”Må ingen tro att komponerandet blir lättare för en gammal kompositör, om han menar allvar med sin konst. Pretentionerna på en själv har stigit med åren. Den ökade säkerheten kommer en att i ännu högre grad än tidigare försmå lösningar, som inställa sig alltför lätt, som följa det minsta motståndets lag. Man ställes alltid inför nya problem. Vad som under mitt långa liv berett mig den största tillfredställelsen är att jag alltid kunnat kassera. Det mesta arbetet har jag kanske nedlagt på verk som aldrig blivit slutförda.”
(Karl Ekman 1935)

När man har levat så länge som jag och sett den ena riktningen efter den andra födas, blomstra och dö, blir man redan böjd för att mindre deciderat taga ställning. Man föredrar att söka det goda där det står att finna.
(Karl Ekman 1935)

Under flera morgnar har jag vakat till 3 och varit i min park för att se på soluppgången. Man måste vara över 70 år för att kunna se och dofta och höra allting i naturen.
(Till Jussi Jalas 13.6.43)

Alla de svårigheter vilka vi under det långa livet tillsammans med våra anhöriga måste övervinna, föder kärleken till hemmet. Vi har nu levt här på Ainola i fyrtio [38] år.
(Till Santeri Levas 1943. I Levas 1945)

Jag har levt mycket obetänksamt. Det har inte varit rätt. En ensam man kan ordna sitt liv så som han själv vill, men en man med familj borde inte få göra sådant som jag har gjort hela mitt liv. Vi skulle inte alls ha klarat av våra svårigheter, om jag inte hade haft en hustru, som alltid skötte om allt och arbetade enormt för att hålla oss flytande.
(Santeri Levas 1960b)

Jag har gett för mycket av mig själv. Som yngre har jag sagt för många saker som senare har vänts mot mig.
(Till Jussi Jalas 28.7. 1943)

Det är underligt att det har blivit någonting av mig, ty det är så mycket i mitt liv som jag har gjort tvärtom mot vad man borde göra.
(Till Jussi Jalas 13.6.1943)

Det är underbart att man får uppskattning redan under sin livstid. Det är så många konstnärer som aldrig får veta att deras konst har segrat. Jag tackar britterna och Queen’s Halls apostlar för det att de hedersbetygelser som jag fått mottaga nådde mig redan under min livstid.
(E. Michael Salzer 1947)

I tidningen läste jag att jag på grund av min höga ålder inte kan anta inbjudan till musikfestspelen i Edinburgh. För första gången har det sagts så här om mig, vilket nog är behagligare än att t.ex. säga att jag är sjuk, då alla skulle tänka på mig med medlidande. I skolan var jag alltid yngst och vande mig vid att alltid vara yngst. Ännu idag, vid snart 83 års ålder känns det underligt att läsa om min ”höga ålder”.
(Till Jussi Jalas 26.8.1948)

Jag vill inte alls tala om det att jag blir gammal. Jag tycker att det är förfärligt. Det känns rentav pinsamt att vara i åttioårsåldern. Publiken tycker om sådana konstnärer som inte klarar sig med heder genom detta livet. En riktig konstnär bör deka ner sig eller svälta ihjäl. I varje fall måste han dö i lungsot i unga år.
(Santeri Levas 1960b)

Ju äldre jag blir, desto mera blir alla bara människor. Bara det rent mänskliga verkar betyda något. Även samhällsklasserna försvinner, de har alla kommit mig liksom lika nära. I synnerhet den finska bonden har kommit allt närmare mitt hjärta, ju längre jag lever.
(Santeri Levas 1960b)

När en människa säger farväl till livet, märker hon hur väldigt mycket hon har försummat.
(Santeri Levas 1960b)

Jag är aldrig ensam. Jag har mina fantasier.
(Till Jussi Jalas. Odaterad.)