Op. 73 Aallottaret, tondikt. 1:a versionen 1913 (?).
1:a versionens sats I försvunnen. Urpremiär av 1:a versionens satser II och III i Lahtis 19-20.9.2002.
2:a versionen 1914; Urpremiär i Lahtis 24.10.2002 (Lahtis stadsorkester, dirigent Osmo Vänskä). Slutlig version 1914; urpremiär
i Norfolk (USA) 4.6.1914 (dirigent Jean Sibelius).

Okeaniderna blev färdig till Norfolks musikfestspel i Förenta staterna på beställning av Horatio Parker som auktoriserats av den amerikanske miljonären och festspelens grundare Carl Stoeckel och hans hustru. År 1913 förfärdigade Sibelius verket till en början som en tresatsig svit. Svitens första sats har inte bevarats men den andra och tredje satsen uruppfördes som ett överraskande extra nummer på Lahtis Sibelius-festival under ledning av Osmo Vänskä.

Satserna är skissartade, inte nödvändigtvis färdigt orkestrerade. Okeanidernas tematiska material kan klart igenkännas i den tredje satsen. Den andra satsen är mera heterogen musik, och några av dess element fann sin väg till andra kompositioner. Sibelius antecknade på skisserna ”Fragment ur en Suite för Orkester (Föregångare till ”Okeaniderna”). De skissartade satserna är i och för sig framförbar och intressant musik.

På våren 1914 bearbetade Sibelius ett ensatsigt orkesterverk i Dess-dur av materialet. Den 3 maj sände han det till Förenta staterna. Sibelius övervägde även ett tyskt namn för kompositionen, men i renskrivarens kvitto den 3 april heter det redan Aallottaret. Med partituret sände Sibelius en kort redogörelse i tyska om vad Aallottaret betyder i den finska mytologin.

Bara ett par dagar senare frågade man Sibelius om han själv kunde komma och dirigera verket i Förenta staterna. Han svarade jakande. Samtidigt beslöt han att förnya kompositionen som det framgår av Aino Sibelius dagbok.

”Jag är mycket orolig angående den där resan, fast annars kan jag nog se till vilken nytta den kan vara för Janne. Och sen finns det också den trevliga sidan! Janne komponerar på nytt hela Amerikakompositionen, Aallottaret, såsom den heter åtminstone för tillfället. Den väger så tung på mitt sinne, men jag förstår honom. Idag har vi funderat på ytterligare program i Amerika. Janne får hälften av konsertprogrammet på sin lott.

I maj är kompositionens namn igen temporärt tyskt. Aino Sibelius berättar om ett hektiskt kompositionsarbete.

”(14.5) Amerikaresan närmar sig. Rondeau der Wellen är ännu inte färdig. Febril brådska. Resan var bestämd till lördag. Partituret är inte färdigt ännu. Kopisten, herr Kauppi bor hos oss och skriver dag och natt. Igår fick vi veta att vi måste resa redan på fredagskväll. Sådant kan man icke beskriva. Tiden hade räknats på timmen. Dessutom är hela den praktiska sidan alldeles oförberedd. Det här går endast med Jannes energi. Annars kunde resan inte alls komma i fråga. (…)
Igår kväll kunde vi ingenting praktiskt uträtta mera, utan Janne tvingade sig till arbete med sin egen stora kraft, det fattas ännu ett tjugotal sidor. Vi tände lamporna i matsalen, ljuskronan i salen, det var en högtidlig stund. Jag vågade inte säga något. Jag försökte bara göra miljön trevlig. Sen gick jag till sängs och Janne blev kvar. Genom natten hörde jag hans steg allt emellanåt, ibland ett tyst spelande. På morgonsidan hade han kommit upp. Kopisten vakade i sin egen kammare. Nu är det morgon. Spänningen fortsätter, mycket måste göras idag. Bara jag kunde vara riktigt lugn, det är det enda jag nu kan stå till tjänst med.”

