på ett annat sätt, djupare. En zigenare hos mig. Romantiskt.” Åtminstone symfonins första sats skulle alltså genomgå en formförändring.

På sommaren 1933 var Sibelius fortfarande full av tillit. Han berättade för reportern Bob Davis att den åttonde symfonin var så gott som färdig. ”Den blir en bekännelse över hela min existens – om sextioåtta år. Den blir säkert min sista. Åtta symfonier och hundra sånger. Det får räcka”, funderade Sibelius.

Ett kvitto bekräftar att den åttonde symfonin redan på sommaren var färdig att renskrivas. I början av september sände Sibelius’ renskrivare Paul Voigt nämligen 23 partitursidor av den åttonde symfonin till Sibelius, som uttryckte sin belåtenhet och skrev: ”I slutet skall det stå en fermat. Largot fortsätter direkt. Hela verket skall bli ungefär åtta gånger det här.”

Sibelius fortsatte sin kamp för att fullborda den åttonde symfonin, men i och med detta år blev det slut med optimistiska utlåtanden till offentligheten om att symfonin snabbt skulle bli färdig.