Sibelius hann få ett nytt partitur i D-dur med sig på resan. Inspirerad av sjöresan gjorde han några korrektioner i det. Men varför måste en helt färdig Dess-dur-version ännu en gång bearbetas till D-dur? Kompositören Kalevi Aho förmodar att orsakerna var framställningstekniska:

”I Dess-dur kan ju stråkmusikerna knappast alls använda fria strängar, och hela verket innehåller ställvis mycket snabb musik som är mycket ansträngande för stråkarna, både tekniskt och renhetsmässigt. Däremot är D-dur en tacksam tonart för violinerna därför att man hela tiden kan använda även fria strängar i snabba figurer. Dess-durens klang i orkestern är för sin del dämpad, på något sätt mystisk och impressionistisk; jämförd med den klingar D-duren klarare men också sakligare. Kanske fruktade Sibelius musikernas reaktion på tekniskt svår musik i Dess-dur och bytte därför tonart samtidigt som han än en gång gjorde genomgripande ändringar i verket. Enligt min mening skulle enbart musikaliska brister inte ha förutsatt en ny version i detta fall.”

Enligt Aho gjorde bytet av tonarten och förenklingen av några detaljer verket lättare att framföra men samtidigt förlorade verket ”någonting väsentligt” vad klangen beträffar.

När Sibelius kommit till Förenta staterna fick han märka på repetitionerna att verket var alldeles tillräckligt krävande för musikerna även i D-dur. Enligt Carl Stoeckel skiljde sig Okeaniderna från allt vad musikerna hade spelat förut.

”När jag hör dem tala så tror jag att de inte alls förstod det i början. Följande morgon, efter tre genomgångar var de emellertid mycket förtjusta i det och sade att musikens skönhet växte med varje repetition”, berättade Stoeckel.

Konserten blev en stor succé, publiken till och med grät av rörelse när Finlandia och Valse triste spelades. Även kritikerna var stormförtjusta och kompositören själv var begeistrad.

”Hittills har jag aldrig (…) dirigerat en orkester som skulle vara sammansatt av så framstående förmågor som den hundramannaorkester som Mr Stoeckel hade beställt från Boston och från New Yorks Metropolitan Opera. Till exempel i Okeaniderna åstadkom jag en stegring som förvånade också mig själv i högsta grad.”

I Okeaniderna utnyttjar Sibelius Debussys impressionistiska klangvärld. Man måste emellertid komma ihåg att denna sida av Sibelius tonspråk spirade redan i de tidigaste orkesterverken såsom Kullervo och Lemminkäinen i Tuonela.

Okeaniderna börjar visserligen i helt annorlunda stämningar. I introduktionen tycks morgonen gry på havet. Flöjterna glittrar som solen på stråkarnas vågor. Det inte alldeles enkelt att hitta ett huvudtema. Av flöjternas fragment växer en hel temagrupp vars element genomgår en ständig metamorfos.

Ett utdrag av Okeanidernas partitur.
Breitkopf & Härtel

De båda temagrupperna alternerar men står också i en kontinuerlig växelverkan. I utvecklingen av motivet växer stormen långsamt fram och vågorna blir allt högre. I slutet upplever man en ”crash of the great wave” såsom Olin Downes har beskrivit klimaxen.

Utdrag ur partituret av The Oceanides.
Breitkopf & Härtel

Båda tematiska grupperna växlar men förblir kontinuerligt beroende av varandra. Under utvecklingen utvecklas stormen långsamt och vågorna stiger allt högre. Till slut upplever vi ”den stora vågens krasch”, som Olin Downes har beskrivit som klimax.

Ett utdrag av Okeanidernas partitur.
Breitkopf & Härtel.

I de sista takterna lägger vågorna sig. Så hade Sibelius färdigställt ett övergångsverk i vilket impressionismen à la Sibelius når sin höjdpunkt och i vilket kompositören allt starkare vänder sig utåt efter de introverta mästerverken såsom fjärde symfonin, Barden och Naturens dotter.

De följande stora utmaningarna skulle bli symfonierna 5-7. Endast ett år efter Okeaniderna blivit färdigt höll Sibelius redan på att bearbeta skissmaterial för dem alla samtidigt.